No Fun Fest 1: Dialog

23Sep09

HS:

Trendspaning på No Fun #1: trummaskiner. Från Carlos Giffonis No Fun Acid, som blandade drones med tafflig analogtechno, till Enema Syringes primitiva rytmlådeindustri (troligtvis det mest lyckade försöket, men fortfarande inte direkt något av de bättre banden), via mer eller mindre pajiga truminslag hos mer renodlade noise- och droneakter som Burning Star Core och Astral Social Club. Överlag, som sagt, med ganska dåligt resultat.

Trendspaning på No Fun #2: Drones, ambient och allmänt proggflum. Om det kan ses som en trend i sammanhanget vet jag egentligen inte, det är väl snarare helt enkelt en viss genre som festivalgeneralen råkar vara intresserad av, men det kändes ändå som att droneströmningen delvis dikterade villkor för festivalen. Jag var lite nyfiken på om Religious Knives skulle köra full bandsättning, om det skulle bli släpiga jams eller hård monotonirock, men det blev ekopedal och ljudmattor för hela slanten. Fortfarande en bra spelning, men ett annat stuk hade brutit av mer mot band som Emeralds, Oneothrix Point Never, Noveller m.fl. proggiga delayekvilibrister. Samtliga dessa var ju bra spelningar, men det skulle knappast varit någon förlust att stryka ett av banden och ta in något som bröt av.

AE:

Jag håller med HS om dina trendspaningar, även om jag personligen tillhör skaran som gillar ”drones, ambient och allmänt proggflum” och därför helst inte alls skulle vilja kategorisera in varken Noveller eller Emeralds som någon form av ambient direkt, men nu ska vi inte vara picky på den punkten. Men jag tycker faktiskt att alla de banden var ganska olika varandra. Även om det här med flummiga, episka, böljande och atmosfärsiska synthslingor verkar vara något av en ny favoritgrej. Det skulle i sådana fall vara det som var den gemensamma nämnaren. Men inte mig emot!

Jag skulle dock vilja lägga in en tredje trendspaning på No Fun, och det är dudesen. Jag vet inte om detta mer blev någon form av internskämt oss emellan, eller om det faktiskt är så att det kändes som väldigt mycket sköna dudes som gjorde lite skönt oljud för lite andra sköna dudes, och att det i sin tur blir ett internskämt i sig. Okej att män som gör musik för män alltid finns exakt överallt, men ändå. Hair Polices freakshow till spelning var det bästa exemplet på detta dude-fenomen. Hair Police är tre snubbar, varav en av dem gitarristen i dudebandet-Wolf Eyes, en annan av dem bar solglasögon och bar överkropp. Han är också den som hoppar upp på ställningarna bakom scenen och gör någon form av sexigt, skönt och dudeigt perfomance till publikens och fotografernas stora lycka. Framme vid/på scenen stod en skara hängivna fans – 90 % kompisar till bandet, jag tror jag kanske ser två – fyra inhemska dudes tokröja i denna nästan religiösa akt (se film) tillsammans med amerikanernas kompisar. Hair Police spelade sist av alla på hela festivalen, så efter fyra dagar av dudes i varje hörn måste jag erkänna att mitt mått var rågat. Jag lämnade spelningen i ren protest, eller okej, mest för att det lät rätt tråkigt.

Nu tycker jag att vi låter ganska negativa. Så var det ju inte. Om jag inte minns fel lämnade MH i princip varje spelning med att utbrista ”bäst hittills!”. Tyckte du verkligen att allt var bäst hittills?

MH:

No Fun Fest är ju en direktimporterad festival från Brooklyn, New York – så jag är föga förvånad över psykadeliskt droneflum och dudes som säljer sina skivor mot hasch. Det är väl snarare vi i Sverige som är lite ovana vid det fenomenet.

Men för att återkomma till banden; jag gillar ju som bekant att tycka om saker jag ser live. Följaktligen hade jag något positivt att säga om (nästan) varje band på festivalen. Det som däremot var en glad överraskning för mig, var att våra lokala artister skrällde högst. Ectoplasm Girls anordnade en orgie i ockulta rytmer, ylanden och mörka synthsvep, Sons Of God krattade stenar i festivalens kanske visuellt roligaste performance, Pär Thörn läste en fantastisk novell om en korvmoj, Sewer Election eldade upp publiken till bristningsgränsen, CM von Hausswolff upptäckte dittills okända subsoniska klanger, och Enema Syringe visade jänkarna hur man gör riktig industri; opretentiöst, stenhårt, dansant, och inte dränkt i delaypedaler.

Det var generellt sett inget fel på varken amerikanerna eller britterna, och nog är det kul att se såhär många influgna oljudskändisar. Men svenskarna stack ut, och det hade inte varit fel att låta fler inhemska artister få chansen. För att använda en sportreferens; det är ju på hemmaplan man spelar som bäst.

Däremot blev jag under festivalens gång än en gång påmind över hur få bra lokaler det finns för denna typ av musik i Stockholm. Fylkingen var trångt och svettigt, långt ifrån optimerat för den här typen av folkstorm. Köerna till baren och toaletten blev ibland bisarrt långa, och man hann knappt köpa sig en öl i pausen mellan akterna utan att missa en halv spelning. Dessutom kunde festivalen ha tjänat på senare stängningstider – feststämningen uteblev ofta för en mer renodlad efterfeststämning.

HS:

Om man ska gnälla lite mer innan vi slutar tycker jag att det egentligen är ett lite konstigt tilltag att bjuda in massor av amerikaner som skulle komma och spela för svenskarna, när vi har en så bra scen för den här typen av musik i Sverige. Visst är det kul att få se utländska akter som man annars inte har chansen att kolla på så ofta, men nog känns det lite som att No Fun kanske kunde vara en aning mer intresserade av att exponera en ny & fräsch musikscen (två tredjedelar av svenskarna som spelade var ju minst sagt gamla i gemet). Så, nu ska vi bara lyfta fram bra saker.

AE:

Okej, bra saker: Distron! Den kändes relevant och täckte i princip allting som spelade plus så himla mycket mer. Jag tror samtliga av oss gjorde riktigt fina fynd. Men dem kan vi prata om i ett eget inlägg. Jag gillade också att Flacon och Hockey Rawk tog tillfället i akt och sålde sina grejer, även om de kanske inte var inbjudna från början. Sånt är fint, distros är fint.

Jag vill även passa på att ge en liten eloge till Sewer Election som i och med sin spelning på lördagen satte standarden för resten av den kvällen. Härj och spontanmoshpits! När spelningen var över kände jag mig genuint lycklig.

HS:

Jag håller med om distropeppen, uppskattar speciellt att den delvis roterade mellan dagarna så att flera olika aktörer fick möjlighet att sälja.

Sewer Elections spelning var onekligen bra, och det finns ett par runners-up som jag tyckte nådde upp i nästan samma intensitet och energi (bl.a. Prurient), men jag skulle vilja lyfta fram ett par personliga favoriter som inte känns lika självklara.

Den första är Regression, dvs. Nate Young från Wolf Eyes solo. Han torde ha spelat ca 15-20 minuter, satt på en stol och byggde loopar av metallskrammel och ljudet av micken skrapad mot golvet, blandat med feedbackbrus och muttrade dikter. Innan Regression hade Sten Ove Toft spelat, och jag hade konstaterat att det var väl framförd harsh noise, men ändå fått en lite konstig känsla i bakhuvudet. Musikaliskt var det såklart bra, men känslan man fick av konserten var lite som att se på ett sånt där band med duktiga och samspelta musikskoleelever: det är för bra, för mycket skyddsnät, nånting som saknas, och gäspningen ligger och trycker bak i gommen. Proffsnoise, på ett lite trist sätt. Det sympatiska med Regressions konsert var de tvära kasten mellan riktigt bra och riktigt uselt. På ett konstigt sätt gjorde detta faktiskt helhetsupplevelsen mycket bättre.

Den andra var Dead Machines, bestående av Tovah Olson och hennes make John (som också spelar i Wolf Eyes). När spelningen började var det extremt trevande, paret stod vid varsin station med elektronik och verkade mest lyckas åstadkomma rundgång och brus (på ett dåligt sätt, innan ni börjar dra fyndiga noiseskämt). Men nånstans mitt i konserten vände det. Jag minns inte om det var när Tovah började visksjunga i konservburksmikrofonen eller när John tog fram sina allestädes närvarande konstiga blåsinstrument och blåste fram lågmälda David Lynch-kulisser, men mot slutet av konserten hade jag gåshud på riktigt. Det var nog en av få spelningar på No Fun som kan kallas intim. Det kändes som att sitta under en mörk filt med nån man är hemligt kär i – farligt och fint på samma gång.

MH:

Och jag ska väl passa på att kort hylla några av de mer melodiska inslagen. Emeralds framförde ett arpeggiorikt synthcrescendo som urartade i världens djupaste basdrone, och hann med både lite svängig Prophet T8-bas och ett lökigt gitarrsolo. Helt fantastiskt. Noveller lät sig ganska lik från den otroliga LPn »Paint On The Shadows«, och spelade ett fenomenalt set med loopade gitarrmelodier och gnisslande drones. Religious Knives å sin sida var måhända lika psykadeliska som brukligt, men trummorna och rytmen hade skalats bort till förmån för ett elpiano dränkt i trevlig delaysås.

I noiseväg var förutom de säkra korten Putrefier som överraskade mig mest positivt – med ett set fylld av glitchigt, brutalt oljud som sköljde över en i rytmiska vågor; nästan dansant, om man ansträngde sig lite grann.

John Olson @ Rönnells

Som alltid är det väldigt trevligt när det vankas festival i staden, och jag kan verkligen förstå konceptet bakom No Fun Fest. En sorts turné för det amerikanska noisefestivalkonceptet, samtidigt som amerikanerna får en chans att möta några av våra skandinaviska jättar på hemmaplan (Testicle Hazard, Guds Söner, Dror Feiler, Enema Syringe, osv). Det absolut trevligaste, och det som svårligen kan skildras i ett blogginlägg, är dock den goda stämningen som skapas under fyra dagars oljud som avnjutes tillsammans. Man äter middag med gamla vänner, efterfestar med främlingar, byter kassettband med göteborgare och går hem med nya bekantskaper. Ett stort plus i kanten var arrangemanget på Rönnells Antikvariat där Pär Thörn, Mattin, John Olson och Dylan Nyoukis gjorde sin grej. När festivalen breddas till mer än en samling konserter i en och samma lokal, känns det för första gången som en riktig festival. Det enda tråkiga var att man inte bjöds på fler sådana aktiviteter.

Men huvudsaken är väl att vi hade roligt på festivalen, vi och amerikanerna. Och det verkar ju alla ha haft. Så nu gäller det väl bara att hålla ut tills nästa års upplaga.



4 Responses to “No Fun Fest 1: Dialog”

  1. 1 DAUN

    ska inte lägga mig i för mycket om den gångna helgens festival, stod mest vid distron och såg därmed inte en enda hel konsert, vilket jag så här i efterhand inte grämer mig så mkt för. var inte mkt som imponerade, faktiskt så var både Guds Söner, Enema Syringe och Sewer Election favoriter tillsammans med alltid stabile Burning Star Core och även Giffonis acid set (fast på tok för låg volym), så som ni har konstaterat så håller våra landsmän en hög kvalite. dock skulle jag inte tro att fler svenska akter skulel locka ngn storpublik i jämförelse med alla de amerikanska akterna. men ngn mer outsider kanske, kändes som de vanliga akterna, fattades bara Mats Gustavsson!
    fint med bilden på min rev/vega distro med / D

  2. 2 dan

    jag vill ge en eloge till HS för sovplats och vin natten till göteborgspacket mellan lördagen och söndagen.

    om någon har bilder från sewer election får ni gärna maila.

    förresten, hur var mattin?

  3. Mattin var trevligt! Han pratade oerhört släpigt och okarismatiskt om sin nya bok »Noise & Capitalism«. Den verkade intressant.

    /MH

  4. Era iaktagelser äro gudomliga. Dude-grejen är ju otroligt irriterande många gånger, och Hair Police gjorde verkligen bort sig.

    Sen var ju faktiskt Enema Syringe bäst på hela festivalen enligt undertecknad!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: