In i framtiden
Fortsätt följa oss på http://masskulturstockholm.wordpress.com/
/ MH, HS & AE
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Då & nu
Gott nytt år! Av olika anledningar har vi inte skrivit så mycket här på sistone, så vi tänker att det är lika bra att detta blir vårt sista inlägg på just denna blogg, och vad passar då inte bättre än att ta farväl genom att blicka tillbaka på det gånga året?
Innan dess vill Ny musik för hållbar utveckling dock tacka för dessa fem år tillsammans och alla våra små ögonblicksbilder av svensk och utländsk gör det själv-kultur. Vi kommer förmodligen att starta upp en ny blogg eller liknande, men riktigt var och när och hur har vi inte bestämt ännu. Det är ganska skönt att inte veta. Om ni under tiden vill hålla koll på alla bra saker som händer i främst Stockholmstrakten får ni följa aktörerna direkt, folk som Konspirationen, Tropiska Föreningen, Rf.Svavel, Sippinkollektivet, Norbergfestivalen, Mother m.fl. Vi i Masskultur kommer också att fortsätta arrangera spelningar men hur ofta eller mycket det blir vet vi inget om i nuläget.
Med detta tänkte vi alltså presentera AEs, MHs och HSs bästa musikhändelser från 2013. På återseende!
AEs bästa liveminnen:
Islaja live på Hemliga Trädgården (Mother)
Efter en lång dag på universitetsbiblioteket lyckades arrangören Gavin Maycroft tillslut övertala mig att svänga förbi denna spelning på hemvägen. Han insisterade på att jag skulle tycka om det. Det jag hört tidigare med Islaja hade inte tagit mig med storm, men det gjorde denna spelning. Mörkt och teatraliskt, vackert och hemskt. Spelningen var tydligen en försmak på hennes nya sound, hoppas det är lika bra på skiva som live.
Nifelheim på Debaser Slussen
Jag är inte ett fan, av vare sig black metal eller just Nifelheim, men det som gör att denna spelning står ut är att jag överöstes med pepp. Det kändes som om jag var på en riktig konsert så som det är på film. Ni vet, publiken stod liksom en kvart innan bandet gick på och klappade och skrek NI FEL HIEM. Det blev pojkbandstämning när de tillslut gick på, hitsen avlöste varandra. Till och med jag viftade med djävulshornen, det gick liksom inte att låta bli. Det är ju partymusik. På sätt och vis var det kanske lite befriande. Jag och mitt sällskap log hela vägen därifrån.
Thomas Köner på Norbergfestival
Så fruktansvärt maffigt och hjärtekrossande i gruvkatedralen mimerlaven, jag var helt mörbultad efter denna spelning. Det är verkligen något speciellt att uppleva musik under de exakt rätta förutsättningarna. Köner spelade sent på kvällen den sista kvällen av festivalen, och jag upplevde det verkligen som en personlig katalysator, inte bara av festivalintryck och lite sömn utan kanske också mitt eget förhållande till så kallad dronemusik.
Puce Mary på Fylkingen (Dissonans 2013, Konspirationen)
Egentligen är det svårt att välja mellan denna spelning eller den som hon gjorde på Norbergfestivalen, båda var otroligt bra. Denna står ut lite extra på grund av att den var så konfrontativ, både musikaliskt men också fysiskt. Setet kändes genomtänkt och välstrukturerat, och som trots detta ändå lyckas bibehåll den här känslan av det är på allvar och på riktigt. Det är få som lyckas med både ambition av perfektion men samtidigt kunna bevara det genuina i att försöka förmedla eventuella känslor. Danskarna är bra på det där, och Puce Mary går i spetsen.
Scout Niblett på Lilla hotellbaren (Fritz Corner)
För det första: Det finns ingen scen i Stockholm som jag hatar så mycket som denna. Vem vill gå på spelning i en HOTELLBAR med skyhöga ölpriser omgiven av business-men? Det finns inget rätt med denna lokal, den suger och jag hoppas att jag slipper gå dit någon mer gång.
Men, fan vad jag älskar Scout Niblett och jag har gjort det så länge nu. Trots värdelös lokal gjorde hon det bästa spelningen jag sett med henne och till skillnad mot förra gången jag såg henne spelade hon inte för länge. Jag gillar verkligen den nya skivan också. Den rekommenderas.
HS:
Mina bästa livekonsertsminnen från året är faktiskt inte främst enskilda musikaliska prestationer utan sammanhang. Klimatet för underground-/DIY-kultur har spretat och dragit åt olika håll de senaste åren, trender och intensiva pepper seglar upp och försvinner, folk går från storögda och nyfrälsta till trötta och uttråkade, nya perspektiv tillkommer osv osv. Jag har känt en viss monotoni under 2012 och delar av 2013 och försöker lista tillfällen där den eventuellt bröts, lite.
Mother at Fylkingen no.1 – Helm, Sören Runolf, Tropa Macaca – Fylkingen
Jag uppskattar ändå mer och mer den sociala delen av musiken. Det kan bli internt och svågerpolitiskt, men det behöver inte vara så, det kan bara handla om att få namn eller ansikte på personen bakom musiken, att få lära känna någon bortom den konstnärliga presentationen, se hurdana folk är lagda. Att få gå och se ett band man typ hört talas om men inte hört (Helm), upptäcka där och då att man gillar det, skaka tass och prata lite strunt med bandet i fråga, och till sist även se en riktigt bra spelning med Sören R = pure vardagslyx 2013.
Dokument #1 – Forza Albino, Iceage, Lower, Zero Figure m.fl. – Mayhem & Københavns Hovedbibliotek
Mycket har sagts om Köpenhamns andergraowndscen under året (hörde att det stod om Mayhem i senaste Wire?). Mycket har sagts och även om man kan förhålla sig hälsosamt skeptisk till hype och stora gester så har detta under de senaste åren varit en livaktig och intressant miljö, och jag tror att ringarna på vattnet ändå varit positiva. Om 1000 tumblr-bloggare kanske snöar in på Iceage, 100 av dem börjar lyssna på Damien Dubrovnik och 20-30 av dem på allvar börjar söka efter mer industri och noise så känns det som en OK ratio i min bok (eventuella trendsurfare och sellouts sållas ju bort förr eller senare). Därav kändes det bra att besöka och dokumentera denna storslagna firmafest.
Röset 2013 – Sewer Election, Feberdröm, Arv & Miljö m.fl. – Svartmyra
Tvådagars noisefestival på bondgård i Småland? 20 besökare? Circuit bending-workshop på dagen och spelningar med stora delar av Sveriges Göteborgs noiseelit på kvällen? Hembyggd pissränna? Dygnet runt-öppen burkölsbar? Videoblandband med 80-talsrock? Vegantoast med stuvade ärtor? Hmm.. nä, jag vet inte, men håll utkik i vår… man vet ju aldrig…
Power Trip 2 – Karpis, Hoarse, Gravmaskin m.fl. – skogen
Gillar verkligen det sentida uppsvinget för utomhusfester, minifestivaler m.m. Även för många som inte är så intresserade av technorave har det blivit givet sommarnöje. Att då som Power Trip-gänget ta formatet men fylla det med musik som man faktiskt gillar istället (punk, metal, diverse skeva hybrider) är riktigt bra grejer. Hoppas på både uppföljare och efterapningar (hedersomnämnande till Skogsvalsen som också kört i två år, mindre i enlighet med min smak men såklart ett bra initiativ ändå).
Dissonans 2013 – Treriksröset, Puce Mary, Shift, IRM och Arkhe – Fylkingen
Gamla Fylkingen i ny kostym, gamla rävar som möter nya stjärnskott. ”Alla som var där startade band” brukar det heta, det kanske inte stämmer riktigt men visst kommer det fler och fler till den här typen av kvällar varje gång, visst knöts det lite nya kontakter, visst låg det något av nytändning och nyvunnen pepp i luften?
Eftersom året präglades till stor del av nya bekantskaper vill jag också skicka en tanke till Anton Gustafsson (med anhöriga), som aldrig hann bli mer än just en bekantskap för min del, men som jag faktiskt hade sett fram emot att springa på på framtida festivaler och spelningar. Vila i frid.
MH:
Puce Mary på Mayhem, Köpenhamn, 27e mars 2013.
Henrik och jag gjorde misstaget att låta Puce Mary spela som första akt när vi besökte Köpenhamn på HSV/Broken Lights-turnén. Det var premiär för hennes nya, konfrontativa PE-stuk; Frederikke hade tagit med sig sin nya trummaskin och halsat en hel flaska whisky, stämningen var god och PAt var maxat. Vi blev helt golvade.
Händer som Vårdar på Mayhem, Köpenhamn, 27e mars 2013.
Tråkigt att lista två olika akter från samma spelning, men det var en bra kväll helt enkelt. Den ösigaste HSV-spelningen jag har upplevt hittills innehöll bland annat tjutande feedback, kassettloopad Veronica Mars, och en hel del viftande med långt hår.
Lee Gamble på Norbergfestival, juli 2013.
Lee Gamble var smart nog att inte spela techno i Mimerlaven, där baskaggen förmodligen ändå bara hade ekat ut i evigheten. Istället vävde han en djup väv av mörk technoambiens, och jag försvann in i den.
Tar… Feathers på Nattmaran, Göteborg.
Kombinationen av hundraprocentig hängivelse och dedikerat självutlämnande, blandat med Madonnasamplingar och en färgglad strob, skapade någon form utav temporär extas under en helg där stämningen annars var mest i överlag hövligt gravölsmässig. Vi lämnade spelningen med hjärtklappning, glada över att en nutida stockholmsakt kan beröra så till den grad.
Våld på (A)-villan i Vårberg, 20e april 2013.
Det är helt ofattbart hur hög peppen var när vi hörde att det skulle vara en punkspelning i grannskapet. Vi begav oss nästgårds för en rätt så trevlig kväll med rätt ordinära punkband, undantaget Våld då. Någon sorts black metal spelad av exilsvenska punkare; Våld hade varken kassetter eller vinyler till salu, däremot mängder av tröjor och hembryggt öl från deras hemvist i Amsterdam.
Honorary mentions: 1991 på Landet 1/6. Vår på Landet 4/1. OND TON på Debaser Strand 21/10. Jung An Tagen på Fluc, Wien 16/10. Treriksröset på Dissonans 16/11. Daniel Higgs på Rönnells Antikvariat 27/4.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Gravöl på Lyckholms Bryggerier
Förra helgen reste Masskultur på studieresa till Göteborg för att bevista en begravning. Vi fann att det som begravdes var mer än en plats – det var även en liten del av svensk undergroundkultur. Men en kan ju förstås inte begrava något som redan från början fanns under jorden.
Jag ber på förhand ursäkt för överanvändandet av det ganska lösa begreppet ”underjordisk”. Det förtjänar möjligen ett eget blogginlägg. Men med brist på bättre ord för marginaliserad, alternativ kultur, så kör vi på det, håll till godo eller sluta läs.
Lyckholms Bryggerier
Nattmaran var den naturliga fortsättningen på Utmarken, ett legendomsusat spelställe beläget vid gamla Lyckholms Bryggerier i Göteborg. I en före detta bilverkstad inhyste Utmarken både scen, skivbutik, replokaler, mingelhörna och bar. Drivet av ett gäng nära vänner, fungerade det som ett kreativt nav kring göteborgsbolaget Release The Bats och artister som Sewer Election, Ättestupa, Street Drinkers, Lust for Youth och Källarbarnen. På övervåningen drev RTB en skivbutik som höll öppet on demand, och i lacken – en tidigare billackeringsverkstad – anordnades det intima spelningar på öronbedövande volym. Blev du skitnödig fanns en svart sopsäck, blev du törstig fick du ta en Elk Brew. Under åren anordnades drygt 50 spelningar med allt från etablerade namn som Wolf Eyes, Iceage, Grunt och Ducktails till lokala förmågor som Poppets och Tsukimono. På huslabeln (också kallad Utmarken) släpptes drygt 40 kassettsläpp, bland annat den ambitiösa kassettboxen med samma namn. Och när Utmarken slutligen gick i graven 2011 efter drygt tre intensiva år, så flyttade Dan Johansson (Sewer Election) och Viktor Ottosson (Järtecknet) sina ambitioner ett stenkast längre bort, till en mindre lokal på andra sidan byggnaden.
Nattmaran är till sin natur egentligen mer av en replokal. I två små rum – tillsammans inte mycket större än tjugofem kvadratmeter – trängs en distro, en studio, ett berg av urdruckna ölflak och en soffa som har sett sina bästa dagar. Huruvida ursprungstanken med lokalen var replokal eller spelställe är oklart, men den 13e januari 2012 öppnades Nattmaran för första gången för allmänheten med spelningar av Lust for Youth, Family Underground och Loke Rahbek. Utmarkenpubliken följde i princip med i flytten, men för det lilla formatet krävdes heller inget stort PR-trick. Människorna fanns ju redan där, det behövdes bara en plats.
Nattmaran
Nattmaran letade aldrig efter en stor publik. Då det räckte med trettio personer för att fylla lokalen fanns det ingen strävan av att nå ut mer än till de redan initierade. Men det räckte med ett enda besök för att förstå att Nattmaran, likt Utmarken, var essensen av gör-det-själv-kultur. I en värld långt borta från avenyn, Yaki-Da, sponsrad öl, krogpriser och buffliga entrévärdar bevisade två personer att det var fullt möjligt att bygga ett eget kreativt universum för sig själva och sina närmaste. Och som en naturlag inom gör-det-själv-underjorden så dök det upp något nytt ansikte varje gång, kanske någon som tog med sig lite inspiration hem.
Lyckholms Bryggerier ska nu – enligt en annan naturlag – rivas. Vi talar om naturlagen om alla fysiska platsers tidsmässiga förgänglighet, åtminstone inom undergroundkultur. Vi anordnar spelningar i nedlagda kontor, skyddsrum, lagerlokaler, bilverstäder och bryggerier. Vi har rivningskontrakt och korttidskontrakt. Vi hyr en dieselgenerator och kör en punkspelning i utkanten av en skog. Spelningarna finns här ikväll, men imorgon ringer någon gnällig jävel polisen och nästa vecka är vi vräkta. Men det är så det ska gå till. Om vi talar om ”underjordisk”, marginaliserad kultur, så behöver det traditionellt sett inte ta plats i offentlighetens mitt. Givetvis kan sådan kultur flörta med mainstream (här kan vi ju snacka om både kommersiella krogar och klubbar, samt offentliga institutioner som bibliotek och kulturhus), men när en arrangör eller artist inte längre är självmedveten så riskerar en att anpassa kulturen efter platsen, inte platsen efter kulturen. Underjordisk kultur måste villkorslöst skapa sina egna platser. Och om en plats försvinner, så banar det vägen för en ny.
Så för att fira denna rivning anordnades det gravöl i Nattmarans lokaler. Under helgen den 13-14 september spelade åtta akter, och spännvidden var stor – från Poppets klassiska punkpop till Joachim Nordwalls oscillatorskruvande.
Merchbordet
Efter en lite för kort och aningen trevande första spelning med duon NLA, masade jag mig i början av fredagkvällen ut till distron och köpte på mig ett gäng skivor samt hemlagat merchsnus signerat harsh noise-rävarna Heinz Hopf. Efter att snuset slagit mig halvt fördärvad med harsh mintsmak började Implicit Ruin sin spelning – helgens enda ordentliga PE-akt. Beväpnad med en Korg MS-10 och en rejäl dos kosmisk phaser körde Implicit Ruin ett stabilt kött-och-potatis-power-electronics-set. Rytmiskt, bra vocals, fullt ös. Tätt inpå följde sedan Arv & Miljö. Sittandes bekvämt bakom ett bord med ett antal bandare gjorde Matthias Andersson kanske den volymmässigt mest maffiga spelning jag har sett på Lyckholms. Arv & Miljö är en liveakt som kompositionsmässigt verkligen har utvecklats sedan senast jag såg honom uppträda, och när skrotlooparna fick utvecklas fritt med så öronbedövande volym, gick det inte att låta bli att gilla det.
Ochu
Under lördagen imponerade främst Ochu och Tar… Feathers. Stockholmsbaserade Ochu hamrade på plåtbitar, knackade med stenar och matade allt genom looppedal – ljuden fick vara sig själva, alla onödiga lager och effekter var bortskalade. Tar… Feathers har jag sett ett oräkneligt antal gånger de senaste året, och oavsett alla tekniska och musikaliska problem som Marcus Nyke kämpade med på Nattmaran, så kunde en inte värja sig mot den maniska nerv som solospelningen framkallade. På samma gång självutlämnande, konfrontativt och helt galet, levererade Tar… Feathers skev popmusik som ingen annan gör idag.
Tar… Feathers, Marcus Nyke
När Nattmaran nu går i graven, så hoppas vi att det enligt nämnda naturlagar banar vägen för en ny våg av oljud från västkusten. Visst skulle man kunna skriva några arga rader om gentrifiering och försummandet av industriella kulturarv, men det är inte riktigt det som är poängen. När något tillåts hålla på för länge, riskerar experimentlustan och nyfikenheten att bli institutionaliserad, och det om något är ett effektivt sätt att dräpa en vital och livaktig scen. Så därför fanns ingen anledning att fälla tårar på Nattmarans gravöl. Att begrava något som redan från början är underjordiskt är nämligen inte en så stor grej.
/MH
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
PUCE MARY (dk)
Puce Mary is the solo project of Copenhagen-based experimental musician Frederikke Hoffmeier. Closely affiliated with the punk scene that grew out of the danish capital and spawned labels like Posh Isolation and bands like Iceage, Vår and Lust for Youth, Hoffmeier has chosen a somewhat different path.
As a solo project, Puce Mary is constantly evolving and never stays in the same place for very long. Where the early tapes and vinyls on danish label Posh Isolation have been minimal with a dark edge, Hoffmeier has recently showcased her diversity through live performances and collaborations. From the concrete sound-poetry of the collaboration vinyls with swedish noise champion Sewer Election to her latest livesets of rhythmic industrial and harsh power electronics, Puce Mary never ceases to push the boundaries of contemporary noise music.
http://www.youtube.com/watch?v=ubpAM16pjxQ
LETTERA 22 (it)
Sprung from the eclectic new wave of Italian noise and industrial music, Lettera 22 is a duo consisting of Matteo Castro and Riccardo Mazza, based in Vittorio Veneto. Their noise is dynamic and creative, balancing in the field between contemporary art music and harsh noise brutality: gritty, textured concrete sounds and field recordings are recorded and manipulated with analogue tape, drenched in tape hiss and finally crushed by a wall of distorted electronics and feedback, which might give way to a room-recording of sounds being played back in the studio, reverbating through the room and mingling with all ”unintentional” ambient sounds.
Apart from recording and performing with Lettera 22 and side projects like Kam Hassah and Drug Age, they are involved in the proliferation of the scene through running the gallery/performance space CodaLunga and the label Second Sleep, both having a wide selection of internationally renowned experimental and noise musicians on their resumés.
Lettera 22 had to cancel a planned Scandinavian tour last fall due to illness. Continuing the ongoing kinship between the Italian and Scandinavian noise community (with Second Sleep having released countless established scandinavian acts recently), we are now especially proud to present one of finest representatives of contemporary european experimental music.
http://www.youtube.com/watch?v=lPx-FlKL1Ek
ÄTTESTUPA
There is a myth that elders in old Sweden were thrown down from a big mountain or height when they no longer had any use for them in the farms and households. That place was called the Ättestupa. The Gothenburg-based band Ättestupa is a bleak mixture of folk music and drone, sometimes even hinting towards black metal and harsh industrial music. Haunted by the ghosts of the past, this is music that reeks of plague, desolate countrysides, heathen rituals and long, harsh cold winters. Featuring Swedish noise champions such as Dan Johansson (of Sewer Election), Viktor Ottosson (of Blodvite, Street Drinkers, Orquere) and Jesper Canell (of Krökta Rum) the band has earned legendary status since the first LP was released on the Release The Bats label back in 2008.
2013 sees the welcome return of Ättestupa with a new LP on Gothenburg label Järtecknet, entitled ”Musik För Tomma Rum”. Where the last LP ”Begraven Mot Norr” was a complex recording themed around funeral customs and death processions in the past centuries of rural Sweden, ”Musik För Tomma Rum” is more stripped-down and introspective. Literally meaning ”Music For Empty Rooms”, the lyrics tell gloomy tales about loneliness and isolation.
http://www.youtube.com/watch?v=2QcJbsUQ-4w
—–
Kl 19.15
Friday 26 July
Mimer Stage
Norberg Festival
http://www.norbergfestival.com
Artwork by Emmi Herterich
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
”There is no such thing as a ‘cool’ bar” skrev Tobi Vail på bloggen Jigsaw Underground för några år sedan. Det är en fras som ekar i mitt huvud ganska ofta. Barer och klubbar serverar alkohol, alkohol är det åldersgräns på i Sverige, åldergräns medför problem. Vi talar ju generellt sett för lite om diskriminering; könsdiskrimenring, rasdiskriminering, åldersdiskriminering. Kanske borde vi vara mer självkritiska. Kommer ni ihåg när ni var sjutton år? För många är det ganska nyligen.
Det här med åldersgräns är ett evigt dilemma för alla oss inom DIY-scenen. En av de finaste sakerna med Ny Musik För Hållbar Utveckling-kvällarna var att vi kunde erbjuda spelningar på en fysisk plats utan åldersgräns, Lava i Kulturhuset. Men om man då vill ta sig en öl till bandet? Slutna sällskap och stängda listor till trots måste man ju försöka följa svensk lag, och då blir det ju till att hålla 18-årsgränsen.
Men så finns det ju ställen med högre åldersgräns – 20, 21, 23, 25. Vanligtvis brukar detta röra sig om kommersiella uteställen som Debaser, Berns, Trädgården Under Bron, osv. Anledningen brukar gissningsvis vara att man vill locka en mer köpkraftig publik – alla vet väl att 18-åringar är fattiga, stökiga och blir svinfulla på att sno drinkar från andras bord – inte kan de väl vara genuint intresserade av musik och klubbkultur? Som musikintresserad 18-åring i en svensk storstad gäller det att bygga upp ett framgångsrikt nätverk av äldre, inflytelserika vänner, som kan fixa in dig på diverse gästlistor. Lite omständigt, kan tyckas. De som arrangerar klubbar på dessa uteställen är förhoppningsvis smärtsamt medvetna om att man (visserligen indirekt) diskriminerar en ganska stor andel människor.
Men att privata näringsidkare har rätten att diskriminera myndiga personer är kanske ingen överraskning i borgarsverige. Det som är mer förvånande är väl när den här diskrimineringen spiller över i DIY-arrangemang. Det anordnas ideligen svartklubbar, svartfester och källarspelningar i Stockholm där åldersgränsen ligger på 20 eller 21, om inte mer. Hur motiveras det? Vill man ha en mer köpkraftig publik? Vill man slippa stök? Vill man ha en mer ”mogen” nivå på arrangemanget? Det mesta går faktiskt att styra utan att blanda in ålderskortet. Är man rädd för stökighet kanske man inte ska bjuda in 3000 facebookvänner i ett öppet event. Vill man ha köpkraftig publik kanske man ska driva klubb på Debaser eller Trädgården. Det är ju förstås i DIY-sammanhang helt upp till arrangören själv att välja vilka som den vill välkomna – men snälla, kom då ihåg; åldersdiskriminering är också en form av diskriminering.
/MH
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Info inför 15/6
Tillåt oss understryka att det är OBLIGATORISK FÖRANMÄLAN dvs. man måste klicka in sig på Facebook eller anmäla sig per mail till masskultur@gmail.com för att få komma in. Listan stänger på lördag förmiddag. Tyvärr måste vi vara väldigt noga med listan, så anmäl er i god tid för att undvika missöden.
Vi kan dessutom varna för att lokalen inte tar hur mycket folk som helst och vi förbehåller oss rätten att sätta stopp i dörren vid behov, så kom tidigt för att vara säkra på att komma in.
We want to stress that all guests MUST RSVP, either by ”Attending” this event or by e-mail to masskultur@gmail.com. The list closes saturday morning so think ahead. Unfortunately we have to be very strict about the list, we hope you understand.
Also note that the venue can only hold a limited number of guests, so come early if you want to be sure to get in.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Sommarens första Masskulturarrangemang bjuder på två tredjedelar psykedeliska belgare och en tredjedel smutsig stockholmsindustri. Under kvällen kommer även Tropiska Galleriet ha öppet. Serveras väl kyld.
INNERCITY (be)
Det är andra gången Innercity besöker lokalen i Örnsberg (första gången var den svettiga kvällen när Heinz Hopf välte en förstärkare och pajade en lampa). Hans Dens har sedan ett antal år skickat ut kosmiska signaler i form av kassettsläpp, teckningar och videofilmer från sin hemvist i belgiska Antwerpen. Innercity är syntdrivet, psykedeliskt, repetitivt och svårbegripligt. Denna gång uppträder Innercity som en intergalaktisk trio med Brad Sloow (Sloow Tapes) på gitarr och David Colohan på altsaxofon.
http://www.youtube.com/watch?v=zJIeDshop1I
http://www.youtube.com/watch?v=SVab9AZqdlE
http://hansdens.tumblr.com/
IGNATZ (be)
Ignatz är Brysselbaserade artisten Bram Devens. Med hjälp av en gitarr, effektpedaler och spruckna förstärkare sveper han in sin rökiga lo fi-blues i rundgång och smuts. Devens har rört sig i de mörka kretsarna kring Sylvester Anfang II och det belgiska Funeral Folk-kollektivet, men har ständigt gått sin egen väg. Med en stor öl vilande vid stolsbenet mumlar han hjärtskärande berättelser i en mikrofon för sig själv. Ignatz är aktuell i sommar med en ny LP på finska Fonal.
http://www.youtube.com/watch?v=YgFE41ubOHY
http://www.youtube.com/watch?v=EJObTrQbIuo
http://www.ignatz.be/
VIT FANA
Nytt industriprojekt från den unge stockholmaren Ossian Ohlsson. Vi skrev om Vit Fanas första kassett för knappt ett år sen, och sedan dess har låtarna därifrån återsläppts på samlingskassetten Venice of the North. Som vi konstaterade då är det introvert och glåmig, Posh Isolation-/Utmarken-doftande gotindustri som skiljer ut sig i stockholms färgglada och klubborienterade musikvärld. Stor pepp på denna debutspelning.
http://www.youtube.com/watch?v=ZR2WQOziLQE
Kl 20
Lördag 15/6
Tropiska Föreningen
(T) Örnsberg
Inträde 20-100 kr
OSA till masskultur@gmail.com senast kl 10.00 den 15/6. Vägbeskrivning kommer att skickas ut till er som OSAt.
OBS! ENDAST KONTANTER I BAR, DÖRR OCH DISTRO! Det finns ingen bankomat i Örnsberg, närmsta finns i Aspudden eller Axelsberg så tänk på att ta ut pengar innan ni kommer. Ta gärna med växel. Väl mött!
Affisch av Christine Karlsson
Filed under: Spelning, Uncategorized | Leave a Comment
29:90 om prestigelösa rum
Foto: Gavin Maycroft
29:90 är Nini och Lotti, för tillfället aktiva i Stockholm. Deras enda släpp hittills är en kassett som endast gjordes i tio exemplar för att ha något att ge bort efter en spelning. Under tidig vår 2013 har de varit på europaturné tillsammans med Målgrupp från Stockholm och det polska bandet The Kurws.
AE träffade Nini och Lotti i stockholmsförorten Vårberg över kaffe och fikonbollar.
Under det senaste året har det gått att se 29:90 live på en rad olika platser i Stockholm; allt från Distrofestival på Kulturhuset, till Hemliga Trådgården och till hippiefest i ett stort kollektivhus.
Förutom syntar, distpedaler och mikrofoner har de till sin hjälp haft suggestiva videoprojektioner gjorde av Damla Kilickiran. Trots sina, eller kanske snarare tack vare, olika musikaliska bakgrunder bildades 29:90 våren 2012. Lotti som alltid varit intresserad av ljud har suttit hemma och skruvat på diverse elektronik, leksakssyntar och circuitbendat hela dagarna. Nini, som först på senare år börjat hålla på musik, berättar om hur svårt det varit att ta det där första steget och börja spela.
Nini: Det blir som en distans, från ett första intresse till ju äldre och äldre du blir, och avståndet där emellan gör det ännu svårare att ta tag i intresset som ligger där längst bort i distansen. Möjligheterna känns helt plötsligt extremt långt borta, av en väldigt dum anledning.
Nini berättar också om hennes musikskapande som en process, något som nästan blivit som en dialog med hennes förflutna och hur det där avståndet kanske snarare visade sig vara en väg mot där hon är idag.
Lotti: Nini är gammal själ som alltid hållit på med musik, fast hon inte fattar att hon gjort det.
Hur gör man för att få folk att upptäcka att de håller på med musik, fast de inte vet om det?
Nini: Jag tycker det handlar om att skapa prestigelösa rum där du kan utveckla sådana känslor och tankar, speciellt som barn. Att få möjlighet att höra sin röst genom en förstärkare eller högtalare, och helt plötsligt bli medveten om hur man låter, om vibrationer och bas, sådant kan absolut påverka hur man förhåller sig till musik sedan i framtiden. Musiken kan hjälpa människor att få göra sin röst hörd, helt på sina egna villkor, på ett språk man känner sig trygg i, där det inte finns några regler.
Det var också i ett sådant prestigelöst rum som 29:90 bildades våren 2012. Lotti frågade om Nini höll på med musik och Nini svarade nej, men att hon hade gjort lite småsaker som Lotti kunde få höra, och så skickade hon det till Lotti. Sedan träffades de hos Lotti och lät varandra få vara där de själva var i musikskapandet.
Nini: Jag var så himla glad efteråt! Att det var första gången jag träffade någon och gjorde musik på det här sättet, att jag vågade.
Lotti: Det var som om vi satt och pratade med varandra när vi satt och höll på med musik för första gången tillsammans, att musikskapandet blev som en kommunikation oss emellan och att vi efteråt sagt att ”ja vad bra, vi kom ju överens” haha.
Efter detta började de leta runt efter ställen att vara på, för de insåg att de skulle vara alldeles för högljudda för att kunna fortsätta vara hemma hos Lotti och repa. Repa handlar dock lika mycket om att fika och umgås, som att aktivt sitta och göra musik, och att detta i sin tur också tillhör det här prestigelösa rummet utan regler.
Lotti: Men även om det är skönt att slippa regler kan det också vara spännande att jobba utifrån en form.
Har ni några låtar, eller jobbar ni mer kring vissa ljud?
Nini: Vi har vissa ljud som vi hela tiden utgår ifrån, som är grunden till olika låtar. Det är ändå låtar, fast de tar sig väldigt olika i uttryck. Nu när vi varit ute och spelat live mycket har det varit spännande att se hur vissa låtar byter skepnad utifrån vilken kontext vi befinner oss sig i. Låtar kan låta helt olika beroende på vilket ljudsystem som finns, hur rummet är, om det är tänt eller släckt när vi spelar, hur publiken är.
Strukturen i låtarna utgår från en loop som Lotti spelar på sin synt och från Ninis text och ord. Dessa två är alltid konstanta, men sen kan melodin Nini sjunger eller skriker förändras, och samma gäller syntloopen som också kan ha olika takt. Lotti spelar även trummor eller slagverk, där det alltid finns ett visst mönster men som också är föränderligt. Vissa kallar Lottis synt för ”oberäknelig” för att det inte bara är att trycka på en knapp så kommer loopen färdig och klar, utan att detta måste jobbas fram under ett tag. Syntloopen som sedan sätter grunden för spelningen kan ha helt olika skepnad från gång till gång, och framkalla olika känslor som gör att spelningen får ett visst uttryck.
Lotti: Jag tycker om den lite hemliga känslan som kan finnas i musik ibland, att det finns flera lager som lyssnaren själv får utforska. Ett exempel är Ninis texter, som är skriva på svenska, men där orden är väldigt svåra att höra och som förhoppningsvis gör lyssnaren nyfiken och att den kanske försöker ta reda på dem.
Nini: Ja, att texten inte är i centrum bidrar också till att det är lättare att dela med sig av sig själv och sina tankar.
Vad är det som gör en bra respektive dålig spelning?
Lotti: Det blir svårt när vi är påverkade av en massa yttre faktorer som dåligt humör eller dålig dag, och sedan gör att vi inte når varandra. Att vi står där på varsin sida och kokar våra ingredienser var för sig. Vi föredrar att inte spela på en scen, utan på ett golv där det känns som om vi och publiken smälter ihop och man står på samma nivå, för vi får så himla mycket från publiken. Ibland kan i och för sig en upphöjd scen innebära nya spännande saker, som uppmickade trummor som gör att det blir nya intressanta ljud.
Hur kommer det sig att ni var på turné med The Kurws?
Nini: Julian från Målgrupp var i Polen och spelade med The Kurws i december, och då föddes tanken om att åka på en turné tillsammans. The Kurws var med och öppnade ett kulturcentrum Wroclaw för en massa år sedan, och de är måna om att prova nya saker. The Kurws sätt att arbeta är så himla inspirerande. De är öppna, tycker om att träffa nya människor och de turnerar väldigt mycket, allt för att de brinner för kulturutbytet som följer med.
Lotti: Turnén varade i tre veckor. Vi var i Belgien, England, Tyskland, Holland, Frankrike och Polen.
Fan vad vi lärde oss mycket! Ena dagen fick vi spela på en stor scen, nästa dag var vi i ett litet punksquat och andra dagen spelade vi på en slags country club i Bristol.
Finns det någonting ni såg eller upplevde under er turné som ni önskar att ni kunde ta med er till Stockholm?
Nini: Squatmiljön är otroligt inspirerande, och även det som senare mynnat ut i så kallade ”house projects” (huskollektiv). Jag önskar verkligen att möjligheten att inte behöva leva på så mycket pengar fanns här också, det går ju inte här.
Lotti: Nä, det finns verkligen inte sådana möjligheter här. Kanske om du åker ut långt på landet och ställer din husvagn där. Eller OK det finns vissa platser där folk utanför Stockholm bor, men det är ändå väldigt svårt att leva en alternativ livsstil för det är så himla strikta regler här.
Tycker ni att ni är en del av en ”stockholmsscen”, finns det ens någon sådan?
Lotti: Jag tror jag egentligen känner mig alldeles för ny i Stockholm.
Nini: Ja, jag med.
Lotti: Men visst, det finns en grupp här som möts ibland, genom samma intressen och det handlar inte bara om musik utan kan vara politik också. Folk har viljan att arbeta för det som de tror på och trivs i, men också en vilja om att få det att växa och få in fler engagerade personer.
Nini: Det finns verkligen en början på en scen eller vad man ska kalla det, men inget är riktigt färdigt än och det känns fortfarande ganska stängt för dem inom grupperna som har tillgång till det. Det är dessutom alltid en fråga om ett nu. Jag önskar det skulle bli mer dialog, mer utbyte med förorterna och en sammanlänkning av folk som vill åt samma håll, för då tror jag det skulle hända riktigt feta saker. Det vore också bra om det var enklare att få låna ställen att vara på, typ ”klart ni ska få tillgång till det här stället ikväll, vi litar på att ni tar hand om det” och så behöver det inte vara fast i sten att man alltid ska vara där eller nåt.
Lotti: Mer kommunikation! Fast, för att återgå till frågan. Det är klart vi är ett stockholmsband, vi bor ju och arbetar här.
Nini: Ja, det är ju det vi lever i som påverkar musiken, och det är ju det här samhället vi är en del av, och det kommer alltid att påverka. Om vi hade bott någon annanstans hade det låtit annorlunda.
Jag känner att vi fått mycket hjälp med replokal och sånt där.
Lotti: Jag vet kanske egentligen inte vad en scen är för någonting. Men alltså när jag kom till Stockholm för ett och ett halvt år sedan blev jag så himla glad för att jag såg att det fanns någonting här.
Nini: Jag blev också jätteinspirerad när jag såg vad som hände här.
Lotti: Jag har sett jättemycket bra band här! Ett exempel är Gavin som arrangerar Mother, han har tagit hit supermycket bra musik. Det finns massor av bloggare, musiker, konstnärer, musikälskare (eller vad man vill kalla sig!) och andra som jobbar för samma sak som har fört fram musik från Stockholm också, och jag antar att det tillsammans är vad som är stockholmsscenen. Jag har blivit introducerade till en del av den och att det känns jättefint. Vi har som sagt fått hjälp med replokal, utrustning, spelningar och kontakter och en massa saker. Jag känner mig väldigt glad över det och jag blir inspirerad och peppad av folks engagemang.
Nini: Det vore bra med någon typ av forum eller plattform på internet, där det kunde ske utbyte och kommunikation mellan städer och länder som delar samma typ av kulturella intressen, politiska visioner och öppenhet. Det skulle vara fint om något kunde växa fram ur en konstruktiv plats.
Vad skulle det betyda för en ”musikscen” med sådana platser tror ni?
Lotti: Jag tror det skulle öppna upp mer, det kanske skulle få fler människor att börja skapa. Det skulle finnas ett självklart rum att vara i.
Nini: När vi var i squatsen och sådär, fick jag känslan av att folk hade mycket kontakt med varandra på olika ställen, det blev som en slags dialog mellan olika städer och platser, och folk hjälper och backar upp varandra. Det känns ödmjukt, okrystat och skapar tillit mellan människor.
Lotti: Ja, det är ju det det handlar om egentligen, att skapa ett rum där människor bara får finnas och ta ner det till en mänsklig nivå. Vi borde få känna oss mer trygga med att göra saker tillsammans utan gränser.
Jag får intrycket av att miljön är väldigt viktig för er, vi återkommer till det nästan hela tiden. Att ni möttes och skapade ett rum för er själva som band, att det spelar roll om det är mörkt eller ljust när ni spelar och att det påverkar musiken, att squatmiljön är inspirerande. Miljön, både fysiskt och psykiskt, ska vara öppen för att underlätta för skapande.
Nini: Ja, och om sammanhanget tillåter skapande och den skapar tillit mellan människor, då spelar det egentligen ingen roll var man befinner sig rent fysiskt.
Vad har ni för framtidsplaner?
Lotti: Vi ska ge ut ett ny kassett och planen är att Hockey Rawk ska ge ut den.
Nini: Och sen ska vi bara fortsätta med det vi gör. Vi är fulla av nya tankar efter turnén som vi ska försöka bearbeta!
Lotti: Nu har vi ju spelat ett tag, och vi har en massa inspelningar från replokalen när vi experimenterat och lekt med musiken. Sen har vi också det från när vi spelat live, så vi har liksom fått ihop ett ganska stort material som känns sammanhängande. Det skulle vara roligt att knyta ihop det där på något sätt. Typ jobba mer kring själva inspelningsprocessen, det har vi faktiskt inte gjort.
Nini: Och sen vill vi såklart starta mer internationella utbyten. Nu när vi fått in en fot i Polen skulle det vara kul att göra något utbyte mellan Polen och Sverige, typ under en månadsperiod med kreativt skapande. Sen kanske det kan bli en slutfestival eller något. Vi vill så himla gärna öppna upp gränserna lite mer.
http://tjunio-nitti.tumblr.com/
https://soundcloud.com/#tjunio-nitti
/AE
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Etiketter:2990, intervju
Info inför spelningen den 3/5e
Viktig information om fredagens fest på Reflexen!
För att vi ska kunna genomföra spelningen är det viktigt att alla som vill komma OSAr i förväg, antingen genom att gå in på Facebook-eventet och klicka i att de kommer, eller genom att maila till motherfestival@gmail.com. Tänk också på att ni gärna får skicka ert riktiga namn, ifall ni heter något annat på FB. Väl mött!
Lyssna: Hypno Tower – Battle of the Brain
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Etiketter:hyp
Mother & Masskultur 3/5: 60 Minute Project (POL), The Kurws (POL), LXMP (POL), 29:90 & Hypno Tower
OBS! Det är obligatorisk OSA för att få komma på denna spelning! Attenda på Facebook eller maila fullständigt namn till motherfestival@gmail.com!
MOTHER & MASSKULTUR PRESENTERAR
Minifestival med fem band på Teater Reflexen i Kärrtorp den tredje maj.
60 Minute Project (POL) live at 00
Live drum and bass for 60 minutes, no more, no less, no really http://www.youtube.com/watch?v=isBRt3dpnRM
The Kurws (POL) with Oskar Carls on sax! Live at 23
The Kurws have formed in May of 2008 as a spontaneous consequence of a ping-pong session, which descended underground and remains there until today. They drew on influences, arising from punkrock as well as rock n’roll tradition, garage/surf, krautrock, rotten funk, no wave or british postpunk scene. The Kurws is punk, afflicted by the postmodernist curse with all of its benefit of inventory, where things are being born out of fusion and deconstruction. From an ambition to remain fresh and organic. At the same time it’s still an ordinary garage band, which brazenly takes the risk of collective improvising without proper musicianship, quietly dismissing the embarrassment of discredit. Their debut album “Dziura w getcie” (“Hole in a ghetto”) was released overseas.
“Shades of Ex-Models, Captain Beefheart, and Weasel Walter bands. All instrumental, serious, but not pretentious, fun, but not silly. Basically, my favorite type of rock band.”
Bad Speler
www.kurws.com
www.soundcloud.com/kurws
http://vimeo.com/kurws
http://amour-discipline.org/zine/the-kurws-the-whors-les-puts/
http://weedtemple.blogspot.com/2011/12/kurws-dziura-w-getcie.html
LXMP (POL) live at 22
LXMP is a musical project of the two best-dressed people in Warsaw, Piotras and Macias. Using the basic set of drums, bass guitar and two MS-20 synthesizers, they are trying to recall the memories of romantic strolls across downtown Warsaw allotments, unexplained absences from phys-ed classes or the taste of snow in far-away mountain resorts. As professor Andrzej Obczyński once beautifully observed, “It’s all about fucking disaster, maaaan.” (The distinguished historian was stripped of his academic privilages after he made that remark during the quarterly luncheon of Vesser College faculty and sponsors, but his credibility with freshman students remained unscathed.) On May 14, 2010, the duo’s debut album, entitled – quite accurately – Trois Suites + Une Miniature, and containing just above 20 minutes of music, was published by the Lado ABC label. In 2012 they released two out or four planned albums in trio mode. First one guests Chad Popple of Collosamite/Gorge Trio and second Kazuhisa Uchihashi. Another recent LXMP project was a reinterpretation of Herbie Hancock’s classic ”Future Shock”. It was commisioned by the Unsound Festival in Cracow and since then was performed few times. In april 2012 they played their first U.S. tour performing at Lincoln Center in New York, Detroit Institute of Arts and Chicago’s Elastic.
Piotr Zabrodzki (bass, Korg MS-20) & Macio Moretti (drums, Korg MS-20)
www.lxmp.net
http://www.youtube.com/watch?v=bj7FFHV1kl4
http://www.youtube.com/watch?v=uXvOkuRakcg
http://www.youtube.com/watch?v=C7wMbHAjqOo&feature=related
http://www.feastofmusic.com/feast_of_music/2012/04/unsound-festival-lxmp-peaking-lights.html
29:90 live at 21
”Allkonstnärerna bakom 29:90 står för några av Stockholms mest intressanta ljud just nu. Det rör sig om musik hyfsat rotad i postpunk, no wave och liknande, men undviker att bli ännu en kopia av samma influenser och drar istället iväg i en helt egen riktning av ljudexperimenterande och stök.”
29:90 (Stockholm) invites you to their intimate world where they try to tame their instruments in dark and joyful play. The music is a rough sounding machine like rhythm where african bells and tomtom drums bounces on top of high pitched voices with live dubbing, singing babbles, lalas and songs about school bullying, compulsive behavior and the texture of an abusive tongue. This is Lotti Solovitsky and Nini Maakestads form of expression. From the moment Nini and Lotti decided to make music together spring 2012 they got so eager that they took their first chance to get started, a small room they had access to from 9 in mornings til noon. The world of expressions brought them together and grew stronger during early morning rehearsals before work.
Influences among others are Jun Togawa, Cold Wave, DIY and Avant-garde music from the late 70’s and 80’s. Their first gig was in the autumn 2012 supporting Italian duo Trouble V’s Glue for club Mother in Stockholm and they released a cassette that same night. This year they plan record and release a full length LP.
https://soundcloud.com/29-90sek
http://tjunio-nitti.tumblr.com/
HYPNO TOWER (live at 20)
”Bakom Hypno Tower står Tanya Byrne, tidigare känd från syskonduon Ectoplasm Girls. Hypno Towers musik rör sig runt ödsliga ljudkollage, minimala rytmer, samplingar och processade elektroniska ljud, och för tankarna till såväl gammeldags industri som hiphop och elecro.”
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Ny musik för hållbar utveckling 