Anjas treeinghet 2010

03Jan11

Här är några av mina viktigaste saker 2010, och några önskningar inför 2011.

Friendly Noise
Friendly Noise har en lång historia, det som från starten var ett skivbolag omdefinierade sig till ett webfanzine i slutet av 2009. En gång i månaden har vi sedan dess fått ett nytt nummer att läsa. På internet, kontinuerligt. Det är också det som enligt mig gjort att Friendly Noise utmärkt sig under 2010. Att internet är källan till väldigt mycket information och musik ser vi så mycket som en självklarhet, att jag därför vill påstå att jag sett alldeles för lite av varan. Pappersfanzines trycks och görs fortfarande, och jag ser inget fel i det, bara rätt. Men jag är girig och vill ha mycket av allt. Till skillnad från pappersfanzines går internet fort och är tillgängligt på ett helt annat sätt. Det förvånar mig att det inte finns fler websidor eller bloggar som Friendly Noise och jag hoppas att många drar lärdom av deras otroliga drivkraft. Under 2011 efterlyser jag alltså mer öppen debatt om musik, att folk vågar ta steget ut från slutna internetforum och ut i det öppna cyberspace. Jag vill läsa fler musikbloggar/tidningar/vadsomhelst på svenska som inte enbart begränsar sig till att lägga upp mp3or.

Ps. Och ja, samtliga som skriver i NMFHU-bloggen har skrivit eller på annat vis bidragit för Friendly Noise. Den som vill får gärna läsa min andra årslista här. Svågerpolitik? Jag kallar det samarbete. Ds.


Omslag av Fanny Valentin

Solna HQ
När Masskultur och NMFHU har möte dyker det alltid upp något tomt och dött i våra blickar när vi talar om lokaler i Stockholm. Bristen på bra spelställen är så pinsamt dålig att det hela känns så fruktansvärt löjligt. Men en stjärna lyser klarare än alla andra på himlen och det är Solna HQ, lokalen ”bakom den svarta dörren”. Här har hoppet tänts, här har folk fått hämta andan. Efter An Ominous Evening förra månaden kallade jag Solna HQ för ett ”kulturpolitiskt andrum” och det är precis så jag känner.  De har, bokstavligen, fyllt ett tomrum, och helt plötsligt kändes Stockholm som en helt okej stad att bo i. Någon kallade Stockholm för en ren och tyst stad, och med all säkerhet kommer Solna HQ att fortsätta bidra med det motsatta under 2011 då de enligt rykten även planerar sin extremt välförtjänta ettårfest. När Pluto i Gröndal i folkmun kallats för ”där man får röka inomhus” så kallas Solna HQ istället för ”platsen där allt kan hända”.  Det är svårt att sätta fingret på vad det beror på, men jag tror det har med öppenhet att göra.

Ps. Cassette Gallery gjorde också ett bra jobb 2010. Ds.



Pleasure Trail på Solna HQ, december 2010

Ättestupa – Begraven mot norr LP
Faktum är vi har ett opublicerat inlägg i ett utkast om den här skivan. Tanken var att alla tre, HS, MH och jag, skulle skriva våra personliga tankar om den här skivan som körde över oss som en ångvält i maj 2010. Inlägget blev av någon anledning aldrig färdigt, och efter ett tag kändes det alldeles för sent för att ta tag i det hela.

När jag läser mitt eget bidrag såhär i efterhand ser jag att min text egentligen handlar om 2010. Nedan följer alltså den opublicerade text som legat och väntat på solens ljus i vårt utkast sedan juni 2010 (puttelite omarbetad):

Ättestupa »Begraven mot norr« LP (Release the Bats, 2010)
Ättestupas andra album är en dödsmarsch, en dödsmässa över en tid som flytt. Eller snarare kanske den tid som är och kommer. Det är lätt att se allt det här så banalt. Genom låttitlar som Den sista tiden och Skymningen skildrar de tillsammans med en helt massivt depressiv ljudbild ett Sverige som jag egentligen inte alls kan relatera till. Det handlar om jämmer- och fattigdom, en slags romantisering av tiden kring den industriella revolutionen. Jag råkade ha på mig den t-shirt som jag beställt tillsammans med skivan på jobbet. Min äldre kollega började genast hålla en lång utläggning om det stup där man slängde ner sina oönskade släktingar och den sida av kyrkogården där de som aldrig lyckats anpassa sig till samhället begravdes. Hon visste mycket mer om allt det där än jag, även om det var jag som bar tröjan. Och jag ville be henne hålla tyst och säga att ”det är bara en bandt-shirt, ta det inte så allvarligt..”. Men lät mig hållas, för om man tänker efter är det ju ganska allvarligt.
Jag är invandrad, jag har egentligen väldigt lite relation till det här gamla Sverige, man skulle nästan kunna säga att det jag lärt mig om det gamla Sverige har jag lärt mig av Selma Lagerlöf. Frågan är dock hur många i min generation det är som faktiskt har en relation till det här.
Däremot har jag väldigt starkt relation till Sverige idag, och det är i den kontexten jag vill sätta den här skivan. För mig är den här skivan ett soundtrack till ett Sverige och en regering som jag inte vill ha, det är såhär utförsäkringar, ipredlagar, sverigedemokrater och arbetslöshet låter. Jämmer, elände och fattigdom, fast 2010. Vad är det egentligen som hänt sedan 1867?
Jag skulle vilja sträcka mig så pass långt och säga att jag tycker den här skivan är viktig. Den sätter, om inte ljud, så någonting annat, på en känsla som jag gått omkring och burit väldigt länge. Om elände, idag.
Jag antar att jag just sätter punkt för den mest pretentiösa texten om denna skiva någonsin, men det bjuder jag på.

/AE



One Response to “Anjas treeinghet 2010”


  1. 1 Masskultur & Solna HQ 2/11: LR (dk), Lust for Youth, Händer som vårdar « Ny musik för hållbar utveckling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: