»Har du hört den förut?« (dagens outfit)

04Jan11

Neghantil »1990-1996« 2xKS, Box (Fang Bomb, 2010)

Aphex Twin beklagade sig för några år sedan i en intervju i The Wire att det släpps alldeles för mycket ny musik. Och att han egentligen skulle vara nöjd om det aldrig mera producerades någon ny musik längre. Den göteborgska proffsetiketten Fang Bomb verkar ha hakat på den där miljövänliga livsstilstrenden med återvinning;  de återpaketerar och återutger en hel drös dimmiga industriminnen från Ronnie Sundins syntiga barndom. Men för att upprätthålla Fang Bombs proffsnivå, så lägger de ner riklig möda på förpackningen. Och det med all rätt; ty vem är intresserad av xeroxade CDr-omslag (James Ferraro är ursäktad) i en tid av digital nedladdning och Spotifyondska? Neghantil-boxen är två vackra kassetter i en ståtlig låda med en logotyp signerad Nullvoid, sex proffstryckta inserts och en brosch. Du läste rätt, en brosch. I solid metall. Pins är för Broder Daniel-fans. Nämnde jag förresten att musiken är något sorts mörkt, köttigt industrigung? Och att delar av materialet är inspelat för tjugo år sedan?

Moon & Sun »The Wild Things« 10” (Beep! Beep!, 2010)

Det är så sällan någon lyckas med att göra enkel och vacker men på samma gång sällsam och originell popmusik nuförtiden. Och då talar jag om popmusik i ordets rätta bemärkelse, med refränger, stämsång, och dur- samt mollackord. Det är möjligt att få ens försöker; hursomhelst är det inget som stör undertecknad. Musikvärldens ständiga strävan efter något ”nytt” och ”originellt” blir ibland fånigt; som när Sam McPheeters i den ytterst fåniga tidningen Vice (Volume 17, No 8, Anti-Music Issue) gör sig lustig över rockens död, på grund av dess oförmåga att återuppfinna och förnya sig själv. Vi andra, smarta kids, visste att rocken var död innan den ens uppfanns.

Men för att återvända till sakfrågan; Moon & Sun gör mig glad, eftersom det ingjuter energi i en ibland lite stel popvärld. Med ena foten i den svenska skogen, andra på Amsterdams gator, och huvudet slött vilandes på Curaçaos sandstränder, är Monica Tormells soloprojekt lika egendomligt som vackert. Det jag gillar är att man inte är säker på om det är en magisk saga som berättas, eller om man drömmer en febrig dröm om ett uppdiktat Karibien. Det spelar heller inte så stor roll. Nyckelordet är fantasi, och magi. En sorts overklighet. En fiktion. Och det är ju inte alls fånigt, vet alla älskare av stor litteratur.

Fotnot: Skivan är släppt på den holländska skivetiketten Beep! Beep! Back up the truck. Flamsigare namn på en etikett får man leta efter! Följaktligen är den förkortad här ovan. På deras hemsida kan du även kostnadsfritt ladda hem albumet, i 128 kpbs. Men var inte så trist, stöd artisten för guds skull och köp vinylen. Det är du värd.

/MH



No Responses Yet to “»Har du hört den förut?« (dagens outfit)”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: