Foto: Gavin Maycroft
Foto: Gavin Maycroft

29:90 är Nini och Lotti, för tillfället aktiva i Stockholm. Deras enda släpp hittills är en kassett som endast gjordes i tio exemplar för att ha något att ge bort efter en spelning. Under tidig vår 2013 har de varit på europaturné tillsammans med Målgrupp från Stockholm och det polska bandet The Kurws.
AE träffade Nini och Lotti i stockholmsförorten Vårberg över kaffe och fikonbollar.

Under det senaste året har det gått att se 29:90 live på en rad olika platser i Stockholm; allt från Distrofestival på Kulturhuset, till Hemliga Trådgården och till hippiefest i ett stort kollektivhus.
Förutom syntar, distpedaler och mikrofoner har de till sin hjälp haft suggestiva videoprojektioner gjorde av Damla Kilickiran. Trots sina, eller kanske snarare tack vare, olika musikaliska bakgrunder bildades 29:90 våren 2012. Lotti som alltid varit intresserad av ljud har suttit hemma och skruvat på diverse elektronik, leksakssyntar och circuitbendat hela dagarna. Nini, som först på senare år börjat hålla på musik, berättar om hur svårt det varit att ta det där första steget och börja spela.

Nini: Det blir som en distans, från ett första intresse till ju äldre och äldre du blir, och avståndet där emellan gör det ännu svårare att ta tag i intresset som ligger där längst bort i distansen. Möjligheterna känns helt plötsligt extremt långt borta, av en väldigt dum anledning.

Nini berättar också om hennes musikskapande som en process, något som nästan blivit som en dialog med hennes förflutna och hur det där avståndet kanske snarare visade sig vara en väg mot där hon är idag.

Lotti: Nini är gammal själ som alltid hållit på med musik, fast hon inte fattar att hon gjort det.

Hur gör man för att få folk att upptäcka att de håller på med musik, fast de inte vet om det?
Nini: Jag tycker det handlar om att skapa prestigelösa rum där du kan utveckla sådana känslor och tankar, speciellt som barn. Att få möjlighet att höra sin röst genom en förstärkare eller högtalare, och helt plötsligt bli medveten om hur man låter, om vibrationer och bas, sådant kan absolut påverka hur man förhåller sig till musik sedan i framtiden. Musiken kan hjälpa människor att få göra sin röst hörd, helt på sina egna villkor, på ett språk man känner sig trygg i, där det inte finns några regler.

Det var också i ett sådant prestigelöst rum som 29:90 bildades våren 2012. Lotti frågade om Nini höll på med musik och Nini svarade nej, men att hon hade gjort lite småsaker som Lotti kunde få höra, och så skickade hon det till Lotti. Sedan träffades de hos Lotti och lät varandra få vara där de själva var i musikskapandet.

Nini: Jag var så himla glad efteråt! Att det var första gången jag träffade någon och gjorde musik på det här sättet, att jag vågade.

Lotti: Det var som om vi satt och pratade med varandra när vi satt och höll på med musik för första gången tillsammans, att musikskapandet blev som en kommunikation oss emellan och att vi efteråt sagt att ”ja vad bra, vi kom ju överens” haha.

Efter detta började de leta runt efter ställen att vara på, för de insåg att de skulle vara alldeles för högljudda för att kunna fortsätta vara hemma hos Lotti och repa. Repa handlar dock lika mycket om att fika och umgås, som att aktivt sitta och göra musik, och att detta i sin tur också tillhör det här prestigelösa rummet utan regler.

Lotti: Men även om det är skönt att slippa regler kan det också vara spännande att jobba utifrån en form.

Har ni några låtar, eller jobbar ni mer kring vissa ljud?
Nini: Vi har vissa ljud som vi hela tiden utgår ifrån, som är grunden till olika låtar. Det är ändå låtar, fast de tar sig väldigt olika i uttryck. Nu när vi varit ute och spelat live mycket har det varit spännande att se hur vissa låtar byter skepnad utifrån vilken kontext vi befinner oss sig i. Låtar kan låta helt olika beroende på vilket ljudsystem som finns, hur rummet är, om det är tänt eller släckt när vi spelar, hur publiken är.

Strukturen i låtarna utgår från en loop som Lotti spelar på sin synt och från Ninis text och ord. Dessa två är alltid konstanta, men sen kan melodin Nini sjunger eller skriker förändras, och samma gäller syntloopen som också kan ha olika takt. Lotti spelar även trummor eller slagverk, där det alltid finns ett visst mönster men som också är föränderligt. Vissa kallar Lottis synt för ”oberäknelig” för att det inte bara är att trycka på en knapp så kommer loopen färdig och klar, utan att detta måste jobbas fram under ett tag. Syntloopen som sedan sätter grunden för spelningen kan ha helt olika skepnad från gång till gång, och framkalla olika känslor som gör att spelningen får ett visst uttryck.

Lotti: Jag tycker om den lite hemliga känslan som kan finnas i musik ibland, att det finns flera lager som lyssnaren själv får utforska. Ett exempel är Ninis texter, som är skriva på svenska, men där orden är väldigt svåra att höra och som förhoppningsvis gör lyssnaren nyfiken och att den kanske försöker ta reda på dem.

Nini: Ja, att texten inte är i centrum bidrar också till att det är lättare att dela med sig av sig själv och sina tankar.

Vad är det som gör en bra respektive dålig spelning?
Lotti: Det blir svårt när vi är påverkade av en massa yttre faktorer som dåligt humör eller dålig dag, och sedan gör att vi inte når varandra. Att vi står där på varsin sida och kokar våra ingredienser var för sig. Vi föredrar att inte spela på en scen, utan på ett golv där det känns som om vi och publiken smälter ihop och man står på samma nivå, för vi får så himla mycket från publiken. Ibland kan i och för sig en upphöjd scen innebära nya spännande saker, som uppmickade trummor som gör att det blir nya intressanta ljud.

Hur kommer det sig att ni var på turné med The Kurws?
Nini: Julian från Målgrupp var i Polen och spelade med The Kurws i december, och då föddes tanken om att åka på en turné tillsammans. The Kurws var med och öppnade ett kulturcentrum Wroclaw för en massa år sedan, och de är måna om att prova nya saker. The Kurws sätt att arbeta är så himla inspirerande. De är öppna, tycker om att träffa nya människor och de turnerar väldigt mycket, allt för att de brinner för kulturutbytet som följer med.

Lotti: Turnén varade i tre veckor. Vi var i Belgien, England, Tyskland, Holland, Frankrike och Polen.
Fan vad vi lärde oss mycket! Ena dagen fick vi spela på en stor scen, nästa dag var vi i ett litet punksquat och andra dagen spelade vi på en slags country club i Bristol.

Finns det någonting ni såg eller upplevde under er turné som ni önskar att ni kunde ta med er till Stockholm?
Nini: Squatmiljön är otroligt inspirerande, och även det som senare mynnat ut i så kallade ”house projects” (huskollektiv). Jag önskar verkligen att möjligheten att inte behöva leva på så mycket pengar fanns här också, det går ju inte här.

Lotti: Nä, det finns verkligen inte sådana möjligheter här. Kanske om du åker ut långt på landet och ställer din husvagn där. Eller OK det finns vissa platser där folk utanför Stockholm bor, men det är ändå väldigt svårt att leva en alternativ livsstil för det är så himla strikta regler här.

Tycker ni att ni är en del av en ”stockholmsscen”, finns det ens någon sådan?
Lotti: Jag tror jag egentligen känner mig alldeles för ny i Stockholm.

Nini: Ja, jag med.

Lotti: Men visst, det finns en grupp här som möts ibland, genom samma intressen och det handlar inte bara om musik utan kan vara politik också. Folk har viljan att arbeta för det som de tror på och trivs i, men också en vilja om att få det att växa och få in fler engagerade personer.

Nini: Det finns verkligen en början på en scen eller vad man ska kalla det, men inget är riktigt färdigt än och det känns fortfarande ganska stängt för dem inom grupperna som har tillgång till det. Det är dessutom alltid en fråga om ett nu. Jag önskar det skulle bli mer dialog, mer utbyte med förorterna och en sammanlänkning av folk som vill åt samma håll, för då tror jag det skulle hända riktigt feta saker. Det vore också bra om det var enklare att få låna ställen att vara på, typ ”klart ni ska få tillgång till det här stället ikväll, vi litar på att ni tar hand om det” och så behöver det inte vara fast i sten att man alltid ska vara där eller nåt.

Lotti: Mer kommunikation! Fast, för att återgå till frågan. Det är klart vi är ett stockholmsband, vi bor ju och arbetar här.

Nini: Ja, det är ju det vi lever i som påverkar musiken, och det är ju det här samhället vi är en del av, och det kommer alltid att påverka. Om vi hade bott någon annanstans hade det låtit annorlunda.
Jag känner att vi fått mycket hjälp med replokal och sånt där.

Lotti: Jag vet kanske egentligen inte vad en scen är för någonting. Men alltså när jag kom till Stockholm för ett och ett halvt år sedan blev jag så himla glad för att jag såg att det fanns någonting här.

Nini: Jag blev också jätteinspirerad när jag såg vad som hände här.

Lotti: Jag har sett jättemycket bra band här! Ett exempel är Gavin som arrangerar Mother, han har tagit hit supermycket bra musik. Det finns massor av bloggare, musiker, konstnärer, musikälskare (eller vad man vill kalla sig!) och andra som jobbar för samma sak som har fört fram musik från Stockholm också, och jag antar att det tillsammans är vad som är stockholmsscenen. Jag har blivit introducerade till en del av den och att det känns jättefint. Vi har som sagt fått hjälp med replokal, utrustning, spelningar och kontakter och en massa saker. Jag känner mig väldigt glad över det och jag blir inspirerad och peppad av folks engagemang.

Nini: Det vore bra med någon typ av forum eller plattform på internet, där det kunde ske utbyte och kommunikation mellan städer och länder som delar samma typ av kulturella intressen, politiska visioner och öppenhet. Det skulle vara fint om något kunde växa fram ur en konstruktiv plats.

Vad skulle det betyda för en ”musikscen” med sådana platser tror ni?
Lotti: Jag tror det skulle öppna upp mer, det kanske skulle få fler människor att börja skapa. Det skulle finnas ett självklart rum att vara i.

Nini: När vi var i squatsen och sådär, fick jag känslan av att folk hade mycket kontakt med varandra på olika ställen, det blev som en slags dialog mellan olika städer och platser, och folk hjälper och backar upp varandra. Det känns ödmjukt, okrystat och skapar tillit mellan människor.

Lotti: Ja, det är ju det det handlar om egentligen, att skapa ett rum där människor bara får finnas och ta ner det till en mänsklig nivå. Vi borde få känna oss mer trygga med att göra saker tillsammans utan gränser.

Jag får intrycket av att miljön är väldigt viktig för er, vi återkommer till det nästan hela tiden. Att ni möttes och skapade ett rum för er själva som band, att det spelar roll om det är mörkt eller ljust när ni spelar och att det påverkar musiken, att squatmiljön är inspirerande. Miljön, både fysiskt och psykiskt, ska vara öppen för att underlätta för skapande.
Nini: Ja, och om sammanhanget tillåter skapande och den skapar tillit mellan människor, då spelar det egentligen ingen roll var man befinner sig rent fysiskt.

Vad har ni för framtidsplaner?
Lotti: Vi ska ge ut ett ny kassett och planen är att Hockey Rawk ska ge ut den.

Nini: Och sen ska vi bara fortsätta med det vi gör. Vi är fulla av nya tankar efter turnén som vi ska försöka bearbeta!

Lotti: Nu har vi ju spelat ett tag, och vi har en massa inspelningar från replokalen när vi experimenterat och lekt med musiken. Sen har vi också det från när vi spelat live, så vi har liksom fått ihop ett ganska stort material som känns sammanhängande. Det skulle vara roligt att knyta ihop det där på något sätt. Typ jobba mer kring själva inspelningsprocessen, det har vi faktiskt inte gjort.

Nini: Och sen vill vi såklart starta mer internationella utbyten. Nu när vi fått in en fot i Polen skulle det vara kul att göra något utbyte mellan Polen och Sverige, typ under en månadsperiod med kreativt skapande. Sen kanske det kan bli en slutfestival eller något. Vi vill så himla gärna öppna upp gränserna lite mer.

http://tjunio-nitti.tumblr.com/

https://soundcloud.com/#tjunio-nitti

/AE

Annonser

Viktig information om fredagens fest på Reflexen!
För att vi ska kunna genomföra spelningen är det viktigt att alla som vill komma OSAr i förväg, antingen genom att gå in på Facebook-eventet och klicka i att de kommer, eller genom att maila till motherfestival@gmail.com. Tänk också på att ni gärna får skicka ert riktiga namn, ifall ni heter något annat på FB. Väl mött!

Lyssna: Hypno Tower – Battle of the Brain


Bild

OBS! Det är obligatorisk OSA för att få komma på denna spelning! Attenda på Facebook eller maila fullständigt namn till motherfestival@gmail.com!

MOTHER & MASSKULTUR PRESENTERAR

Minifestival med fem band på Teater Reflexen i Kärrtorp den tredje maj.

60 Minute Project (POL) live at 00
Live drum and bass for 60 minutes, no more, no less, no really http://www.youtube.com/watch?v=isBRt3dpnRM

The Kurws (POL) with Oskar Carls on sax! Live at 23
The Kurws have formed in May of 2008 as a spontaneous consequence of a ping-pong session, which descended underground and remains there until today. They drew on influences, arising from punkrock as well as rock n’roll tradition, garage/surf, krautrock, rotten funk, no wave or british postpunk scene. The Kurws is punk, afflicted by the postmodernist curse with all of its benefit of inventory, where things are being born out of fusion and deconstruction. From an ambition to remain fresh and organic. At the same time it’s still an ordinary garage band, which brazenly takes the risk of collective improvising without proper musicianship, quietly dismissing the embarrassment of discredit. Their debut album “Dziura w getcie” (“Hole in a ghetto”) was released overseas.

“Shades of Ex-Models, Captain Beefheart, and Weasel Walter bands. All instrumental, serious, but not pretentious, fun, but not silly. Basically, my favorite type of rock band.”
Bad Speler

www.kurws.com
www.soundcloud.com/kurws
http://vimeo.com/kurws
http://amour-discipline.org/zine/the-kurws-the-whors-les-puts/
http://weedtemple.blogspot.com/2011/12/kurws-dziura-w-getcie.html

LXMP (POL) live at 22
LXMP is a musical project of the two best-dressed people in Warsaw, Piotras and Macias. Using the basic set of drums, bass guitar and two MS-20 synthesizers, they are trying to recall the memories of romantic strolls across downtown Warsaw allotments, unexplained absences from phys-ed classes or the taste of snow in far-away mountain resorts. As professor Andrzej Obczyński once beautifully observed, “It’s all about fucking disaster, maaaan.” (The distinguished historian was stripped of his academic privilages after he made that remark during the quarterly luncheon of Vesser College faculty and sponsors, but his credibility with freshman students remained unscathed.) On May 14, 2010, the duo’s debut album, entitled – quite accurately – Trois Suites + Une Miniature, and containing just above 20 minutes of music, was published by the Lado ABC label. In 2012 they released two out or four planned albums in trio mode. First one guests Chad Popple of Collosamite/Gorge Trio and second Kazuhisa Uchihashi. Another recent LXMP project was a reinterpretation of Herbie Hancock’s classic ”Future Shock”. It was commisioned by the Unsound Festival in Cracow and since then was performed few times. In april 2012 they played their first U.S. tour performing at Lincoln Center in New York, Detroit Institute of Arts and Chicago’s Elastic.
Piotr Zabrodzki (bass, Korg MS-20) & Macio Moretti (drums, Korg MS-20)
www.lxmp.net

http://www.youtube.com/watch?v=bj7FFHV1kl4
http://www.youtube.com/watch?v=uXvOkuRakcg
http://www.youtube.com/watch?v=C7wMbHAjqOo&feature=related
http://www.feastofmusic.com/feast_of_music/2012/04/unsound-festival-lxmp-peaking-lights.html

29:90 live at 21
”Allkonstnärerna bakom 29:90 står för några av Stockholms mest intressanta ljud just nu. Det rör sig om musik hyfsat rotad i postpunk, no wave och liknande, men undviker att bli ännu en kopia av samma influenser och drar istället iväg i en helt egen riktning av ljudexperimenterande och stök.”

29:90 (Stockholm) invites you to their intimate world where they try to tame their instruments in dark and joyful play. The music is a rough sounding machine like rhythm where african bells and tomtom drums bounces on top of high pitched voices with live dubbing, singing babbles, lalas and songs about school bullying, compulsive behavior and the texture of an abusive tongue. This is Lotti Solovitsky and Nini Maakestads form of expression. From the moment Nini and Lotti decided to make music together spring 2012 they got so eager that they took their first chance to get started, a small room they had access to from 9 in mornings til noon. The world of expressions brought them together and grew stronger during early morning rehearsals before work.

Influences among others are Jun Togawa, Cold Wave, DIY and Avant-garde music from the late 70’s and 80’s. Their first gig was in the autumn 2012 supporting Italian duo Trouble V’s Glue for club Mother in Stockholm and they released a cassette that same night. This year they plan record and release a full length LP.

https://soundcloud.com/29-90sek
http://tjunio-nitti.tumblr.com/

HYPNO TOWER (live at 20)
”Bakom Hypno Tower står Tanya Byrne, tidigare känd från syskonduon Ectoplasm Girls. Hypno Towers musik rör sig runt ödsliga ljudkollage, minimala rytmer, samplingar och processade elektroniska ljud, och för tankarna till såväl gammeldags industri som hiphop och elecro.”

https://soundcloud.com/tanyabyrne_hypnotower


trappa

Hovedbiblioteket, 20:00, 23/2
Trots vad Lars K och bibliotekets hemsida sagt tycker jag inte riktigt man kan säga att bibliotekets foajé förvandlats till ett undergroundspillested. Däremot har man gjort det så trevligt som jag tror det alls är möjligt. Biblioteket är öppet och luftigt och liknar UKK i Uppsala. Scenen är uppställd i ljusgården på bottenplanet, där lokalen är öppen flera våningar upp mot taket, mittemot rulltrapporna som får extraknäcka som läktare under aftonen. Det bör stämma att detta är den mer offentliga kvällen; publiken är månghövdad och varierande – stilmedvetna ungdomar, åldrande punkare, folk som ser ut som mammor och pappor till nåt av banden i en frisk blandning.

I vad som i vanliga fall verkar vara någon sorts läshörna med fåtöljer sitter artisterna och dricker burköl och äter nån sorts fiskburgare med sallad, artistmaten för aftonen. Jag ber att få en snabb pratstund med Loke Rahbek, som senare ska spela för andra gången den här helgen. Det är Loke och Anton Rothstein (som spelar i bl.a. Sexdrome och Lower) som varit Mayhems kontaktpersoner i projektet.

– Vi hade haft en liknande idé att dokumentera musikscenen för ett par år sedan, men som det kan vara när många människor är inblandade rann det ut i sanden. Senare började Lars dyka upp på spelningar och vid nån punkt föreslog han ett samarbete, så det passade oss bra.
Lars berättade att ni hade ert första möte på en pub?
– Ja, han är bra på att förstå hur folk fungerar… När man ska lägga sina egna projekt i någon annans händer på det här viset är det viktigt att man har en bra relation och kan lita på varandra. Vi har haft full kreativ frihet.

För några år sen släppte Loke Rahbek skivan ”Vaginal Phonogram”, tillsammans med konstnären Tanja Schlander. En ensidig lathe cut-tolvtummare i ett exemplar, med ljudinspelningar från Tanas vagina. Det enda exemplaret har sedan dess funnits till utlåning på Blågårdens bibliotek. Jag undrar om detta tidiga bibliotekssamarbete hade någon koppling till Lars Kjelfred eller Dokument #1, vilket det visar sig att det inte har, men Loke menar att Köpenhamns bibliotek under de senaste åren har visat ett större intresse för underjordisk kultur och DIY. Bland annat har man på vissa bibliotek låtit folk lämna in saker som de vill låna ut – ”en kassett, ett fanzine, en träask…” – utan att de måste ha ett identifikationsnummer som ISBN eller ISMN, något som gjort det lättare för t.ex. Posh Isolation att sprida sina utgivningar på biblioteken.

Loke är helt nöjd med överenskommelsen att artisterna får mat, öl och egna exemplar av skivan. När jag frågar om han inte skulle vilja passa på att mjölka lite pengar från en institution som biblioteket som har viss finansiering, svarar han att det kanske hade varit bra, men liksom Lars menar han att de ville dra igång projektet fort, och att ansöka om pengar ur budget och göra allting mer ”ordentligt” skulle tagit längre tid. Att underjordiska subkulturer exponeras i mer publika sammanhang ser han som nånting positivt snarare än problematiskt, så länge man kan behålla absolut konstnärlig frihet.
– Det är bra för musiken och kulturen, och det är bra för de människor som får möjlighet att upptäcka det. Det blir ofta statiskt om man försöker hålla en scen helt stängd. Jag har lärt mig mest när jag har uppträtt i sammanhang som är utanför det man är van vid. Och bara för att vi är på biblioteket nu är det inget som hindrar oss från att ha en mer intern spelning på Mayhem imorgon kväll om vi vill. Jag ser hellre att den här musiken ligger på topplistorna än det som spelas nu…

Loke menar att det är först ikväll man kommer kunna avgöra om det blir några kulturkrockar när de bitvis extrema uttrycken från t.ex. industriscenen hamnar i ett mer publikt sammanhang, där folk inte är vana vid det. Det här är den riktigt publika kvällen, spelningen på Mayhem dagen innan var fortfarande mer ”intern”. Och just när vi kommer fram till att jag nog har fått svar på mina frågor hörs ljud utifrån scenen och Puce Mary kör igång sitt set.

pucemary

Frederikke Hoffmeier inleder med en långsam fyrtaktsrytm, vilket snart utvecklas till marschtrummor och en flyglarmsliknande synthtton. Det är rätt olikt det jag hört av Puce Mary innan, som karaktäriserats mer av intrikata synthloopar än hårda rytmer. Orden ”martial industrial” dyker upp i min hjärna, oftast är detta inte en komplimang men den kitschfaktor som karaktäriserar den genren finns inte här. Det är bombastiskt och dramatiskt men samtidigt avskalat och väl utfört.
Om det är något som förenar de köpenhamnsartister jag hört är det nog känslan för dramatik, seriositeten. Det är inga band som är putslustiga eller självironiska, kanske privat (definitivt), men inte på scen. Detta är något jag kan sakna i Stockholms musikscen, som oftast känns som om den präglas av en ofta småironisk distans. Som att folk håller igen för att de är rädda för att kallas pretto. Den rädslan verkar inte direkt överhängande i Köpenhamn.
Efterföljande Hand of Dust ger mig vatten på min kvarn. Bandet är tightare och mer direkta än många av de yngre punkslynglarna, men känslan är densamma. De spelar tung depprock/postpunk av ett slag som jag inte har helt lätt att komma på influenser till. I svensk musikpress brukar ”postpunk” vara synonymt med en luftig antirock-ljudbild, med huvudinspiration från antingen Joy Division eller Gang of Four, men de flesta av de Kph-band som beskrivs som postpunk har ett betydligt tyngre och, ja, rockigare ljud. ”En blandning av HC och postpunk” brukar folk säga ibland. Jag kan höra en viss influens från en av mina favoritgenrer, nämligen anarkopunk från 80-talet som av misstag låter som goth, och även om de många långsammare låtarna gör spelningen lite såsig gillar jag det.

Bild4279

Det syns direkt att Damien Dubrovnik planerar något utöver en ”vanlig” spelning. På scenen står, förutom bandmedlemmarnas bord med elektronik, en pall med en skål vatten, och ett bord med vit duk, belagt med en bukett gula blommor och ett antal vattenfyllda skålar, flaskor och karaffer.
Samtidigt som spelningen drar igång med dånande basdrones, feedback och Loke som sjunger genom distad mick, dyker en ung man med mörkt, bakåtslickat hår upp bredvid bordet med blommorna. Han klär långsamt och noggrant av sig tills han är helt naken, och när första låten tar slut ställer han sig på pallen med skålen mellan fötterna, tar vattenbehållarna från bordet och häller sakta över sig, medan ljudet av droppande vatten förstärks av en vattentät mikrofon i skålen. Loke Rahbek ligger på knä vid hans fötter, dränker ansiktet i skålen och får det droppande vattnet över sig, medan han kysser, river och smeker den unge mannen, som står stilla och uttryckslös. Det är en lång passage, mer performance än spelning, där minimala ljud från Christian Stadsgaard blir mer bakgrundsmusik än huvudattraktion.

Mot slutet mot performancet har en person ur publiken blivit exalterad av uppståndelsen, tränger sig längst fram och börjar klä av sig naken. När han fått av sig alla kläder har Loke stigit upp och tagit micken, och en Croatian Amor-liknande romantisk synthton ljuder i lokalen. Stämningen i rummet växlar om totalt, nyss såg vi en person kräla omkring på golvet, totalt maktlös, undergiven en orörlig och oberörd motpart; nu slår showen snart om till som vi är vana att se Damien Dubrovnik: utlevande och aggressivt, mer dominant än undergivet, med hårt metalliskt oljud och Loke vrålande och mässande upp i publikens ansikten. Den nakne mannen hinner knappt ställa sig bredvid borden och börja dansa förrän han får en brysk knuff ut i publiken och försvinner ganska fort. Jag hade blivit besviken om hela spelningen hade fokuserat på performance på musikens bekostnad, men vändningen från den plågsamma, utlämande stämningen under performancet till den totala attacken som de sista två låtarna innebär gör det extremt drabbande, till och med vackert.

Efter Damien Dubrovniks framträdande träffar jag en upprymd Loke som säger att många människor kommit fram och sagt att de verkligen gillade det, många som troligtvis inte alls lyssnar på noise annars. Han gissar att performanceelementet ger något även till dem, medan en spelning som bara bygger på ljudet skulle kräva andra, mer vana öron. Jag berättar att Lars hade tänkt sig att Damien Dubrovnik var det ”säkra” noisebandet och Loke erkänner att han var lite nervös innan spelningen – det enda han hade sagt var ungefär ”det kommer vara en kille där med inte så mycket kläder på sig” – men att han efteråt hade pratat med Lars som varit nöjd, till och med lite rörd.

Näst ut är Iceage, säkert huvudattraktion för många – det är nog i alla fall mest folk framför scenen under deras spelning. Förut har jag alltid velat stå längst fram i moshen på deras spelningar, den här gången nöjer jag mig med att stå bredvid och vara glad för att andra orkar härja och när jag ser den första personen tömma en ölburk över nån som står bredvid tänker jag att jag gjorde helt rätt val. Jag älskar verkligen moshvåld ibland, men det kan också bli alldeles för mycket och det är svårt att själv bestämma hur mycket man vill delta. De spelar främst låtar från nya LPn och det låter bra, det är sedvanligt röj både på och framför scenen, men emellanåt önskar jag att det kunde vara lite mer dynamik i kaoset. Jag tycker semi-balladen ”Morals” är ett steg i rätt riktning, att testa om det fortfarande är bra om man skruvar ner tempot lite.

age coin

Efter att publikfavoriterna Iceage spelat tunnas det ganska fort ut med folk (det kan också bero på att burkölen tagit slut), så publiken framför Age Coin liknar ungefär den man skulle kunna sett på Mayhem. Det är lite ofördelaktigt att sätta dem sist på kvällen. Hade detta inneburit kl 03 (och om det hade varit fullpackat med rejvsugna besökare) hade duons industritechnohybrid varit helt fantastisk, och det låter så klart bra ändå, men nu blir det det klassiska problemet med att stå rätt still och titta på/smådigga till några som spelar techno, det är alltid lite konstigt. Det är en bra spelning men det känns som om folk redan är på väg hem eller vidare i tankarna.

Det är ändå svårt att tänka sig den här kvällen på ett bibliotek någonstans hemma i Sverige, inte bara på grund av burkölsförsäljningen eller de cigaretter som trots ”Rökning förbjuden”-skyltarna smusslas fram, först diskret och sen inte så diskret. Synen på alkoholservering och även den administrativa frihet som gör att gänget bakom Dokument #1 kan husera fritt i Hovedbibliotekets lobby hör ihop med vår traditionella bild av Danmark som den liberalare, mer lössläppta grannen, men jag tror även arrangemanget vittnar om en annan syn på kultur.
När jag pratade med Lars dagen innan sa han att musik- och filmbiblioteken blir mindre och mindre utnyttjade, av uppenbara skäl (internet osv.). Han menar att de måste testa nya vägar att gå (t.ex. att låna ut musikinstrument, eller dokumentera en lokal musikscen), och blir det fiasko så vet man det sen. Jag tror det är ett bra tänk för kulturinstitutioner. Jag vet fortfarande inte om det är ett självändamål att all subkulturell musik ska spridas i offentliga institutioner, men om man vill jobba på det sättet kan man inte safea med enbart ok-stämplade artister ur en etablerad kulturvärld (fint skolade electronicamusiker, osv.), och man måste vara okej med att det kanske blir lite stökigt, att någon smygröker.

Jag minns det som Lars sa om att kultur på biblioteket borde pusha gränser – det innebär ju inte enbart att ompröva konstnärliga val (att blanda folkmusik och electronica) utan det är inbyggt i begreppet att det kommer sticka i ögonen på vissa – annars har man inte ens varit i närheten av den där gränsen. Och att pusha gränser i sig är inte ideologiskt eller politiskt färgat, det är inte samma sak som att föra fram en agenda. Ett exempel på svårsmälta uttryck från noisescenen är t.ex. Filth & Violence-gänget; jag har svårt att se Bizarre Uproar köra hård S&M-show på Kulturhuset. Damien Dubrovniks spelning innehöll så klart en del rätt extrema element (vid ett tillfälle kissade den nakne killen på Loke), men det var utfört som ett performancekonstverk och därför tror jag det är lättare för de flesta att svälja. Det ligger säkert också något i att ska man möta en publik som aldrig hört noise förut är det mer effektivt att visa något visuellt drabbande, snarare än att försöka få dem att direkt förstå musik som man kanske måste lära sig att lyssna på.

Så blev någon provocerad av den här kvällen? Mitt svar är nja. Däremot tror jag alla som var där såg flera bra spelningar, att ganska många bevittnade nya uttryck som de inte vetat om eller kunnat föreställa innan, att folk hade roligt och att åtminstone gränserna för vad ett bibliotek kan ägna sig åt har flyttats en liten aning.

/HS


DENfederock

Hovedbiblioteket, ca 16.00, 22/2
Livemusik på biblioteket är inte jätteovanligt, tycker Lars Kjelfred, bibliotekarie för musik & film på Hovedbiblioteket i Köpenhamn, samt initiativtagare till projektet Dokument #1. Han har länge (även när han fortfarande var barnbibliotekarie) haft konserter och andra musikarrangemang på bibliotek. Men han sätter inte upp renodlade konserter lika ofta längre, ”det finns redan så många bra spelställen i Köpenhamn ändå”. Biblioteket försöker ofta erbjuda något annat istället, t.ex. att en musiker som spelar på en annan Köpenhamnscen håller en föreläsning. Nu passar det bra att hålla den här spelningen på biblioteket för att kunna motivera LP-släppet.

Tanken med Dokument #1 är rätt enkel: ett tidsdokument (i form av den dubbel-LP som livespelningarna kommer släppas på), och en inbjudan för fler att ta del. Lars understryker att det handlar om en ögonblicksbild och att det var viktigt att det blev gjort snabbt (idén föddes i november förra året) – den här musikscenen skulle kunna ebba ut eller förändrats till något helt annat inom loppet av några månader.
När jag frågar om Lars har haft några problem med att få tillåtelse från bibliotekets ledning skrattar han och svarar att han inte frågat om lov. ”Om man försöker ta upp det med en ledning som inte förstår kommer de bara säga nej”. Egentligen ett ganska dyrt projekt, men tanken är att det ska gå plus minus noll på biljettintäkter osv., för att slippa be om extra budget vilket skulle kunna göra chefer nervösa. ”De förstår inte vad vi håller på med men vi har haft spelningar förut och hittills har inget gått fel, och de vet att media är intresserade så de är nöjda så”, säger han.

En annan typ av fingertoppskänsla krävs så klart för att övertyga ”scenen”. Lars ville vara noga med att övertyga banden om att projektet inte skulle ta ifrån dem någon artistisk frihet, att det inte skulle kännas sellout. Det har varit viktigt att projektet ska kännas vänskapligt, att det ska finnas en bra kontakt. För att etablera känslan höll Lars det första planeringsmötet med Loke Rahbek från Posh Isolation på en pub över en öl, nästa gång åt de på restaurang. Överenskommelserna mellan banden och institutionen sker på typiskt undergroundvis, där man kommer överens om något som är fair och sen skakar hand på det, snarare än ”professionellt” med kontrakt och fakturor.  Även ersättningen liknar mer DIY-/undergroundsammanhang än kulturinstitution: banden får artistex av LPn och generösa mängder mat och öl, men inga pengar i handen. Viljan att klara det utan att ansöka om budget tvingar också arrangörerna att vara snåla med t.ex. gästlisteplatser. Så länge man kan hålla sig på god fot fungerar det men Lars är medveten om att worst case-scenariot är att det blir något missförstånd och alla börjar hata honom.

På sistone har vi sett en del debatter om konst och musik som på olika vis uppfattas som kontroversiell, t.ex. Anna von Hausswolffs Burzum-tröja. Klart är att det finns skilda idéer om huruvida man kan gilla en artist som har extrema åsikter utan att själv behöva stå för dessa åsikter, eller vilka teman och influenser som är ”ok” för ett konstverk. Noise- och industrivärlden är särskilt i riskzonen för detta eftersom en del av grejen från början varit att ta upp tabubelagda ämnen.
När jag frågar Lars om han är orolig för att projektet ska uppfattas som kontroversiellt undrar han först vad jag menar, så jag tar Forza Albino som exempel, troligtvis det band som har den mest uttalat extrema ”imagen” (klassisk power electronics-stil med teman som sexualitet, perversion och sjukdom, och konfrontativ liveshow). Lars ler och säger att han medvetet placerat Forza Albino på Mayhem, på den mindre publika tillställningen, och att Damien Dubrovnik fick stå för den mer hårda industrin på Hovedbiblioteket. Men han tillägger att han tycker det är positivt att konst och musik på biblioteket testar gränserna, och i slutändan är han inte särskilt orolig för att någon ska ta illa upp.

Bild4264-2

Dokument #1 del 1, Mayhem, 20:00, 22/2
Mayhem har beskrivits som ”Köpenhamns Utmarken”: en karg och kylig lagerlokal i ett skruttigt industriområde en bit ut på Nørrebro. Där finns ett stort öppet utrymme för spelningar, och i en serie kontorsrum runt omkring huvudlokalen finns replokaler och studios för bland andra Iceage, Puce Mary, Family Underground, Damien Dubrovnik m.fl. Tidigare har jag fått höra att Mayhem (tillsammans med de svartrejvklubbar och annat som håller till i området) hyr lokalerna av staden i väntan på att de ska rivas och något annat ska byggas där, och nu under finanskrisen har ingen velat dra igång rivningen, så hela området ligger i nån sorts limbo.

Denna kväll slår dörrarna upp vid 20.00 och även om det alltid är trögt med folk i början, fylls stället upp rätt bra när spelningarna närmar sig. Det är säkert minst lika fullt som när jag var på besök ett drygt år tidigare, på Posh Isolations treårsfest, då bl.a. Iceage spelade (vilket alltid lockar mycket folk) – att jämföra med när jag och AE i somras bevistade en spelning där med Peter Sotos, Sutcliffe Jügend och Consumer Electronics, med kanske 20 betalande i publiken. Ortsborna säger att det är mycket folk där som de aldrig sett där förut, något som är lite svårt för mig som utomstående att avgöra, men som brukligt är det ändå mycket hej och kramar i kretsen av artister och arrangörer som hänger kring merchbordet. Det DJas Death in June och Pet Shop Boys, säljs flasköl för 20 DKK (Lars K menar att de borde köpt in en billigare sort), stämningen är god.

Det är rätt lätt att räkna ut att det är Lust for Youth och Lower som är kvällens stora publikfavoriter, ställda mot ett nytt band som troligtvis få har hört, och ett ganska ogästvänligt PE-gäng. Zero Figure, de tidigare, inleder kvällen och innehåller tydligen gossen bakom solopunkstöket Jackman på trummor, och en annan lokal yngling på gitarr och sång. De spelar mörk och rå postpunk med tydlig vibb från HC och black metal, en kombination som skulle kännas läskande i Stockholm men som är mindre ovanlig i Köpenhamn. Ur detta perspektiv säger jag att det låter schysst, men att de skulle behöva utvecklas mer för att bli riktigt bra, och att de löper en stor risk att bli ett dussinband om de inte lyckas hitta ett eget tilltal. Liksom alla köpenhamnsband marscherar de trumpet av scen direkt när spelningen är slut, utan att invänta applåder och liknande.

Bild4257-2

Forza Albino har blivit en kvartett sedan spelningen hos Masskultur förra året, och uniformt klädda i t-shirts med sin geometriska logga gör de ett effektfullt intryck. Spelningen börjar emellertid lite trevande, första numret byggs upp kring loopade samplingar och synthpuls men det enda jag kan tänka på är att den nya medlemmen spelar på en bas som helt uppenbart inte låter nånting. Sångaren Kaare är ute i publiken och härjar med dubbla mickar och verkar vara i god form, det låter bra, men teknikstrulet stjäl all min uppmärksamhet. Men det tar sig, han byter till att gnissla med metallskrot i nästa låt och när han plockar upp basen igen verkar den funka som den ska. Det är verkligen jobbig musik, inte främst för att ljudet är hårt och krossande, det är mer nervöst, en avskalad monotoni som får en att börja skruva på sig. Det balanserar på gränsen till långtråkigt men det hamnar på rätt sida av gränsen. Kvartettuppställningen fungerar väldigt bra, när varje bandmedlem har hand om en enda del av ljudbilden uppstår en dynamik i monotonin som skulle gått förlorad om man t.ex. använde förinspelade backtracks. Och när låten ”Pussyboy” förses med ett absurt långt intro gör det bara att förväntningarna byggs upp mer och mer, och när Kaare till slut gastar fram ”refrängen” går en ryyysning genom hela kroppen.

Lust for Youth kommer härnäst och levererar ett set som liknar det de spelade på Mothers födelsedagsfest på Debaser en vecka tidigare. ”Nya” LFY, som inte är så nya längre, blir verkligen en bättre och bättre liveakt; när band använder sig mycket av förinspelade loopar och backtracks riskerar det lätt att bli så att varje spelning blir den andra lik, något som blir uppenbart när man ser ett band flera gånger på kort tid. Jag tycker dock att LFY har rört sig bort från det statiska ”trycka på play”-framträdandet, och byggt upp ett set där det finns mer utrymme för variation och improvisation. De kan t.ex. jävlas med popsnörena i publiken genom att plötsligt dränka synthhooken i ”Behind Curtains” i vitt brus. Hannes dansar drömskt med micken och Loke röjer bakom elektroniken, sexigt barbröstad under skinnpajen, men jag känner att den rätta energin inte riktigt vill infinna sig. Det kan bero på att jag jämför med spelningen på Debaser, där man dundrade på med stroboskop och rökmaskin (vilket saknas här). Jag står längst fram och runt mig dansar publiken loss (jag ser även ett litet privat dansgolv formas snett bakom scenen), men jag får en känsla av att någon meter bakom min rygg är stämningen mer loj. Nåväl.

Sist ut för den här kvällen är Lower, ett band som jag inte riktigt gav mina fulla uppmärksamhet när de spelade förband till Iceage förra året, och som jag trots att det jag hört inspelat är riktigt bra inte riktigt satt mig in i till fullo. Därav har jag inte så mycket sammanhang till en kritik av spelningen, men jag tycker mig se ett band som är i toppform, allt sitter där det ska och fokuset är totalt. Adrian Toubro känns väldigt ärlig när han sjunger, han deklamerar rakt ut i publiken med ena handen tryckt mot hjärtat. Även Lower skulle jag placera i ett ganska typiskt KPH-sound av ”mörk, rå postpunk”, men de känns helt klart som sitt eget band och det hedrar dem att de kan ge uttryck för dramatiken och energin i musiken på andra sätt än genom våldsamt utlevande (inget fel på våld på konserter i sig, men det är oftast den lättaste utvägen när man vill att det ska bli fett).

Efter spelningarna blir det disco och nog definitivt mer intern stämning; banden och deras vänner spelar kultlåtar från en iPhone genom PAts mixerbord inställt på mördarvolym, folk dansar hellre än bra. Det är trevligt men om man inte känner någon där har man nog roligare på rejvet i lagerhuset tvärs över gården. Klockan fyra på morgonen bestämmer nån att det är dags att lägga ner och jag blir skjutsad hemåt på en cykel.

/HS


Hej från Danmark! Trots strul med Öresundståget lyckades jag ta mig hela vägen till Köpenhamn igår. Där/här träffade jag Lars Kjelfred från Hovdebiblioteket och fick höra lite mer om bakgrunden till & tankarna kring Dokument #1. Jag bevistade även Mayhem och såg spelningar med Zero Figure, Forza Albino, Lust for Youth och Lower. Ambitionen var att lägga upp åtminstone intervjun med Lars idag men nu kommer det inte att bli så, ni får hålla ut någon dag till. Som plåster på såren bjuder jag på lite mobilbilder.

Den smukke by
Den smukke by

Bild4242
Ja tack!

Bild4257-2
Forza Albino

Bild4261
Lust for youth

Bild4264-2
Disco på Mayhem


stoej

Jag bloggar från ett tåg. Jag är för närvarande på väg ner till Köpenhamn för att besöka minifestivalen DOKUMENT #1, som är en samproduktion mellan underjordiska lokalen Mayhem (nära knuten till Iceage/Posh Isolation-kretsen, eller ”the new wave of danish fuck you” om man så vill) och Köpehamns Huvudbibliotek. Två konsertkvällar, en på Mayhem (fredag) och en på biblioteket (lördag), totalt nio band (mer eller mindre kända akter såsom Iceage, Lower, Damien Dubrovnik, Lust for youth, Puce Mary m.fl., och några nya bekantskaper). Allt ska utmynna i en dubbel-LP som dokumenterar festivalen samt samlar diverse utgångna kassetter, b-sidor, osv. Den halvt kaxiga, halvt hjärtliga sloganen ”Vi kalder det folkeoplysning” sammanfattar det hela.

Konserter med modern alternativ musik på bibliotek är ovanligt men inte världsunikt. Under etiketten Bibliotekspop har det skett en del sporadiska spelningar på Stockholms Stadsbibliotek (bl.a. Promise & the Monster), och Bibliotek Film och Musik i Kulturhuset arrangerar den återkommande minifestivalen Under bar himmel (i somras med Musette m.fl.). Men ambitionerna verkar något begränsade, om man jämför med tvådagarsfestival och LP-släpp.
På Københavns Hovedbiblioteks hemsida finns t.ex. en egen flik för ”Arrangemang” under Musik-kategorin. Stockholms Stadsbiblioteks har en övergripande kalendersida där jag hittar 8 kommande kalenderinlägg märkta ”Musik” (att jämföra med 59 märkta ”Sångstund”). Det är dessutom långt ifrån alla som faktiskt handlar om livemusik.

Jag märker själv att när jag skriver om detta så blir det direkt underförstått att det är ett problem. Det är lätt när man pratar om t.ex. bibliotek att automatiskt klaga på att de halkar efter, inte fattar vad kidsen vill ha osv. Samtidigt har vi ju sett att många av de bibliotek som skulle plocka in iPads, tv-spel osv. blev långt ifrån den succé som förutspåddes.
På samma sätt är jag inte helt säker på att det faktiskt är t.ex. stadsbibliotekets jobb att exponera alternativ musik. Inget ont om projektet, det är bara det vanliga problemet när man ska jobba inom de stora kulturinstitutionerna. Det kan säkert vara bra att ”undergroundscenen” (hur underground t.ex. Iceage nu egentligen är) sticker upp huvudet i offentligheten ibland så att de nyfikna kan få en inkörsport, men i längden tror jag inte man tjänar på att hänga på kulturhus osv. alltför mycket. Det ligger lite i massinstitutionens natur att den inte direkt inbjuder till spontanitet. Den byråkrati och praxis som gäller för ett författarsamtal eller en klassisk musikkonsert kan självklart sabba totalt för t.ex. en HC-spelning. Frågan är om fördelarna överväger nackdelarna eller tvärtom.

”Hovedbiblioteket bliver forvandlet til undergrundsspillested for en aften” står det på bibliotekets hemsida. Det kanske är petigt att haka upp sig på ordval men jag får lite ”farsa som försöker vara hipp”-vibbar av just den säljtexten. Kommer verkligen biblioteket förvandlas till undergroundhak? Eller kommer det fortsätta vara ett bibliotek? Vi får väl se imorgon!

/HS