Postrock & höst

26Aug09

Vissa genrer har verkligen sin tid och sin plats, sitt sammanhang. Imorse när jag var på väg till jobbet öste regnet ner över Liljeholmstorget, och min mp3-spelare valde att slumpa en låt med det helt fantastiskt bortglömda svenska postrockbandet Lemko Hall. Ibland undrar jag verkligen om sådana där maskiner kan tänka, för jag kan inte tänka mig någonting som passade väderlaget, årstiden, tidpunkten och mitt allmänna humör bättre, än den gamla dängan Audrey av ovanstående.

Det är intressesant det här med genrer och deras liv. Den svenska postrocken har redan hunnit uppleva sin uppgång och sitt fall, det var väl där nånstans i början/mitten av detta milleniums första decennie, och jag slukade hela genren med hela mitt hjärta. Jag skulle till och med vilja påstå att mitt nutida musikintresse inte skulle varit någonting, om det inte vore för hur mycket jag älskade Godspeed you! Black Emperor, Tortoise, Slint, alla de där skäggiga männen och dess svenska motsvarigheter.
Det har länge varit pinsamt för vissa att tala om postrock. Det pinsamma ligger dock inte i att säga att man faktiskt gillade postrock på den tiden det begav sig, det gjorde ju nästan alla. Det pinsamma ligger i att säga att man fortfarande gillar postrock (men det är okej att gilla nutidskraut och noise!).
Själv har jag dock aldrig någonsin lämnat genren, jag lyssnar fortfarande på instrumental rockmusik med mycket delaypedaler. Bara det att ingen vågar kalla det postrock längre.
Det var väl det här med att leva upp till någonting. Postrocken skulle representera framåtanda, någonting som stred mot den gamla vanliga rockbandsuppsättningen med vers/refräng/hit och dit. Men ganska fort genomskådade man konceptet och insåg dess homogenitet (först långsamt, sen hårt, sen långsamt, sen hårt, stirra ner på pedaler, klia sig i skägget-spelningar och så vidare i all dess oändlighet), det kändes nästan som att det kom som en blixt från klar himmel. Helt plötsligt var postrock det töntigaste som fanns. Och det är väl bara ännu ett exempel på det här med trender och deras känslighet.

Dit jag vill komma lite grann är att jag tycker att varje genre har sin tid och sin plats, både i dåtid och i nutid. Jag tycker fortfarande att Lemko Halls skiva Lemko Hall är det bästa exemplet på svensk postrock när den lät som bäst. Och jag tycker att låten Audrey är lika bra idag som jag tyckte för typ hundra år sedan när jag lyckades snubbla över en liveversion från Oslo på Audiogalaxy.com (rip!).
Ibland gillar man ett sound såpass mycket att all det där andra, om homogenitet och trender, liksom bara faller bort. Det ena utesluter inte det andra, vi har plats för allt. Är det höst, är det postrock, för att citera en gammal skunkgrupp.

/AE



5 Responses to “Postrock & höst”

  1. 1 selim

    men var det någonsin ok att säga att man gillade eller spelade postrock? om jag inte minns fel så förnekade slint att de höll på med postrock och så har det väl hållit på sen dess. när någon kommer och lägger en genrebenämning på en som var fallet med slint kanske det känns främmande att ta det till sig. sen innefattade väl genren postrock så extremt mycket musik som kanske inte hade så mycket gemensamma nämnare egentligen och då kanske det är svårt för någon att säga att man gillar postrock när man bara gillar en liten del och avskyr det som ”anses” vara postrock i folkmun. det var väl också precis som du beskriver det att framåtandan och experimentlustan i den svenska postrockscenen dog rätt snabbt och delaypedalen snarare användes i brist på idéer än för att förverkliga nya och då är det ju lätt att tröttna och förneka sin inblandning.

  2. okej, att tala om genrer är alltid problematiskt. det är nog inte bara slint som inte vill/e bli inknuffade i någon genre. postrock är ett vitt begrepp, men finns det någon genre som inte är bred, hur snäv den än är? eller tvärtom. jag tycker dock inte att det är så himlahimla farligt att tala om musik i genrer, det är ett sätt för utomstående att dokumentera och skildra på. det kan vara intressant/roligt/nördigt att spekulera i, tycker jag. man ska ta det med en nypa salt och så vidare. det behöver liksom inte vara mer än så.

    håller dock jättemycket med om det där med delaypedalen.
    /ae

  3. 3 Rasmus

    Ah, live-versionen av Audrey på audiogalaxy. Det är nästan så man blir sentimental! Jag håller Lemko Hall helt klart bland de allra bästa inom detta slags musik. Båda skivorna och låtarna från singlarna/samlingarna fungerar så gott som lika bra idag som då för snart tio år sedan.

  4. 4 Mattias

    Fina ord. finns en liten chans att man får se lemko hall inom en snar framtid. en återföreningsspelning pratas det om.

  5. Lemko Hall spelar på KB i Malmö 2o Februari.

    http://www.kulturbolaget.se/?section=more_info&id=1092


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: