Den digitala debatten

25Aug11

The Wire har den senaste tiden haft en väldigt intressant debatt om ett ämne som – för oss i alla fall – inte är någonting nytt. Det handlar om illegal nedladdning, ‘piracy’, och dess effekter på DIY-kultur och den underjordiska scenen. För ett flertal år sedan kunde vi bara se alla positiva effekter av fri fildelning; och visst finns det många positiva effekter. Fildelningen höll på att bryta ner ”musikbranschen”, en låtsasbransch som reducerade musiken till en konsumtionsvara, något man kan äga, köpa och sälja. Tillgängligheten var förstås också en viktig effekt; helt plötsligt började det dyka upp en massa intressant underjordisk musik från unga i Ryssland, Ukraina, Turkiet, och så vidare. Internet blev en plats för livsviktigt kulturellt utbyte.

Men det vi inte visste var att även vårt sätt att lyssna på musik förändrades. Not Not Funs labelboss Amanda Brown skriver en krönika som ur ett perspektiv kan verka konservativ, men som på flera andra sätt sätter fingret på många DIY-aktörers stora farhågor: ”the climate of indiscriminate cultural channel-surfing seems to be having an effect on our collective attention spans, too. Albums are ditched in favour of one or two key tracks; we even fast-forward through YouTube clips. When music has been reduced to the status of junk mail, and groups’ entire discographies are skimmed and dismissed in half an hour, what depth of understanding or appreciation for these creations can we have? How do we remember what we’ve eaten if it’s been swallowed, not chewed?”

De som minns hur världen såg ut innan internet, är rädda för att få musiken reducerad till opersonlig digital rappakalja, där någonstans mellan blinkande gif-animationer och reklamer för sexchattsidor på rapidshare-länkar. Många underjordiska artister har ju visserligen både twitter, bandcamp, tumblr, soundcloud, myspace, facebooksida och gud-vet-vad; men frågan är huruvida detta försök att nå ut på egna villkor inte bara är ännu en form av kommersialisering. Hur vi än kämpar, så verkar vi ha svårt att lämna varumärkestänket bakom oss.

Jag har haft många samtal om detta med likasinnade i DIY-svängen. De hyser sällan något agg mot fildelningen i sig, eller internet som sådant. De är rädda för att musiken ska förlora sin vikt, sitt innehåll. Det handlar inte om ekonomi, eller snålhet. Ett engagemang inom DIY-scenen brukar ju vanligtvis ändå vara en ekonomisk förlustaffär, vare sig man driver en skivetikett, gör musik, eller sätter upp spelningar. Men när musiken konsumeras som anonyma mp3-filer av anonyma lyssnare, försvinner lite av magin som håller scenen igång. För en hälsosam tillväxt måste musiken kunna existera i ett fysiskt rum parallellt med internet; vare sig det är på en kassett, en klubb, eller kanske helst på en livespelning. Det är när människor möts som den verkliga magin sker.

Observera att jag inte heller är emot fildelning. Och jag talar inte om upphovsrätt, utan komplikationerna som uppstår med vår digitala kulturkonsumtion. Upphovsrätt är ju traditionellt något som den underjordiska musikscenen ändå inte bryr sig om.

Hursomhelst har jag inget entydigt svar, jag har ingen entydig åsikt. Det enda som är säkert är att tiderna förändras, och det är ju knappast någon nyhet. Men jag kan rekommendera alla att läsa artiklarna och hoppa in i debatten, för det behövs fler infallsvinklar.

Kenneth Goldsmith [Wire #327]

Chris Cutler [Wire #328]

David Keenan [Wire #329]

Bob Ostertag [Wire #330]

Amanda Brown [Wire #331]

Många av krönikorna är väldigt hårt argumenterande, och knappast nyanserade. David Keenan tillhör absolut inte mina favoritskribenter, men hans avslutande stycke inspirerar mig väldigt: ”[…] this is where I think we’re headed. Limited handmade editions on ‘obsolete’ formats available direct from the artists themselves, impromptu record stores in unofficial spaces […], house shows as pioneered locally by Glasgow’s Open School, pop-up shops, labels run from bedrooms, a re-engagement with the expressive possibilities of presentation, a new emphasis on mystery and difficulty… And the best thing is, it will no longer be a Google click away.”

Nu är frågan om man ska gå sådär långt som Keenan säger. Man kan givetvis vara lika kreativ med digitala redskap, som med fysiska sådana. Vi har bra exempel på detta i Stockholm; Coca-Cola 3 är ju något av ett multimediaband – de vänder den billiga digitala estetiken till deras fördel. Och bäst av allt; de lägger ut gratis mp3or på internet.

DIY har alltid handlat om att hitta alternativa vägar, att skapa ett alternativt universum. När vi struntar i myspace och facebook, släpper begränsade utgåvor på kassett, anordnar livespelningar i källare, då försöker vi mystifiera musiken. Det handlar inte om att göra musiken svårtillgänglig. Det handlar om att bryta ner förhållandet mellan artist och fan – kreatör och konsument. Att uppmuntra aktiv konsumtion, till skillnad från passiv sådan. DIY-kultur vill inte konsumeras på samma sätt som ett TV-program. Ibland kan det vara roligt att gräva lite djupare.

/MH



One Response to “Den digitala debatten”


  1. 1 New brigades del 1: Kassettkultur (intro) « Ny musik för hållbar utveckling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: