Mamma, får jag spela hypnagogic pop?

15Jan10

Ni har säkert hört talas om begreppet ”hypnagogic pop”. Det ska föreställa en ny genre, som ska sammanfoga vitt skilda artister som The Skaters, Pocahaunted, Oneohtrix Point Never, Nite Jewel och Ducktails. Upphovsmannen bakom denna egendomliga genre är journalisten och The Wire-medarbetaren David Keenan som skriver ”Hypnagogic pop is pop music refracted through the memory of a memory […] that reaches beyond its performers’ abilities. It refashions 80s chart pop-rock into a hazy, psychedelic drone. It is listening to Beverly Hills Cop and hearing the music of the spheres. It is the sound that remains after the boys of summer have gone.” (The Wire, #306)

En lite egendomlig genrebeteckning alltså, som öppnar upp för allehanda diskussioner och missförstånd. Banden som antas spela hypnagogic pop har inte så mycket gemensamt musikaliskt, utan i mer abstrakta termer som ”inpiration” och ”sound”. Detta blir lätt för svävande för den genomsnittliga musikälskaren, och det märks. Efter en snabb sökning på begreppet så får man upp en ändlös lista av bloggar som tävlar i att håna Keenan och ta avstånd från genren på olika sätt. Man frågar sig vad som upprör så mycket; det är ju trots allt bara två ord.

Vad är poängen då med ännu en genrebeteckning? Hur blir någon hypnagogic pop? Kan jag spela hypnagogic pop? Det går inte riktigt att svara på det. Keenan verkar mer intresserad av kontext och bakgrund än av musiken i sig; artisterna kanske inte har så mycket gemensamt, men de kommer nästan uteslutande från USA. Mer än så kan man inte säga. Vissa använder enkel inspelningsutrustning och billiga leksakssynthar, andra gitarrer och dyra analogsynthar. De äger oftast minst en eller två delaypedaler. Många föredrar kassettband, andra CDr-skivor. Vissa har hippietendenser eller är inspirerade av new age; andra gillar synthpop och Kate Bush.

Något generellt kan man alltså inte säga om genren. Ändå tycks det finnas ett sug att bunta ihop dessa artister; hypnagogic pop har redan fått synonymer som ”chillwave”, ”glo-fi”, ”hipster drone for hipster people”, eller vårt eget svenska uttryck ”dudepunk”. Hur kommer det sig?

Det enkla svaret är att det alltid har varit så. Trender har kommit och gått, och musikjournalister har i alla år försökt sätta etiketter på saker som inte kan etiketteras. För tio år sedan var microhouse en populär genre. För fem-sex år sedan var glitchpunk en populär term. Och vem minns inte andra populära The Wire-påhitt som Free Folk/Freak Folk och New Weird America?

Problemet när man lanserar begrepp som dessa, är att man i det desperata – och ofta omöjliga – försöket att beskriva ett sound råkar bunta ihop artister som ofta inte har mer gemensamt med varandra än att de ligger på samma skivetikett. Glitchpunk inbegrep allt från Kid606 till Jonas Lindgren. Free Folk kunde betyda allt från Jack Rose till Charalambides. När man backar två steg och börjar analysera, märker man hur fel allt kan bli. Som lyssnare har vi alla ett ansvar att strunta i hajpen och ta dessa påhitt med en nypa salt, för etiketteringar som dessa är det snabbaste sättet att ta död på en florerande scen.

Frågan är varför en seriös musiktidning som The Wire ägnar sig åt den här typen av suspekt musikjournalistik. Det är en sak att tala om en scen – och uppmuntra den – men det är en annan sak att placera in artister i ett fack. När NMFHU talar om den svenska DIY-scenen menar vi det inte som en genre; man kan inte säga ”jag spelar DIY-musik”. Däremot kan man enligt Keenan säga ”jag spelar hypnagogic pop”. Det låter konstigt, eller hur? Som beteckning på en scen skulle det däremot fungera ganska bra.

Istället för att lansera ännu en ny genre att begrava tillsammans med ”trip-hop”, ”microhouse” och ”nu-jazz” skulle The Wire kunnat dokumentera och beskriva en spännande, snabbt växande scen – som Simon Reynolds gjorde med ”Haunted audio”-scenen  i The Wire #273 eller som Jon Dale gjorde med Melbournescenen 1976-1984 i The Wire #272.

Skillnaden mellan genre och scen är ibland hårfin och kan lätt missförstås. Men man kan lite lätt förenklat säga att man antingen kan spela musik och sätta en färdig etikett på den, eller spela musik och låta den automatiskt placera sig i dess naturliga musikaliska, geografiska och ekonomiska sammanhang. Du kan nämligen inte hitta ett fack i skivaffären för ”DIY-musik”.

/MH



One Response to “Mamma, får jag spela hypnagogic pop?”

  1. 1 selim

    Det var väl the Wire som även myntade begreppet postrock en gång för längelängesedan. Grejen med alla genrebenämningar blir ju att de som anses hålla på med det blir sura och anser att den som gett dom etiketten inte fattar vad deras storslagna idé med sin musik är där man absolut inte vill bli förknippade med vissa andra band och ditten och datten. Det kan säkert ha att göra med att alla genredefinitioner förr eller senare förknippas med all dynga som lyckas klämmas ut i nämnda genre. Som journalist (och kanske även till viss del som konsument) finns det säkert en poäng med att dela in musik i genrer och subgenrer men ur ett producentperspektiv är det sjukt ointressant. Eller nåt sånt…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: