Att bryta feedbackloopen

07Aug11

I senaste numret av fanzinet Special Interests pratar Tommy Carlsson (bandet Treriksröset, kassettbolaget Abisko m.m.) om ”döda format”, och konstaterar att bara för att vi uppfinner nya sätt att publicera oss på betyder det inte att dessa nödvändigtvis kommer ta över. Fast vi har läsplattor och datorer har människor använt t.ex. böcker och tidningar i massvis med år, och de flesta tycker nog fortfarande det känns bra – ”Holding a magazine or holding a book is a pretty fucking great way of reading”.

När man tänker på vad som gör tryckta pappersprodukter annorlunda, eller till och med bättre än andra media, är nog själva känslan av papper, att vända blad etc. en viktig del för många, men det är sällan nån försöker argumentera för det bortom att det handlar om deras personliga smak. Men jag är ändå böjd att hålla med Tommy: det kommer nog dröja innan vi människor kommer hitta på ett sätt att läsa text och bild som fullständigt slår ut papperstrycket.

Special Interests i sitt gamla och nya format, #2 respektive #6

De senaste åren har just det tryckta ordet varit mycket på tapeten inom noisescenen. Redan nämnda Special Interests och amerikanska As Loud As Possible har höjt nivån för noisejournalistik rejält, både i fråga om presentation och innehål. ALAPs första och hittills enda nummer, med sina 160 A4-stora sidor och sina långa biografiska artiklar, gränsar mellan tidning och bok (när folk pratar om tidningen nämns snarare t.ex. den monumentala artikeln om legendariska bolaget Broken Flag, än alla recensioner och intervjuer med nutida band). När man läser ALAP framstår noisescenen med sina förändringar och nya rörelser som rätt ung, vilket egentligen inte stämmer (eller, det är ju en definitionsfråga men historierna går tillbaka till allra minst 1980). Det handlar nog snarare om att bortom självklara namn som Whitehouse, Throbbing Gristle, NON etc. så har historierna om musiken och människorna sällan berättats (jämfört med t.ex. punken och postpunken, samtida rörelser som känns mycket äldre bara för att de stötts och blötts mycket mer). Något som också utmärker ALAP är en nästan anal vilja att gå på djupet, och det är inte alls konstigt att en intervju med en artist eller ett bolag går igenom och kommenterar hela dennes diskografi bit för bit.

Special Interests är mer av ett magasin, det är tunnare men kommer i gengäld ut imponerande regelbundet, med flera intervjuer och recensioner, och de återkommande spalterna ”Art of analogue tape” om kassettfetischism, samt ”The essentials”, där mer eller mindre kända profiler i noisevärlden listar skivor som påverkat dem. I senaste numret, som är större i formatet och lite tjockare än de tidigare, verkar fokus vara flyttat från kortare mailintervjuer till längre och mer djupgående sådana, som ofta mer får ta formen av ett samtal än ett frågeformulär. Vill man namedroppa kan man konstatera att kändisar som Con-Dom, Boyd Rice, Bastard Noise, Lasse Marhaug, GX Jupitter-Larsen m.fl. har tyckt att det var ett sammanhang de velat synas i, vilket borde betyda att gänget bakom tidningen gör nånting rätt i alla fall.

Till skillnad från andra fanzines är båda tidningarna proffstryckta och innehåller bidrag från många olika människor, men det som gör att jag ändå vill kalla dem fanzines är att det är så tydligt att det är fans som gjort dem. Texterna utstrålar en insatthet och ett seriöst intresse av vad de tar upp. Jag vill egentligen inte våga mig på en definition av ”fanzine”, men dels kan man säga att båda tidningarna håller sig i ett underjordiskt nätverk (man hittar dem på samma distros där man köper musiken, de finns inte på Press Stop) och dels känns det lite luddigt uttryckt som att människorna som skriver i Special Interests och As Loud As Possible skriver av den anledning att de är fans. De skriver för att de bryr sig, de använder sig av det språk och den kunskap de har fått från musikscenen, inte främst något de lärt sig på en journalistskola, och de skulle antagligen inte kunna skriva lokalnyheter eller en recension av Lady Gagas senaste skiva. I en intervju med ALAPs redaktörer Steve Underwood och Chris Sienko (i senaste Special Interests, #6) säger Underwood rakt ut att det är viktigt för dem att det är personer som är aktiva inom musikscenen, som sätter upp spelningar, släpper musik etc. som skriver.

As Loud As Possible #1

Alla verkar överens om att det finns ett behov av att skriva och publicera det på papper. Om det är något som förenar alla de noisezines jag läst på sistone är det självmedvetenhet. Både Special Interests och As Loud As Possible innehåller en uttalad önskan om en renodlad noisetidning med kompetent journalistik, till skillnad från när etablerade musiktidningar har med kanske två-tre noisesläpp på sin höjd, och ofta inte har kunskap nog att skriva om dem på ett seriöst sätt. De resonerar också mycket om hur tidningen kan påverka scenen i sig, skribenterna bryr sig om musiken och har synpunkter på hur den utvecklas. Att ha en tidning med ett sånt inifrånperspektiv, kompetent och engagerat, känns otänkbart utan att det verkligen är fans som skriver, och att skriva en sån tidning känns i sig som en produkt av ett engagemang.

I och med den här medvetenheten finns internet alltid som ett spöke i bakgrunden, varandes den stora nya kanalen för information och kommunikation. Peter Henning, mannen bakom det mer traditionella DIY-fanzinet (i och med att det är en person som skriver och publicerar själv) Med örat mot marken, skickade nyligen ut ett nyhetsbrev till folk som beställt kassetter av hans Sprachlos Verlag. Det kopierade A5-häftet innehåller en kort men bra och givande intervju med Altar of Flies, lite information om Sprachlos nya släpp med just AoF, info om tidigare släpp och beställning, och ett förord som nog egentligen är det intressantaste i tidningen. Texten är något av ett kort manifest som pekar ut olika problem med scenen för underjordisk musik idag, och som båda de andra tidningarna jag tagit upp här snuddar vid emellanåt är flera av problemen relaterade till just det som gör internet annorlunda från det tryckta ordet. Fysiska analoga släpp, t.ex. kassetter, brukar ses som en motvikt till övermättnaden och stressen man kan känna när all musik går att ladda ner på fem minuter och man hela tiden kan hitta mer, men det handlar nog egentligen mer om en brist på sammanhang än om musiken är digital eller analog. Det räcker med att gå in på ett internetforum för att hitta artister och mikrobolag från hela världen som torgför sina produkter, det är bara att beställa hem, och detta gör så klart att det är svårare att välja ut varför just en av dem verkar intressant.

Sprachlos Newsletter #1

Både Henning, Tommy Carlsson och Mikko Aspa, redaktör för Special Interests, är inne på hur denna lätthet att sprida information om sig själv påverkar själva musiken. När informationen rör sig fort och alla hela tiden håller ett öga på diskussionerna online uppstår trender och deras motreaktioner desto snabbare, och musik bryts ner till atomsmå subsubgenrer där man samtidigt som man sätter en etikett på sin musik skriver regler för sig själv – samma person kan ha sex olika band på gång bara för att inte förvirra presumtiva köpare genom att göra något som inte låter som tidigare släpp. Och det kanske inte är så konstigt att trender och minirörelser med extremt specifik estetik får stor betydelse när man just har svårt att hitta sammanhang: då går det i alla fall att bestämma sig köpa allt som etiketteras som harsh noise walls, post mortem, hypnagogic pop, osv. Samtidigt faller saker som inte kan eller vill marknadsföra sig på detta sätt mellan stolarna.

I det här läget kan det tryckta ordet bli en sorts nödbroms, eller ett ankare. Till skillnad från internet är objekt beständiga, de kan förvisso slarvas bort eller gå sönder, men de försvinner inte i en hårddiskkrasch eller för att webhotell lägger ner. Fanzines tar också mer tid att publicera än t.ex. bloggar, de ska skrivas, layoutas, tryckas eller skrivas ut, häftas och slutligen förflyttas fysiskt till läsaren. Dessa två aspekter, beständigheten och långsamheten, gör att det tryckta ordet får en viss tyngd som information på internet inte har – att någon bryr sig tillräckligt mycket för att trycka en text inger en viss respekt. Mikko Aspa har skrivit både om lättheten att sprida sin musik, och den faktiska lättheten för en genomsnittlig person med tillräckligt med pengar och fritid att skapa hyfsade noiseinspelningar, och på olika sätt försökt komma fram till vad det är som verkligen gör en artists verk bra och relevanta. Att personen har någonting ärligt att säga och följer sin egen väg kan låta klyschigt, men det är väl också det de flesta av oss letar efter i musik?

I ambitionen att utveckla musiken verkar de flesta nutida fanzinister i alla fall vara överens att kritiken spelar en viktig roll. Ordvitsen i detta inläggs rubrik (rundgångsloopen är ju ett standard-”instrument” bland noiesartister) är stulen från förordet till As Loud As Possible, och den rundgång som Chris Sienko åsyftar där är att noiseartister nuförtiden bara verkar inspireras av annan noise (medan all annan musik, förutom kanske viss extrem metal, ses som någonting helt skilt från oljudet), men man kan också använda liknelsen till en loop av intern feedback, där alla texter om noise skrivs på interna forum och tar formen av en mängd subjektiva åsikter. Kanske är det viktigt att kritiken inte kommer från vem som helst på ett forum, utan faktiskt publiceras i en tidskrift, att diskussionen får en ordentlig plats och får ta sin tid, att det finns en avsändare (även om man väljer att hålla med den eller inte).

/HS

http://www.asloudaspossible.org
http://special-interests.net/
Special Interests #5 & #6 finns fortfarande att beställa från Release the Bats.

 



No Responses Yet to “Att bryta feedbackloopen”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: