Post-Dokument #1, del 2: Köpenhamnskt allvar

02Mar13

trappa

Hovedbiblioteket, 20:00, 23/2
Trots vad Lars K och bibliotekets hemsida sagt tycker jag inte riktigt man kan säga att bibliotekets foajé förvandlats till ett undergroundspillested. Däremot har man gjort det så trevligt som jag tror det alls är möjligt. Biblioteket är öppet och luftigt och liknar UKK i Uppsala. Scenen är uppställd i ljusgården på bottenplanet, där lokalen är öppen flera våningar upp mot taket, mittemot rulltrapporna som får extraknäcka som läktare under aftonen. Det bör stämma att detta är den mer offentliga kvällen; publiken är månghövdad och varierande – stilmedvetna ungdomar, åldrande punkare, folk som ser ut som mammor och pappor till nåt av banden i en frisk blandning.

I vad som i vanliga fall verkar vara någon sorts läshörna med fåtöljer sitter artisterna och dricker burköl och äter nån sorts fiskburgare med sallad, artistmaten för aftonen. Jag ber att få en snabb pratstund med Loke Rahbek, som senare ska spela för andra gången den här helgen. Det är Loke och Anton Rothstein (som spelar i bl.a. Sexdrome och Lower) som varit Mayhems kontaktpersoner i projektet.

– Vi hade haft en liknande idé att dokumentera musikscenen för ett par år sedan, men som det kan vara när många människor är inblandade rann det ut i sanden. Senare började Lars dyka upp på spelningar och vid nån punkt föreslog han ett samarbete, så det passade oss bra.
Lars berättade att ni hade ert första möte på en pub?
– Ja, han är bra på att förstå hur folk fungerar… När man ska lägga sina egna projekt i någon annans händer på det här viset är det viktigt att man har en bra relation och kan lita på varandra. Vi har haft full kreativ frihet.

För några år sen släppte Loke Rahbek skivan ”Vaginal Phonogram”, tillsammans med konstnären Tanja Schlander. En ensidig lathe cut-tolvtummare i ett exemplar, med ljudinspelningar från Tanas vagina. Det enda exemplaret har sedan dess funnits till utlåning på Blågårdens bibliotek. Jag undrar om detta tidiga bibliotekssamarbete hade någon koppling till Lars Kjelfred eller Dokument #1, vilket det visar sig att det inte har, men Loke menar att Köpenhamns bibliotek under de senaste åren har visat ett större intresse för underjordisk kultur och DIY. Bland annat har man på vissa bibliotek låtit folk lämna in saker som de vill låna ut – ”en kassett, ett fanzine, en träask…” – utan att de måste ha ett identifikationsnummer som ISBN eller ISMN, något som gjort det lättare för t.ex. Posh Isolation att sprida sina utgivningar på biblioteken.

Loke är helt nöjd med överenskommelsen att artisterna får mat, öl och egna exemplar av skivan. När jag frågar om han inte skulle vilja passa på att mjölka lite pengar från en institution som biblioteket som har viss finansiering, svarar han att det kanske hade varit bra, men liksom Lars menar han att de ville dra igång projektet fort, och att ansöka om pengar ur budget och göra allting mer ”ordentligt” skulle tagit längre tid. Att underjordiska subkulturer exponeras i mer publika sammanhang ser han som nånting positivt snarare än problematiskt, så länge man kan behålla absolut konstnärlig frihet.
– Det är bra för musiken och kulturen, och det är bra för de människor som får möjlighet att upptäcka det. Det blir ofta statiskt om man försöker hålla en scen helt stängd. Jag har lärt mig mest när jag har uppträtt i sammanhang som är utanför det man är van vid. Och bara för att vi är på biblioteket nu är det inget som hindrar oss från att ha en mer intern spelning på Mayhem imorgon kväll om vi vill. Jag ser hellre att den här musiken ligger på topplistorna än det som spelas nu…

Loke menar att det är först ikväll man kommer kunna avgöra om det blir några kulturkrockar när de bitvis extrema uttrycken från t.ex. industriscenen hamnar i ett mer publikt sammanhang, där folk inte är vana vid det. Det här är den riktigt publika kvällen, spelningen på Mayhem dagen innan var fortfarande mer ”intern”. Och just när vi kommer fram till att jag nog har fått svar på mina frågor hörs ljud utifrån scenen och Puce Mary kör igång sitt set.

pucemary

Frederikke Hoffmeier inleder med en långsam fyrtaktsrytm, vilket snart utvecklas till marschtrummor och en flyglarmsliknande synthtton. Det är rätt olikt det jag hört av Puce Mary innan, som karaktäriserats mer av intrikata synthloopar än hårda rytmer. Orden ”martial industrial” dyker upp i min hjärna, oftast är detta inte en komplimang men den kitschfaktor som karaktäriserar den genren finns inte här. Det är bombastiskt och dramatiskt men samtidigt avskalat och väl utfört.
Om det är något som förenar de köpenhamnsartister jag hört är det nog känslan för dramatik, seriositeten. Det är inga band som är putslustiga eller självironiska, kanske privat (definitivt), men inte på scen. Detta är något jag kan sakna i Stockholms musikscen, som oftast känns som om den präglas av en ofta småironisk distans. Som att folk håller igen för att de är rädda för att kallas pretto. Den rädslan verkar inte direkt överhängande i Köpenhamn.
Efterföljande Hand of Dust ger mig vatten på min kvarn. Bandet är tightare och mer direkta än många av de yngre punkslynglarna, men känslan är densamma. De spelar tung depprock/postpunk av ett slag som jag inte har helt lätt att komma på influenser till. I svensk musikpress brukar ”postpunk” vara synonymt med en luftig antirock-ljudbild, med huvudinspiration från antingen Joy Division eller Gang of Four, men de flesta av de Kph-band som beskrivs som postpunk har ett betydligt tyngre och, ja, rockigare ljud. ”En blandning av HC och postpunk” brukar folk säga ibland. Jag kan höra en viss influens från en av mina favoritgenrer, nämligen anarkopunk från 80-talet som av misstag låter som goth, och även om de många långsammare låtarna gör spelningen lite såsig gillar jag det.

Bild4279

Det syns direkt att Damien Dubrovnik planerar något utöver en ”vanlig” spelning. På scenen står, förutom bandmedlemmarnas bord med elektronik, en pall med en skål vatten, och ett bord med vit duk, belagt med en bukett gula blommor och ett antal vattenfyllda skålar, flaskor och karaffer.
Samtidigt som spelningen drar igång med dånande basdrones, feedback och Loke som sjunger genom distad mick, dyker en ung man med mörkt, bakåtslickat hår upp bredvid bordet med blommorna. Han klär långsamt och noggrant av sig tills han är helt naken, och när första låten tar slut ställer han sig på pallen med skålen mellan fötterna, tar vattenbehållarna från bordet och häller sakta över sig, medan ljudet av droppande vatten förstärks av en vattentät mikrofon i skålen. Loke Rahbek ligger på knä vid hans fötter, dränker ansiktet i skålen och får det droppande vattnet över sig, medan han kysser, river och smeker den unge mannen, som står stilla och uttryckslös. Det är en lång passage, mer performance än spelning, där minimala ljud från Christian Stadsgaard blir mer bakgrundsmusik än huvudattraktion.

Mot slutet mot performancet har en person ur publiken blivit exalterad av uppståndelsen, tränger sig längst fram och börjar klä av sig naken. När han fått av sig alla kläder har Loke stigit upp och tagit micken, och en Croatian Amor-liknande romantisk synthton ljuder i lokalen. Stämningen i rummet växlar om totalt, nyss såg vi en person kräla omkring på golvet, totalt maktlös, undergiven en orörlig och oberörd motpart; nu slår showen snart om till som vi är vana att se Damien Dubrovnik: utlevande och aggressivt, mer dominant än undergivet, med hårt metalliskt oljud och Loke vrålande och mässande upp i publikens ansikten. Den nakne mannen hinner knappt ställa sig bredvid borden och börja dansa förrän han får en brysk knuff ut i publiken och försvinner ganska fort. Jag hade blivit besviken om hela spelningen hade fokuserat på performance på musikens bekostnad, men vändningen från den plågsamma, utlämande stämningen under performancet till den totala attacken som de sista två låtarna innebär gör det extremt drabbande, till och med vackert.

Efter Damien Dubrovniks framträdande träffar jag en upprymd Loke som säger att många människor kommit fram och sagt att de verkligen gillade det, många som troligtvis inte alls lyssnar på noise annars. Han gissar att performanceelementet ger något även till dem, medan en spelning som bara bygger på ljudet skulle kräva andra, mer vana öron. Jag berättar att Lars hade tänkt sig att Damien Dubrovnik var det ”säkra” noisebandet och Loke erkänner att han var lite nervös innan spelningen – det enda han hade sagt var ungefär ”det kommer vara en kille där med inte så mycket kläder på sig” – men att han efteråt hade pratat med Lars som varit nöjd, till och med lite rörd.

Näst ut är Iceage, säkert huvudattraktion för många – det är nog i alla fall mest folk framför scenen under deras spelning. Förut har jag alltid velat stå längst fram i moshen på deras spelningar, den här gången nöjer jag mig med att stå bredvid och vara glad för att andra orkar härja och när jag ser den första personen tömma en ölburk över nån som står bredvid tänker jag att jag gjorde helt rätt val. Jag älskar verkligen moshvåld ibland, men det kan också bli alldeles för mycket och det är svårt att själv bestämma hur mycket man vill delta. De spelar främst låtar från nya LPn och det låter bra, det är sedvanligt röj både på och framför scenen, men emellanåt önskar jag att det kunde vara lite mer dynamik i kaoset. Jag tycker semi-balladen ”Morals” är ett steg i rätt riktning, att testa om det fortfarande är bra om man skruvar ner tempot lite.

age coin

Efter att publikfavoriterna Iceage spelat tunnas det ganska fort ut med folk (det kan också bero på att burkölen tagit slut), så publiken framför Age Coin liknar ungefär den man skulle kunna sett på Mayhem. Det är lite ofördelaktigt att sätta dem sist på kvällen. Hade detta inneburit kl 03 (och om det hade varit fullpackat med rejvsugna besökare) hade duons industritechnohybrid varit helt fantastisk, och det låter så klart bra ändå, men nu blir det det klassiska problemet med att stå rätt still och titta på/smådigga till några som spelar techno, det är alltid lite konstigt. Det är en bra spelning men det känns som om folk redan är på väg hem eller vidare i tankarna.

Det är ändå svårt att tänka sig den här kvällen på ett bibliotek någonstans hemma i Sverige, inte bara på grund av burkölsförsäljningen eller de cigaretter som trots ”Rökning förbjuden”-skyltarna smusslas fram, först diskret och sen inte så diskret. Synen på alkoholservering och även den administrativa frihet som gör att gänget bakom Dokument #1 kan husera fritt i Hovedbibliotekets lobby hör ihop med vår traditionella bild av Danmark som den liberalare, mer lössläppta grannen, men jag tror även arrangemanget vittnar om en annan syn på kultur.
När jag pratade med Lars dagen innan sa han att musik- och filmbiblioteken blir mindre och mindre utnyttjade, av uppenbara skäl (internet osv.). Han menar att de måste testa nya vägar att gå (t.ex. att låna ut musikinstrument, eller dokumentera en lokal musikscen), och blir det fiasko så vet man det sen. Jag tror det är ett bra tänk för kulturinstitutioner. Jag vet fortfarande inte om det är ett självändamål att all subkulturell musik ska spridas i offentliga institutioner, men om man vill jobba på det sättet kan man inte safea med enbart ok-stämplade artister ur en etablerad kulturvärld (fint skolade electronicamusiker, osv.), och man måste vara okej med att det kanske blir lite stökigt, att någon smygröker.

Jag minns det som Lars sa om att kultur på biblioteket borde pusha gränser – det innebär ju inte enbart att ompröva konstnärliga val (att blanda folkmusik och electronica) utan det är inbyggt i begreppet att det kommer sticka i ögonen på vissa – annars har man inte ens varit i närheten av den där gränsen. Och att pusha gränser i sig är inte ideologiskt eller politiskt färgat, det är inte samma sak som att föra fram en agenda. Ett exempel på svårsmälta uttryck från noisescenen är t.ex. Filth & Violence-gänget; jag har svårt att se Bizarre Uproar köra hård S&M-show på Kulturhuset. Damien Dubrovniks spelning innehöll så klart en del rätt extrema element (vid ett tillfälle kissade den nakne killen på Loke), men det var utfört som ett performancekonstverk och därför tror jag det är lättare för de flesta att svälja. Det ligger säkert också något i att ska man möta en publik som aldrig hört noise förut är det mer effektivt att visa något visuellt drabbande, snarare än att försöka få dem att direkt förstå musik som man kanske måste lära sig att lyssna på.

Så blev någon provocerad av den här kvällen? Mitt svar är nja. Däremot tror jag alla som var där såg flera bra spelningar, att ganska många bevittnade nya uttryck som de inte vetat om eller kunnat föreställa innan, att folk hade roligt och att åtminstone gränserna för vad ett bibliotek kan ägna sig åt har flyttats en liten aning.

/HS



No Responses Yet to “Post-Dokument #1, del 2: Köpenhamnskt allvar”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: