De tre finaste bokstäverna
Do it yourself (DIY) is building, modifying, or repairing something without the aid of experts or professionals.
– Wikipedia
Idag lade jag vantarna på en bok som gör anspråk på att skildra något som ligger Masskultur och NMFHU varmt om hjärtat; den svenska DIY-scenen. Vanligtvis brukar jag undvika att blogga om saker som på ett eller annat sätt rör mig själv; jag finns med i boken på sidan sextiosex, bläddra dit så får ni veta vilket märke det är på min rullbandare. Jag blev intervjuad under förra året, då boken var i planeringsstadiet och kallades för Fas 4, en ganska rolig titel som nog de flesta vet vad det anspelar på. Någon gång under processen bytte den dock namn, och går nu kort och gott under namnet DIY – de tre finaste bokstäverna som finns, enligt författaren. Jag håller med, men det är också där jag snubblar lite framför tröskeln.
Boken DIY är utgiven av Modernista förlag, och formatet är någon sorts intervjubok där korta intervjuer varvas med bilder som de medverkande själv har skickat in. Den begränsar sig inte till musik utan inkluderar även filmare, författare, konstnärer, stylister, you name it. Mycket av det är intressant och relevant; från Hanna Hirsch till Kajsa Ekis Ekman, från Sewer Election till Aase Berg. Bokens författare drar i förordet tydliga paralleller till punken, och kallar den rörelse han vill skildra för en motkultur, en motkultur som ”inte vill det duktiga och tillrättalagda […] som i väntan på den fasta anställning som aldrig kommer skapar sin egen verklighet. På egna villkor.” Ja, så långt är jag med. Det är en sida senare som problemet uppkommer.
Bokens rosaglittriga omslag pryds av popduon Rebecca & Fiona som är signade till Universal samt deras stylist, som även är intervjuad i boken. Är det ett statement? Jag bläddrar till den långa intervjun som kommer först i boken och läser att nämnda popduo är ”[…] Sveriges största punkband. Allting som de tar sig för bär oberoendets estetik.” Ja, okej – det där måste ju vara ett statement.
Jag skulle inte bry mig om något av det här, om det inte vore så att boken kanske helt enkelt fått fel titel. En liten redigeringsmiss, kanske. Jag tror nämligen att bokens författare, eller vem som nu satte titeln, helt enkelt blandade ihop ”gör det själv” och ”gå din egen väg”. För visst, Rebecca & Fiona och Aase Berg går sin egen väg, och de ska de ju ha kudos för. Men de gör det inte själva. De förstnämnda har ett team av stylister och producenter samt storbolaget Universal bakom sig, den sistnämnda är en fascinerande författare men ger ju ut sina böcker på Albert Bonniers Förlag, så vitt jag vet.
Ja, det kanske är fult att märka ord, och en titel som har råkat bli fel är kanske mycket att bli upprörd över. Det finns ju trots allt många olika typer av motkultur. Men med den här titeln och det förordet ställer boken fler frågor än den ger svar. Är det här DIY? Vad är DIY? Om det här är DIY, vad är då inte DIY? Man kan ju argumentera för att alla artister i någon mån börjat i DIY-svängen, jag menar: även Lady Gaga var ju DIY innan hon blev känd och signad till Interscope. Risken med att bunta ihop nollbudgetkreatörer med konstnärer som badar i ekonomiskt kapital och professionell hjälp är att man urholkar ett politiskt begrepp som är viktigare idag än någonsin tidigare. Kan vad som helst vara DIY, kan ju även vad som helst inte vara DIY. Det blir meningslöst. Men man kanske ska tacka Modernista för att de sparkar igång en debatt om ämnet.
Under tiden som ni åker till biblioteket för att låna den här boken fortsätter jag att copy-pastea lite från Wikipedia:
The DIY ethic refers to the ethic of self-sufficiency through completing tasks without the aid of a paid expert. Literally meaning ”do it yourself,” the DIY ethic promotes the idea that anyone is capable of performing a variety of tasks rather than relying on paid specialists. The DIY ethic requires that the adherent seeks out the knowledge required to complete a given task. The term can refer to a variety of disciplines, including home improvement, first aid or creative works.
Rather than belittling or showing disdain for those who engage in manual labor or skilled crafts, DIY champions the average individual seeking such knowledge and expertise. Central to the ethic is the empowerment of individuals and communities, encouraging the employment of alternative approaches when faced with bureaucratic or societal obstacles to achieving their objectives.
Diskutera i grupp.
/MH
Filed under: Uncategorized | 16 Comments
Ny musik för hållbar utveckling 
Känns som jag missat något här – Rebecca & Fiona har jag lite slött sorterat under ”hyper-komersiell pop”. Alltså: man vill ju ogärna återupprepa musikrörelsens misstag i fallet Turid, men ändå. Oberoende, verkligen? Alla tar sin egen väg… men av någon anledning marscherar alla åt samma håll. Det kanske låter som jag rasar här, men jag är uppriktigt förbryllad: inget jag sett eller hört av R & F bär oberoendets estetik. Inte ens lite, de bär ju snarare den någorlunda kompetenta reklambyråns estetik?
Jag känner inte till fallet Turid, men jag vill bara påpeka att meningen med blogginlägget inte är att kritisera R & F. De gör sin grej, men man skulle kunna hävda att de helt objektivt (enligt de flesta definitioner) inte är särskilt DIY alls, och att det är synd att de får representera hela den här boken. Sen huruvida det de gör bär ”oberoendets estetik” eller inte spelar inte så stor roll i sammanhanget; jag tolkar ”estetik” som ”image” i det här fallet.
Men som sagt, R & F är bara ett exempel. Det är väl tendenserna som är mer oroande.
/MH
Jag är s.k. sovrumsproducent men gillar personligen inte termer som sovrumsproducent, DIY, osv. eftersom de delar upp musiker i kategorier som egentligen inte finns längre, åtminstone inte musikaliskt. Den enda ”DIY-musik” som går att skilja från ”professionell produktion” är den som är medvetet gjord att låta DIY. Den här boken visar att det bara handlar om estetik och marknadsföring, gott så.
anonym: Jag tror att du har missförstått begreppet DIY, alternativt läst blogginlägget lite slarvigt. DIY är inte, och har aldrig varit, en ”musikalisk” kategori. Det finns inget som heter ”att låta DIY”. DIY är en arbetsmetod och i bästa fall ett politiskt verktyg. Det kan appliceras på musikskapande, men också inom andra områden; fanzineskapande, trådgårdsodling, bilreparation.
/MH
Fast det där är ju din åsikt om vad DIY ”borde vara”. I själva verket har det i högsta grad blivit en musikalisk kategori, se t ex http://www.last.fm/search?q=diy&type=tag
Jag är övertygad om att det redan finns vissa ljudeffekter och andra estetiska grepp som får folk att tänka ”fan det här låter diy”. Min poäng är väl att det är oundvikligt att det bildas en subkultur med tillhörande estetiska regler när man sätter ett namn på det. Det bästa sättet att behålla termen ren vore kanske att aldrig nämna ordet utan bara göra.
Visst, det må har blivit en musikalisk kategori för en viss skara människor, men även om du kikar på last.fm-sidan så ser du att DIY mest är ett prefix och inte en musikstil i sig; ”DIY rap”, ”DIY punk”, etc.
Till skillnad från andra genreprefix som t ex ”lo-fi” så säger ju DIY inte så mycket om hur musiken låter. Jag tror att vi håller med varandra där. Min poäng med blogginlägget var ju att påminna om att den politiska dimensionen i DIY är komplex. Den förtjänar inte att reduceras till en estetik, och det med god anledning.
Men det är klart att det kan bildas subkulturer med estetiska regler kring vissa begrepp. Och jag håller med dig om att det bästa sättet att hålla termen vid liv är att bara göra.
/MH
Jag tycker det är fint skrivet av dig, att det inte är en bash av tex R&F utan ett värnande om begreppet. Oberoendet från storkapital känns ju i allra högsta grad relevant (medan ursprung/äkthet/autenticitet känns oviktigare än någonsin) och bör vaktas noga. Tycker Fas 4 var en jättebra titel och antagligen mer adekvat för de inblandade i boken.
Alltså: det hade ju förstås varit konstigt om det hade varit en bok som skildrade den svenska dogmatiska DIY-scenen.
Men nu är det inte så (vilket inte heller påstås i vare sig säljtext, förord, eller intervjuer). Jag har sett att andra medier gjort det – men det får stå för dem.
Den skildrar däremot i hög utsträckning kultur som på något sätt står på arvet från »punken« (slutdatum 1981).
Men det är fortfarande samma bok som tidigare hette »Fas 4«. Fräsig titel, men ärligt talat ganska obegriplig. Vi bytte titel en vecka innan tryck av just den anledningen.
Mer »Anteckningar från en diskbänk« än »Never mind the bollocks«, om du förstår vad jag menar. För mig är det viktigt att kulturjournalistik på något sätt aktiverar läsaren – »Fas 4« var en titel som riskerade att deaktivera densamme. En titel som sällar sig till ett ojande över tidens ruttna tillstånd.
Nåväl.
»Risken med att bunta ihop nollbudgetkreatörer med konstnärer som badar i ekonomiskt kapital och professionell hjälp är att man urholkar ett politiskt begrepp«, skriver du.
Det är möjligen så – jag tror dock du har fel – men jag tror att man tar en större risk om man är så pass rädd om sina subkulturella och politiska markörer att man inte tillåter dem synas i några sammanhang än de man själva dikterar.
Då blir subkulturella uttryck till slut en nostalgisk lekplats, där man kan puttra runt på sin vespa (i mitt fall) eller trycka sina svartvita fanzines och tycka att allting av vikt redan har gjorts.
Så förlorar politiska uttryck sin explosivitet. Det finns mycket tydliga drag av nostalgi inom de flesta svenska subkulturer och dess tillhörande politik. Jag kan inte köpa det.
Musik, text, film, subkultur – det är alldeles för viktiga uttryck för det.
Och – naturligtvis är det ett statement att sätta R&F på omslaget. De har av mina kulturkamrater konsekvent reducerats till någonting som de inte är.
Till två tjommar som fått allting serverat, vars plastiga musik saknar estetiskt värde. (Något säger mig att det först och främst beror på att de är brudar som gör popmusik).
Jag uppfattar dem inte så. Och jag har hängt med dem i tillräckligt många timmar för att vara säker på att de inte heller själva uppfattar sig så. Vilket är vad den texten handlar om ganska mycket (om det däremot är en bra text får någon annan avgöra).
Återigen – »DIY« är en titel på samma sätt som tidningen Pop hette Pop. Det är alltså ingen bok som gör anspråk på att skildra den totala svenska DIY-scenen (även om ett flertal representanter från den är med – jag tror inte att de själva ens skulle erkänna varandra som »DIY«, vilket är både charmigt och ett problem).
Den är däremot ett långfinger till omfamnandet av det medelmåttiga, tråkiga och påvra inom svensk kultur. Det är därför Masskultur är representerade. Den är skriven utifrån ett modperspektiv, no more, no less.
Den är naturligtvis inte avsett att vara ett debattinlägg i »DIY-debatten«, vad nu det är. Det finns tydligare syften och mål med boken än så.
Tjing,
K
Äsch, min kommentar verkar ha försvunnit. Det jag sa var ca – Jag tycker det är bra skrivet, jag tycker problemet är precis det du säger, har ingen lust att basha R & F men känns som att det är viktigt att hålla ögonen på pengarna. Det finns saker som med rätta har tappat betydelse – äkthet/autenticitet t.ex. – men produktionsmedlens ägande och oberoendestatusen känns relevantare än någonsin och då vill jag vakta bokstäverna D I Y.
Kristofer!
Bra att du tog dig tid att svara.
Masskultur är inga subkulturella DIY-talibaner, vi vet att DIY kan betyda mycket mer än xeroxade fanzines. Men det där är ju snarare en diskussion om estetik och subkulturer, det hör ju inte riktigt hemma här. R&Fs tuggummidisco skulle absolut kunna vara DIY, om de hade valt att arbeta på det sättet. Däremot tror jag inte på att man kan modernisera DIY-begreppet genom att kommersialisera det.
Om nu boken heter DIY på samma sätt som Pop hette Pop, så önskar jag bara att du hade varit mer tydlig med att titeln var figurativ. I den mediala diskursen (ursäkta universitetssvenskan) vinklas det ju lätt så att du och R&F blir ett sorts talespersoner för den ”nya” DIY-rörelsen. Jag tror det är viktigt att ha en politisk analys bakom ett val av slagord. Risken finns att begreppet ”DIY” till slut blir lika urholkat och tömt på innehåll som begreppet ”pop”. Och förmodligen är den processen redan igång.
/MH
Just det, apropå modernisering: Masskultur/Ny Musik gjorde för några år sedan en dokumentärfilm kring DIY-temat. Vi var noga med att påpeka att filmen enbart var en ögonblicksbild, och inte gjorde anspråk på att skildra någon samlad scen. Vet inte hur lyckad den blev som film, men den ger en ganska rättvis bild av hur modern DIY-kultur kan se ut i Sverige idag. https://vimeo.com/album/2270992
/MH
M,
Jag vet att Masskultur inte ägnar sig åt nostalgi – det är därför som ni är bra. Men kritiken mot titeln har inte enbart kommit från ert håll och den har långt ifrån alltid varit välformulerad. Ibland har den tvärtom varit ganska vidrig. Inte mot mig eller förlaget – utan riktad mot, oftast, R&F. Det är svårt för mig att inte läsa in en könsaspekt i det. Detta alltså i ett bredare perspektiv – ingen som skrivit i den här tråden behöver ta åt er för det.
Alltså: Jag tror det råder lite oklarhet om R&F:s arbetsmetoder. Jag är ingen fulländad expert på dem själv och kan absolut inte tala för dem – men jag vet att de är långt ifrån någon enorm marknadsföringsapparat på larvfötter. Deras »team« består av deras nittonåriga polare som har svårt att få ekonomin att gå runt, som alla andra. Det finns ingen större marknadsföringsapparat än så. Ingen »plan«. Det gör dem inte till pure DIY, men det är en av sakerna som gör dem bra.
Men anledningen till att jag svarade på just det här inlägget – jag brukar sky »debatten« i vanliga fall eftersom den så sällan ger något – var egentligen den inledande meningen i blogginlägget. Vi gör inga anspråk på att skildra den svenska DIY-scenen. Sådana element finns med, i högre utsträckning än de flesta popmagasin som får genomslaget som den här boken fått – masskultur, Sewer Election, Pontus Lundkvist, Hanna Hirsch, Junk Yard Connections och i viss mån Erik de Vahl, Petter Wallenberg osv. Men det är inget självändamål.
Och jag fattar vad du menar. Men jag är – dumt nog kanske – inte så intresserad av hur svensk media ska beskriva den här boken. Jag måste vara konsekvensneutral inför sådant, annars blir det jag skriver och gör till slut bara platt och urvattnat är jag rädd.
Skulle det bli så att DIY blir ett politiskt begrepp som Schlingmann stjäl – så be it. Jag har gjort vad jag på riktigt tror är bäst för svensk kulturjournalistik i det här läget. Sen tror jag inte att den laddning som finns i de medverkandes energi, svar och verksamhet på något sätt kan leda till någon slags urvattning av svenskt kulturliv öht.
Och även OM ordet DIY urvattnas samtidigt som unga människor i hög utsträckning börjar göra konst av sina liv så är det kanske värt det?
»DIY« innehåller många bottnar. En del kallar det »hipsterbibel« medan andra bara har uppfattat de politiska elementen i den. Osv. Jag tycker att DN klarade det här bäst i sin text (ej online) om vad det var boken handlade om. En del har reagerat på att det inte BARA är okända förmågor med i boken, som om det skulle ha varit något slags självändamål.
Självklart har Modernista en politisk analys bakom hur vi använder begrepp. Det är därför det är i mitt tycke landets bästa förlag. Det är därför inget annat förlag hade kunnat (eller velat) göra den här boken. Alla inblandade står också på något sätt i en tradition av att damma av kulturella begrepp och presentera dem på nytt vis.
Men min analys skiljer sig lite från din – därmed inte sagt att ni saknar poänger. Min analys, och titelns själva mening, är att subkulturella begrepp lätt förlorar mening och istället förvandlas till hemslöjd om de inte ständigt tillförs nytt blod.
De femtonåringar den här boken är riktad till har ett liv på sig att upptäcka de exakta innerbörderna av många ord som används i den här boken. Jag tror gott om mina läsare. Och jag är säker att inte en enda av de personer som är med i den här boken riskerar att förvandla läsaren till en dränerad, bostadslånande riskkapitalist. Tvärtom.
(Jag håller btw inte med om att ordet »pop« förlorat sin innebörd. Det beror nog helt på vem man frågar).
Nåväl!
xx
(föregående kommentar var alltså från mig – trots märklig wordpress-titel av mitt namn).
Ja, det är tråkigt när diskussionen blir så snedvriden. Men som sagt (och som Alice här ovan påpekade); den enda invändning jag har mot R&F är att de i mina ögon inte sysslar med DIY. Och jag förstår att det är en definitionsfråga, men ibland kan ju definitionsfrågor också vara intressanta att diskutera.
Jag har inte läst vad DN skrev om boken, eftersom DN av någon outgrundlig anledning har börjat ta betalt för sitt onlinematerial. Men jag kan förstå din tanke kring att rikta sig till femtonåringar; och om begreppet urvattnas men dessa femtonåringar mycket riktigt börjar göra konst av sina liv, så håller Masskultur tummarna för att de förblir oberoende och gör det själva!
Men förutom att jag inte nödvändigtvis ser DIY som ett subkulturellt begrepp, och oavsett vad man tror efter att ha läst bloggen ovan, så tror jag att våra analyser egentligen liknar varandra väldigt mycket. NMFHU har ju också jobbat med att tillföra DIY-begreppet nytt blod, från våra första temakvällar på Lava i Kulturhuset till dagens källarspelningar med Masskultur. Vi har väl bara valt olika vägar till samma slutmål.
/MH
Men diy ÄR hemslöjd. Det är begreppets innebörd.
Men det som får 15-åringar att börja är ju den gyllene känslan av ”Det här är briljant – jag kan också göra det här”. Det var det som vände upp och ner på min existens på kulturhusets tak 2001 – och jag fan avskyr Punken slutdatum 1981 – i alla fall gjorde jag det då. Slikt producerade pressfoton genererar inte den känslan, den vaggar in folk i en konsumentposition. Det är därför man inte riktigt kan ignorera estetiken i sammanhanget helt och hållet.
Hm, känner att jag måste skaffa den här boken nu.
Är Avicii med i den? Ska man följa det här resonemanget är ju Stureplansbrats som lallar ihop spår i Fruity Sveriges största punkare. Extremt underhållande utveckling om inte annat.
Jag är inte bara småspydig här: när jag vikade som tekniklärare och snackade musik och Gör-det-själv var det Avicii som var referenspunkten hos 15-åringarna. Han satt ju i ett pojkrum från början, idag är han signad på Capitol (läs: Universal) och fyller arenor. Ska vi börja hypa snubben som DIY-pionjär? Han har ju redan jäkla massa press, men känns verkligen det som att det går riktigt bra nu? Att nytt blod flödar? Undertecknad tvekar.