»Delad glädje« (Dagens outfit)

20Okt10

Skeppet / Street Drinkers split LP (Release the Bats, 2010)

Sällan har väl en split känts så… splittig? Såväl omslag, inlay och etiketter är uppdelade i hälften gråa, depraverade kollage signerade Dan Johansson på Street Drinkers sida, hälften kosmisk geometri i klara färger för Skeppet, och musiken skiljer sig ungefär lika mycket. Splitskivor har jag alltid främst tänkt som en punkgrej. De är i alla fall klart sprungna ur DIY-tänkandet – har man inget rikt bolag i ryggen utan måste sköta inspelning, pressning, distribution osv. själv är det praktiskt att vara flera som delar på kostnader och arbete, men också utrymmet på skivan (splitten lämpar sig därför bäst till inspelninsformat med två skilda sidor). I dessa fall rör det sig dock ofta om två (eller fler) band inom mer eller mindre samma genre/scen, och därför kanske man får höra mer eller mindre samma visa när man vänder sida. Så inte i detta fallet.

Street Drinkers har sedan de tidiga kassetterna (t.ex. Vårväderstorget som vi skrev om här) utvecklat sin ljudbild ganska mycket, vilket är trevligt. Det startade med minimalistisk synthmusik med tydlig dragning åt lo-fi och allmän trasighet, men när Utmarken 10″-samlingen kom ut levererade Viktor Ottosson med spåret Daily Bread en mer fyllig, strukturerad och nästan lite poppigare ljudbild. Nu på sistone (åtminstone sen splitkassetten med Lust for YouthSoundholes) är musiken som en blandning av ödsligt ockulta/sakrala kompositioner och paranoid skräckfilmsmusik. Om syntharna tjöt och gnisslade i början, sen blippade och ploppade skevt men harmoniskt på Utmarken-tian, är det nu något i stil med kyrkklockor blandat med Dracula-orgel och otäckt slasherfilmspiano & -stråkar. Det är snyggt komponerat och inspelat, de olika lagren i ljudbilden samspelar väl, variationen spåren emellan är liten men tillräcklig för att hålla uppe intresset. Det hörs kanske mer än någonsin att Ottosson även spelar med Ättestupa (speciellt på spåret ”Clouded Sky” där Hannes från Lust for Youth trummar fram ett snaskigt stonerkomp), vilket absolut inte är något negativt, men det kanske skulle vara kul ifall Street Drinkers drog iväg åt något mer markant olikt från de tidigares ödesmättade långsamtunggung. Med tanke på hans utveckling hittils låter detta ju inte helt omöjligt, men under tiden är denna split ett utmärkt exempel på Street Drinkers mer svartsynta sida.

Jag fick för mig att jag tidigare skrivit något i stil med att Skeppet var ett av få band som skulle kunna kallas nån sorts neo-kraut som jag orkade med i längden, men jag kunde inte hitta något som antydde detta, så nu säger jag det: Skeppet är ett av få band som skulle kunna kallas nån sorts neo-kraut som jag orkar med i längden. Detta eftersom de har förstått att musiken inte automatiskt blir bra om man har en trummaskin, ej heller om man dessutom har en synth – inte ens om man har en gitarr med effekter på och spelar coola riff. Det kanske är så att jag bara inte förstår genren, men de band jag lite godtyckligt dissar ovan (inga namn nämnda) tycker jag verkar tro att bara musiken är ”experimentell”, monoton och rytmisk blir det bra. Och klart man hellre rent principiellt ser ett sånt band än slick refrängrock, men ibland urartar shoegazedisten och trummaskinsmonotonin bara i nåt extremt tråkigt ÖNÖNÖNÖNÖ-riffande. Skeppet lyckas med att bygga upp ett ljud som känns på samma gång minimalistiskt och glassigt, på samma gång monotont och poppigt. Istället för att bara få en vägg av dunkadunka upptryckt i ansiktet blir man skickligt inlindad i en enkel gitarrslinga eller trumkomp som man sedan flyter vidare på in i den transcendentala stämning som jag förstått att det ska vara när det är kraut. Skeppets bidrag till den här splitten är ganska elektroniskt, med stämningsfulla synthsjok och pysande trummaskiner som driver låtarna framåt, men där finns även den skönt halvt tropiska, halvt bluesiga Skeppet-gitarren i finstämd duett med sig själv. Det är två riktiga hitlåtar som bandet presenterar, första spåret ”Saragasso” känner jag efter en stund igen som en låt jag hört bandet framföra live flera gånger, en favorit jag inte visste att jag hade.

Glassig krautpop featuring svartsynth, ganska långt från kängpunksdubbelmacka med andra ord. Men detta faktum lyfter ju fram en annan och kanske nästan viktigare aspekt av splitskivan än den ekonomiska, nämligen den sociala och kulturella. Splitten kan funka som ett sätt att mobilisera varandra, att skapa enhet och gemenskap kring musiken. Den här skivan tycker jag är väldigt typisk för bolaget Release the Bats sätt att arbeta: två artister som står långt ifrån varandra rent musikaliskt, men som ändå är en del av samma svenska underjordsscen på något sätt. Street Drinkers och Skeppets split signalerar en gemenskap som kanske nästan är mer värdefull än punkarnas, eftersom det handlar om just gemenskapen och inte gemensamma musikaliska preferenser.

/HS



One Response to “»Delad glädje« (Dagens outfit)”


  1. 1 Inbjudan till trance | Spisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: