»Jag är din ensamma lilla sparv« (dagens outfit)

26Maj10

Pleasure Trail / Socrates the Evil split CS (Främmande tapes & records, 2010)

Pleasure Trails (artisten tidigare känd som Seafoam/Quapolar Boy) sida är helt magisk. Tycker jag.
Sedan den tidigare splitten med Telephone Melts har PT blivit nästan helt synthbaserad i sitt musicerande, och nästan alla låtarna på den här kassetten bygger på distade och loopade synthar. Musiken har i och med detta kanske tagit ett minikliv närmare raka poplåtar, fast det är fortfarande en bit kvar. Men någon sorts pop är det, där käcka elpianokomp blandas med distad och loopad rundgång, och viskande/mumlande sång varvas med uppgivna skrik.
Jag tänker mycket på att Pleasure Trail är väldigt ensam i sitt slag. När jag lyssnar på musiken poppar ord som kompromisslöshet, minimalism och lo-fi upp, men det låter på samma gång väldigt skört. Och fast det är kompromisslöst är det inte macho, det är lo-fi och loopar utan att bli s.k. ”hypnagogic pop” som är så hippt nu, och det är skört utan att vara manéristiskt indiemesigt. Jag tror dessvärre att bristen på saker att känna igen enkelt kan skrämma bort folk, och framför allt live har Pleasure Trail varit ojämn och kanske stundtals svår att ta till sig, men jag uppmanar alla att ge det en chans till.

Socrates the Evils sida får jag tyvärr säga inte riktigt är lika bra, men det är ju otacksamt att bli recenserad som B-sida till det som recensenten är helt lyrisk över. Musiken bygger på gitarr och trummor, det är långsamma krautiga instrumentala jams som stundvis låter som ett mer avskalat & punkigt Skeppet. Stundvis känns det faktiskt mycket roligare än de tusen olika zzznarkiga neo-krautbanden (vilka jag dock inte räknar Skeppet till. Jag älskar Skeppet!) som finns där ute – lite såsigare och råare, mer punk, mindre säkra kort. Riffen är riktigt snygga och marinerade i konstiga skalor och orientalisk starksås, men det som sänker betyget för mig är nog att det helt enkelt är lite för avskalat. På den näst sista låten (sista är en inspelad föreläsning om Sokrates med pålagda oljud) kommer en synth, eller kanske en ny effekt på gitarren, som gör väldigt mycket för att fylla ut och göra det hela mer intressant. Jag gillar det men jag väntar nog tills nästa släpp med att tokhajpa, helt enkelt.

Den enda information jag lyckats hitta om Främmande är den här bloggen. Förhoppningsvis går det att få tag på dem på något sätt och lägga en beställning, för detta rekommenderas varmt!

/HS

»Med örat mot marken #1« Fanzine (Egen utgåva, 2009)

Sent skall syndaren vakna – men det vore ändå skam att inte nämna Peter Hennings nya publikation »Med örat mot marken«. Konceptet är att vara ett ”[…] tryckt bidrag till diskussionen om svensk kassettkultur genom recensioner av aktuella och mindre aktuella släpp […] Numret strävar inte efter att vara heltäckande – tvärtom representerar det några blygsamma nedslag som förhoppningsvis får sin uppföljning inom en överskådlig framtid.”

Henning är i egenskap av dedikerad kassettnörd, fanzineveteran samt doktorand i litteraturvetenskap mer än lämpad att sammanfoga den här typen av tryckalster. Ibland kör han ner sig i adjektivträsket, men det mesta är lättläst, roligt, och framför allt kvalitativt skrivet – i kontrast mot de korta ögonblicksrecensioner man ofta läser på olika internetforum. Dessutom är Peter väldigt duktig på att beskriva hur musiken faktiskt låter; trots att de flesta kassetterna i zinet rör sig inom en ganska snäv noisekanal.

Även om MÖMM inte har en uttalad politisk agenda, så ligger det politiska i känslan av att någon faktiskt lyssnar. Bra musikkritik skall trots allt – som all god kritik – fungera som en konstruktiv kulturkraft; och inte bara kommentera eller ge köptips till konsumenter.

/MH

»New textile art scene: Cassette gallery 2« Fanzine (Egen utgåva, 2010)

Cassette Gallery är ett nyöppnat stockholmskt konstgalleri, spellokal och fanzine drivet av Anna Ekholm och Frida-Li Lövgren. Galleriet växte ut ur deras gemensamma samarbete New textile art scene, där det kompromisslösa och direkta förhållandet till grundmaterialet textil har stått i centrum. Men det här är alltså det andra numret av NTAS-publikationen, och i likhet med deras fysiska event står kompromisslösheten och den performance-liknande direkta kommunikationen med betraktaren i fokus. Fanzinet är vackert färgkopierat (måhända med en laserskrivare) och nästan helt befriat från text. Kommer behändigt förpackat i ett marmorerat tygfodral.

/MH

Filed under: Uncategorized   |  3 Comments