Gästblogg Kulturföreningen Kråkan: Stockholm måste dö

21Sep12
Vi gläds åt den artikel Solna HQ skrev inför lördagens parad mot dansförbudet. För att någon av Stockholms fria klubb- och konsertarrangörer offentligt börjar reflektera över vad det är vi fria konsert- och klubbarrangörer gör, och för att de visar hur Dans, trams och acceptans reproducerar en farlig idé om att opolitiska karnevaler/rum/fester skulle vara möjliga.
Vi imponeras också över åt att någon orkar ta platsen som glädjedödaren. För det är sannerligen ingen tacksam roll, särskilt inte när de som har festen har goda intentioner och ett mål som vi kanske till och med delar. Men lika mycket som den som i ett jobb- eller fikarum säger att ”hörni, det där skämtet är inte okey eftersom det görs på bekostnad av andra”, så var det i det här fallet viktigt att peka på det farliga med att tro att det finns neutrala och oförmedlade rum bortom det politiska.
Inte bara för att den officiella talarlistan endast består av nyliberaler, utan också för att tanken om det apolitiska riskerar att täcka över problem i Stockholms uteliv som vi menar är mer skadliga för både dansen och en levande stad än detta krav på danstillstånd. Denna text är inte ett inlägg i den debatten, men den fick oss att börja reflektera över vad det är vi gör (TACK!). Texten är ett försök att formulera vad det är vi gör och hur läget i Stockholm ser ut, för oss själva och för andra att ta vid.

Tron på att det går att komma undan politiken är egentligen inte så märkligt när en tänker på hur nyliberalismen tränger in i varje aspekt av våra liv, och att Stockholm rent objektivt har kommit att bli den mest borgerliga staden i världen (Nordin, Sten. ”Vi ska bygga områden med restauranger, butiker, kultur och annat som gör en stad levande”)

Vi i kulturföreningen Kråkan har sedan 2008 ordnat konserter, klubbar och festivaler i och runt omkring Stockholm. Vår förening föddes ur en längtan efter att fylla ett tomrum vi tyckte fanns i staden, efter att till exempel kunna dansa utan att stödja fan och hans moster och samtidigt kunna bidra med något som vi tyckte saknades inom den autonoma vänstern. Vi drömde om att alla ibland skulle kunna leva som prinsessor, ha en fantastisk utekväll, utan att bli ruinerad eller tvingas in i de färdigpaketerade former där det och den som inte ryms blir utfryst, utelämnad eller  utkastad. Att försöka skapa alternativ är inte enkelt, och vi har själva efter att ”ha haft ont om tid och ringt alla vi kände” (världens sämsta ursäkt) insett att vi har ordnat kvällar där endast vita heterosexuella män stått på scen. Det är ett ständigt utforskande, och vi inser att vi också är formade av den verklighet vi lever i.
Däremot menar vi att det vi gör måste vara politiskt, och att något viktigt händer när vi formulerar detta för oss själva. Idén om apolitiska rum är en liberalt formulerad tanke som ständigt motverkar sig själv genom att ta politiska uttryck. Som när Berns behandlar papperslösa som att dessa inte vore människor och att en arbetarrörelse aldrig har existerat, eller när Debaser kastar ut band som istället för att göra en klassisk rockspelning gör ett performance som berör de papperslösas situation är dessa bara två exempel på apolitiska rum som påstår sig vara för alla. Vi menar att ett rum aldrig kan vara något för alla, då t ex vissa uttryck kommer att locka vissa men inte tilltala andra, men genom att vara tydliga med sina intentioner blir det lättare att komma med kritik. Det är också viktigt att bekämpa en rådande anything goes-mentalitet. En kan faktiskt inte bete sig hur som helst då ens beteende alltid påverkar andra, den plats någon tar sker på någon annans bekostnad. Tanken om att apolitiska rum skulle vara möjliga missar poängen om att varje arrangör har ett ansvar. Vilka rum är det vi saknar? Hur går det att skapa dessa? Vad gör dessa rum i en bredare politisk bild? Vilken slags värld vill vi leva i? Hur ska vi ta oss dit?
Vi har ingen lust att vända oss till staden och staten, förtryckande våldsapparater vars rum vi försöker omformulera och skapa alternativ till, för att be om lov för vårt dansande. Bryter vi mot lagen med vårt dansande är det bara en bonus. Med detta menar vi inte att konserter och klubbar behöver följa en särskild slags mall. Vi behöver inga banderoller och slagord på dansgolven. Som Antivariant påpekade så har det karnevaliska i sig självt politiska potentialer. Att tillsammans hänryckas till beatet, att låta ens kropp upplösas i andras och att utbyta saliv klockan fem på morgonen är en kampform mot den nyliberala individ som är enhetlig, stark-i-sig-själv och aptråkig (Peter Jihde we’re comin at ya!). Det dionysiska skulle kunna förvandla och upplösa de gränser som håller samman givna och förtryckande identiteter. Festen är både en rekreationsform för att orka fortsätta (i alla fall tills vi har tagit över och kollektiviserat Hasseludden) och en viktig påminnelse om vad livet skulle kunna vara.
Bild
Jag vaknar en söndag i min förortsetta och det är råkallt ute. Närmsta kompisen bor sju stationer bort, biograferna är för dyra och jag står inte ut i mig själv (metalliskt eko av ingenting). Det är onsdag mitt på dagen och vi går hemma i vår morgonrock, tunnelbanenätet har inte ritats om och vi kan inte formulera vad vi vill ha, men enas i att detta inte finns. Onsdag mitt på dagen, det är lunchrast på jobbet och vi har glömt matlådan. En wrap kostar 65 spänn och kollegan vill knyta band genom vår gemensamma hudfärg och förutsatta gemensamma sexualitet (alla tider ekar.. känslan av alla världar skulle vara bättre än den här).
Det är en utsatthet som kräver en annan gemenskap, ett kämpande för att skapa andra kollektiviteter. Vi riggar inte pa-system, konkar 100-tals flak med öl och städar till tio på morgonen enbart för att detta är roligt. Vi gör det på pin kiv =D, för att vi måste och för att utforska glädjen i det kollektiva. I en stad där 99 % är snutar (Första maj-tal av Kulturkampanjen som aldrig hölls, 2012-05-01) (med eller utan uniform),  och som separerar oss helt hårt efter kön, cash och vart vi kommer ifrån, måste vi hjälpas åt att inte bara stå ut utan också söka former för förändring. När städer har blivit en produkt som tävlar på en global marknad, hur kan vi undvika att bli ett urbanexotiskt inslag som höjer detta värde? Hur kan vi lära oss från varandra? Hur kan vi förena vild glädje med trygghet? Hur kan vi skapa rum där inte vita heteromän dikterar regler och rörelseutrymmet? Hur kan vi undvika att spegelvända maktens exklusivitetsanspråk? Hur kan vi behålla vår nyfikenhet? Hur kan vi komma undan expertroller där samma personer gör samma saker? Hur fortsätter vi orka? Hur kan vi sluta vara duktiga medborgare och istället få mer tid till att dansa, hångla eller bara stillsamt se solen gå upp över Vårbergstoppen en måndagsmorgon?
Elände föder ofta motstånd, och för dig som är ny i staden eller just har tröttnat på att gå till rockens Mcdonalds – Debaser – finns det flera som försöker formulera och skapa alternativ. Vi vill inte skapa en mall för hur detta görs men vill bara nämna ett par vi upplever samhörighet med och som gör denna stad lite lättare att leva med: Hemliga trädgården, Cyklopen, Solna HQ, Anarchopride, Ingen människa är illegal, Prekariatet, Allt åt alla, Masskultur, Yakombe, Skapelsens Krona, Pangea, Rättbuss, Grupp 13, Indianen, m.fl. samt alla de mängder av tillfälliga sammankomster som en vid nyfikenhet kan ramla in i. Förhoppningsvis kan vi tillsammans fortsätta laborera med tekniker för att bli ett motstånd i denna apolitiska stad. Listan av grupper var självklart inte klar, lika lite som den som skulle vara perfekt eller tillräcklig: Det den här staden behöver är fler grupper och sammanhang som förenar rollen som glädjedödare och som säger ifrån samtidigt som vi skapar dagar och nätter av eufori.
Kulturföreningen Kråkan
——————–
Kulturföreningen Kråkan är en stockholmsbaserad kulturarrangör, och arrangerade bland annat sommarens trevligaste festival Utflykten.


12 Responses to “Gästblogg Kulturföreningen Kråkan: Stockholm måste dö”

  1. 1 W

    Ni är bäst.

  2. 2 A

    Ni är ännu bättre!

  3. Appropå ingenting: Fin text på många sätt, men problemet med Debaser är väl ändå inte att stället styrs och domineras av vita heterosexuella män. Jag tillhör dem som ansluter mig till tanken att ”allt kan politiseras”, snarare än ”allt är politik”. I ert fall tycker jag nog att det ni skriver här att ni gör är helt rätt, men mitt personliga problem är att det över huvud taget inte finns många roliga ställen att gå till, inte att de stora och etablerade arrangemangen brister i nåt slags ansvar. Detta sagt utan att förringa motkulturella initiativ, som jag högaktar. Men. Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral.

  4. 4 dagge

    <3

  5. 5 immanentize the eschaton

    KAPITALISM ÄR UTNÖTNINGSKRIG!

  6. 6 Svensson

    Problemet med Debaser är att det är ett ställe som drivs av skurkar. Svarta löner, löner under genomsnittet och inget OB. Allmänt fackfientlig attityd. Fyfaen. Debaser ÄR värsta sortens kapitalister, bara att de opererar i liten skalan. Bränn skiten.

  7. 7 Elias

    Fy satan så fint skrivet! Är mållös.

  8. 8 lg

    Jag bor granne med en av ägarna till Debaser och jag får höra även dennes bild av situationen där. Det är betydligt mer komplext än vad ni tror. Dessutom är det helt frivilligt att arbeta där. Det är ju alltid hög personalomsättning i restaurangbranschen så trivs man inte är det lätt att söka sig vidare.

    Jag är dessutom libertarian på riktigt (halvaktiv i Frihetsfronten. FP-politker är INTE nyliberala) och har varit på samtliga tre Utflykten. Ni inser att det bara är i den liberala kapitalistiska demokratin sådana arrangemang kan avhållas?

    Till sist; ovanstående text har påtaglig pekoralpotential och risken är rätt stor att den om några årtionden kommer framstå på samma sätt som proggen framstår idag. Kul för er.

  9. 9 ap

    1. Bor Granne med Ägaren till Debaser

    2. Är emot denna krönika

  10. LG: fint skrivet och vill bara stämma in och säga att även här sitter en liberal som närvarat på en del kråkantillställningar. Det är fruktansvärt synd att alla motreaktioner på det kassa svenska kulturlivet verkar komma från vänster. Eller kanske snarare att hela motkultursscenen är så jävla rödfärgad att man inte känner sig välkommen utan att vara socialist. Kanske får LG och jag starta våra egna evenemang.

    Är för övrigt emot påståendet att motkulturens antites skulle vara nyliberalism. Se bara på Docklands, som var många år före dagens svartklubbsscen.

    Men ärligt, själv ser jag gärna fler apolitiska evenemang i stockholm, man behöver varken vara liberal eller socialist för att vilja se ett mer spontant, fritt och decentraliserat kulturliv.

  11. Utan att blanda mig in allt för mycket i diskussionen tror jag att varken Masskultur/NMFHU eller Kulturföreningen Kråkan är inspirerade av Docklands. Docklands sysslade ju enbart med technofester. Det är en aning farligt att sätta likhetstecken mellan ”motkultur”, ”svartklubbar” och ”technomusik”, speciellt i en stad där minimal techno är det nya mainstream. Dessutom kan jag garantera – utan att behöva plocka fram källhänvisningar – att det fanns progressiv underjordisk musikkultur många år innan Docklands ens var påtänkt.

    För Masskulturs räkning kan jag också svara att vi inte har något som helst intresse av att arrangera ”apolitiska evenemang”; faktum är att jag anser att ett evenemang inte ens kan vara ”apolitiskt”. Men om du Maximillian stör dig på att den underjordiska scenen är alldeles för rödfärgad och känner dig exkluderad från det vi håller på med, är du mer än välkommen att styra upp dina egna arrangemang. Do it yourself!

    / MH, NMFHU/Masskultur


  1. 1 Vitlök! « jaonas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: