Post-Dokument #1, del 1: Mörk punk, undergroundöverenskommelser, backtracks vs. no backtracks

26Feb13

DENfederock

Hovedbiblioteket, ca 16.00, 22/2
Livemusik på biblioteket är inte jätteovanligt, tycker Lars Kjelfred, bibliotekarie för musik & film på Hovedbiblioteket i Köpenhamn, samt initiativtagare till projektet Dokument #1. Han har länge (även när han fortfarande var barnbibliotekarie) haft konserter och andra musikarrangemang på bibliotek. Men han sätter inte upp renodlade konserter lika ofta längre, ”det finns redan så många bra spelställen i Köpenhamn ändå”. Biblioteket försöker ofta erbjuda något annat istället, t.ex. att en musiker som spelar på en annan Köpenhamnscen håller en föreläsning. Nu passar det bra att hålla den här spelningen på biblioteket för att kunna motivera LP-släppet.

Tanken med Dokument #1 är rätt enkel: ett tidsdokument (i form av den dubbel-LP som livespelningarna kommer släppas på), och en inbjudan för fler att ta del. Lars understryker att det handlar om en ögonblicksbild och att det var viktigt att det blev gjort snabbt (idén föddes i november förra året) – den här musikscenen skulle kunna ebba ut eller förändrats till något helt annat inom loppet av några månader.
När jag frågar om Lars har haft några problem med att få tillåtelse från bibliotekets ledning skrattar han och svarar att han inte frågat om lov. ”Om man försöker ta upp det med en ledning som inte förstår kommer de bara säga nej”. Egentligen ett ganska dyrt projekt, men tanken är att det ska gå plus minus noll på biljettintäkter osv., för att slippa be om extra budget vilket skulle kunna göra chefer nervösa. ”De förstår inte vad vi håller på med men vi har haft spelningar förut och hittills har inget gått fel, och de vet att media är intresserade så de är nöjda så”, säger han.

En annan typ av fingertoppskänsla krävs så klart för att övertyga ”scenen”. Lars ville vara noga med att övertyga banden om att projektet inte skulle ta ifrån dem någon artistisk frihet, att det inte skulle kännas sellout. Det har varit viktigt att projektet ska kännas vänskapligt, att det ska finnas en bra kontakt. För att etablera känslan höll Lars det första planeringsmötet med Loke Rahbek från Posh Isolation på en pub över en öl, nästa gång åt de på restaurang. Överenskommelserna mellan banden och institutionen sker på typiskt undergroundvis, där man kommer överens om något som är fair och sen skakar hand på det, snarare än ”professionellt” med kontrakt och fakturor.  Även ersättningen liknar mer DIY-/undergroundsammanhang än kulturinstitution: banden får artistex av LPn och generösa mängder mat och öl, men inga pengar i handen. Viljan att klara det utan att ansöka om budget tvingar också arrangörerna att vara snåla med t.ex. gästlisteplatser. Så länge man kan hålla sig på god fot fungerar det men Lars är medveten om att worst case-scenariot är att det blir något missförstånd och alla börjar hata honom.

På sistone har vi sett en del debatter om konst och musik som på olika vis uppfattas som kontroversiell, t.ex. Anna von Hausswolffs Burzum-tröja. Klart är att det finns skilda idéer om huruvida man kan gilla en artist som har extrema åsikter utan att själv behöva stå för dessa åsikter, eller vilka teman och influenser som är ”ok” för ett konstverk. Noise- och industrivärlden är särskilt i riskzonen för detta eftersom en del av grejen från början varit att ta upp tabubelagda ämnen.
När jag frågar Lars om han är orolig för att projektet ska uppfattas som kontroversiellt undrar han först vad jag menar, så jag tar Forza Albino som exempel, troligtvis det band som har den mest uttalat extrema ”imagen” (klassisk power electronics-stil med teman som sexualitet, perversion och sjukdom, och konfrontativ liveshow). Lars ler och säger att han medvetet placerat Forza Albino på Mayhem, på den mindre publika tillställningen, och att Damien Dubrovnik fick stå för den mer hårda industrin på Hovedbiblioteket. Men han tillägger att han tycker det är positivt att konst och musik på biblioteket testar gränserna, och i slutändan är han inte särskilt orolig för att någon ska ta illa upp.

Bild4264-2

Dokument #1 del 1, Mayhem, 20:00, 22/2
Mayhem har beskrivits som ”Köpenhamns Utmarken”: en karg och kylig lagerlokal i ett skruttigt industriområde en bit ut på Nørrebro. Där finns ett stort öppet utrymme för spelningar, och i en serie kontorsrum runt omkring huvudlokalen finns replokaler och studios för bland andra Iceage, Puce Mary, Family Underground, Damien Dubrovnik m.fl. Tidigare har jag fått höra att Mayhem (tillsammans med de svartrejvklubbar och annat som håller till i området) hyr lokalerna av staden i väntan på att de ska rivas och något annat ska byggas där, och nu under finanskrisen har ingen velat dra igång rivningen, så hela området ligger i nån sorts limbo.

Denna kväll slår dörrarna upp vid 20.00 och även om det alltid är trögt med folk i början, fylls stället upp rätt bra när spelningarna närmar sig. Det är säkert minst lika fullt som när jag var på besök ett drygt år tidigare, på Posh Isolations treårsfest, då bl.a. Iceage spelade (vilket alltid lockar mycket folk) – att jämföra med när jag och AE i somras bevistade en spelning där med Peter Sotos, Sutcliffe Jügend och Consumer Electronics, med kanske 20 betalande i publiken. Ortsborna säger att det är mycket folk där som de aldrig sett där förut, något som är lite svårt för mig som utomstående att avgöra, men som brukligt är det ändå mycket hej och kramar i kretsen av artister och arrangörer som hänger kring merchbordet. Det DJas Death in June och Pet Shop Boys, säljs flasköl för 20 DKK (Lars K menar att de borde köpt in en billigare sort), stämningen är god.

Det är rätt lätt att räkna ut att det är Lust for Youth och Lower som är kvällens stora publikfavoriter, ställda mot ett nytt band som troligtvis få har hört, och ett ganska ogästvänligt PE-gäng. Zero Figure, de tidigare, inleder kvällen och innehåller tydligen gossen bakom solopunkstöket Jackman på trummor, och en annan lokal yngling på gitarr och sång. De spelar mörk och rå postpunk med tydlig vibb från HC och black metal, en kombination som skulle kännas läskande i Stockholm men som är mindre ovanlig i Köpenhamn. Ur detta perspektiv säger jag att det låter schysst, men att de skulle behöva utvecklas mer för att bli riktigt bra, och att de löper en stor risk att bli ett dussinband om de inte lyckas hitta ett eget tilltal. Liksom alla köpenhamnsband marscherar de trumpet av scen direkt när spelningen är slut, utan att invänta applåder och liknande.

Bild4257-2

Forza Albino har blivit en kvartett sedan spelningen hos Masskultur förra året, och uniformt klädda i t-shirts med sin geometriska logga gör de ett effektfullt intryck. Spelningen börjar emellertid lite trevande, första numret byggs upp kring loopade samplingar och synthpuls men det enda jag kan tänka på är att den nya medlemmen spelar på en bas som helt uppenbart inte låter nånting. Sångaren Kaare är ute i publiken och härjar med dubbla mickar och verkar vara i god form, det låter bra, men teknikstrulet stjäl all min uppmärksamhet. Men det tar sig, han byter till att gnissla med metallskrot i nästa låt och när han plockar upp basen igen verkar den funka som den ska. Det är verkligen jobbig musik, inte främst för att ljudet är hårt och krossande, det är mer nervöst, en avskalad monotoni som får en att börja skruva på sig. Det balanserar på gränsen till långtråkigt men det hamnar på rätt sida av gränsen. Kvartettuppställningen fungerar väldigt bra, när varje bandmedlem har hand om en enda del av ljudbilden uppstår en dynamik i monotonin som skulle gått förlorad om man t.ex. använde förinspelade backtracks. Och när låten ”Pussyboy” förses med ett absurt långt intro gör det bara att förväntningarna byggs upp mer och mer, och när Kaare till slut gastar fram ”refrängen” går en ryyysning genom hela kroppen.

Lust for Youth kommer härnäst och levererar ett set som liknar det de spelade på Mothers födelsedagsfest på Debaser en vecka tidigare. ”Nya” LFY, som inte är så nya längre, blir verkligen en bättre och bättre liveakt; när band använder sig mycket av förinspelade loopar och backtracks riskerar det lätt att bli så att varje spelning blir den andra lik, något som blir uppenbart när man ser ett band flera gånger på kort tid. Jag tycker dock att LFY har rört sig bort från det statiska ”trycka på play”-framträdandet, och byggt upp ett set där det finns mer utrymme för variation och improvisation. De kan t.ex. jävlas med popsnörena i publiken genom att plötsligt dränka synthhooken i ”Behind Curtains” i vitt brus. Hannes dansar drömskt med micken och Loke röjer bakom elektroniken, sexigt barbröstad under skinnpajen, men jag känner att den rätta energin inte riktigt vill infinna sig. Det kan bero på att jag jämför med spelningen på Debaser, där man dundrade på med stroboskop och rökmaskin (vilket saknas här). Jag står längst fram och runt mig dansar publiken loss (jag ser även ett litet privat dansgolv formas snett bakom scenen), men jag får en känsla av att någon meter bakom min rygg är stämningen mer loj. Nåväl.

Sist ut för den här kvällen är Lower, ett band som jag inte riktigt gav mina fulla uppmärksamhet när de spelade förband till Iceage förra året, och som jag trots att det jag hört inspelat är riktigt bra inte riktigt satt mig in i till fullo. Därav har jag inte så mycket sammanhang till en kritik av spelningen, men jag tycker mig se ett band som är i toppform, allt sitter där det ska och fokuset är totalt. Adrian Toubro känns väldigt ärlig när han sjunger, han deklamerar rakt ut i publiken med ena handen tryckt mot hjärtat. Även Lower skulle jag placera i ett ganska typiskt KPH-sound av ”mörk, rå postpunk”, men de känns helt klart som sitt eget band och det hedrar dem att de kan ge uttryck för dramatiken och energin i musiken på andra sätt än genom våldsamt utlevande (inget fel på våld på konserter i sig, men det är oftast den lättaste utvägen när man vill att det ska bli fett).

Efter spelningarna blir det disco och nog definitivt mer intern stämning; banden och deras vänner spelar kultlåtar från en iPhone genom PAts mixerbord inställt på mördarvolym, folk dansar hellre än bra. Det är trevligt men om man inte känner någon där har man nog roligare på rejvet i lagerhuset tvärs över gården. Klockan fyra på morgonen bestämmer nån att det är dags att lägga ner och jag blir skjutsad hemåt på en cykel.

/HS



No Responses Yet to “Post-Dokument #1, del 1: Mörk punk, undergroundöverenskommelser, backtracks vs. no backtracks”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: