»Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur skall man då kunna uppfatta vad som spelas?« (Dagens outfit)

21Aug09

Gustav Franklin

Gustav Franklin (http://www.myspace.com/gustavfranklin)

Gustavs musik är ganska svår att förklara. På ett av våra möten sade MH att det var »det bästa som hänt svensk ambient sen svensk ambient uppfanns«, och jag är beredd att hålla med. Men det bästa är inte att Gustav är en helt ny, ung och fräsch röst i sammanhanget (någonting som den här scenen verkligen behöver), nej, det bästa är att det är långsamt, stillastående och tomt. Fast fullt med känsla och närvaro, lite som att höra någon spela musik långt bort i fjärran. Ljudet av inget ljud, eller inget ljud av allt ljud ungefär. Det är någonting, någonstans. Aningar av klang, ljud och melodi.

Hittills finns Gustavs musik bara att ta del av på Myspace, men enligt säkra källor besitter han ett helt minialbum vid namn »Feel« som bara väntar på att bli släppt. Vilket jag ser mycket fram emot.

/AE

Nisennenmondai - Fan

Nisennenmondai »Fan« (Bijn Record, 2009)

För några veckor sedan hade Hornstull Strand Japantema och avslutade hela kalaset med en helt strålande spelning av Nisennenmondai från Tokyo.

»Fan« köpte jag av den blyga basisten efter spelningen och består av en enda låt på 35 minuter som de även inledde med.  De spelar någon form av enformig, stenhård och noisig nutidskraut och har bland annat turnerat med Lightning Bolt och Boredoms. Även om Nisennenmondai känns väldigt mycket som ett band som bör upplevas live, är denna skiva förvånandsvärt intensiv. Sakta men säkert fyller de sina 35 minuter med mer och mer harmoniskt oljud (om man nu kan uttrycka sig på det viset), och jag fullkomligt älskar den eskalerande enformigheten som gott skulle kunna fortsätta i ca en timme till utan att jag skulle tröttna. Det hela känns väldigt uträknat, men samtidigt rått och våldsamt. Det är när jag hör sånt här som jag tänker att nutiden är den bästa tiden.

Jag vill dock passa på att framföra min skepticism jämtemot Hornstulls Strands hantering av lokalen. Inklämda i ett liten hörn i bardelen av bygget fick de spela inför en alldeles för stor och entusiastisk publik (detta brukar i vanliga fall inte vara någonting negativt). Borden stod utplacerade i lokalen som om det var tänkt att vi skulle sitta och dricka vitt vin medan vi hörde musiken i bakgrunden någonstans. Publiken fick verkligen kämpa för att se någonting överhuvudtaget. Själv skymtade jag bara trummisens fladdrande hästsvans då och då. Mycket tråkigt med tanke på att Hornstull Strand faktiskt har tillgång till en alldeles ypperlig konsertlokal bara bakom dörren bredvid.

/AE

street drinkers

Street Drinkers »Vårväderstorget« (2009)

Inget bolag, 10 ex. Denna kassett såldes egentligen endast under Tar… Feathers och Ättestupas (där Street Drinkers-mannen Viktor Ottosson också spelar) Europaturné i somras. Överblivna ex slumpades snabbt ut på postorder när banden var hemkomna, och jag plockade åt mig detta (plust några Ättestupatapes) fast jag egentligen inte hade råd. Street Drinkers har tidigare släppt en fantastisk split med Fantasy Sex på Utmarkens kassettlabel, och är precis aktuell med en låt på 10″-samlingen från just Utmarken på Release The Bats.

Första gången jag hörde ett Myspaceprovsmak från splitkassetten tyckte jag mest att det lät jobbigt. Det var gnissliga, diskanta oljudsloopar, men utan att vara kraftfullt och hårt som noise eller hypnotiskt basmullrande droneigt. Bara grisigt, lo-fi och monotont. Något drev mig emellertid att beställa kassetten och jag ångrar det inte, liksom jag är mycket nöjd med mitt inköp av »Vårväderstorget«.

Street Drinkers är varken noise eller drone (eller ok, kanske lite drone emellanåt) utan snarare primitiv orgelprogg, där noisehårdheten och dronemullret ersätts med sliriga synthmantran. Mitt favoritsätt att beskriva Street Drinkers är som en jävligt full/stenad Bo Hansson som sitter i en lägenhet i Biskopsgården och spelar in leksaksorgel på en överstyrd bandare. Det är stämningsfullt, kusligt, skevt och helt fantastiskt. Det provsmak som finns på Release The Bats myspace tyder på att ljudbilden på 10″-samlingen (och eventuella framtida släpp?) är mer städad, mindre distad och brusig, men det gör inget –  det är inte lo-fi-smutsen som håller ihop »Vårväderstorget« utan att det helt enkelt är väldigt bra och egensinnig musik.

/HS

Bild 328

Utmarken Compilation 10”  (Release The Bats, 2009)

Det senaste året har mycket hänt inom en liten krets i Göteborg. Utmarken är både en skivbutik, replokal, spelställe och kassettlabel, och dess rykte har spridit sig snabbt. Det drivs av människor kring den anrika skivetiketten Release The Bats, och efter ett år av legendariska spelningar och omsusade kassettsläpp så slår Release The Bats två flugor i en smäll genom att släppa sitt femtionde släpp och fira Utmarkens första år med en liten samlingsvinyl. Fyra låtar allt som allt – men vilka låtar!

Street Drinkers, som HS skriver om strax här ovan, leverar sitt kanske bästa släpp hittills med »Daily Bread«. Drömska synthar vävs ihop med kompakt brus och monotont mässande sång. Som om Wet Hair och Tangerine Dream skulle trassla ihop sig med varandra i en rullbandspelare. Den visade sig också vara en solklar hitlåt på NMFHU-dansgolvet, då ett halvdussin människor frågade efter artisten när jag spelade den på punkkvällen.

Bakom det något provokativa bandnamnet Källarbarnen döljer sig Release The Bats-chefen Matthias Andersson, tillsammans med Sofie Herner. Deras låt är snarare någon sorts skev, ondsint jamsession, baserad på vad Matthias beskriver som ett stenhårt ”only first take is real”-tänkande. Mörkt, deprimerande – och givetvis helt lysande.

White är Dan Johansson (Sewer Election, Ättestupa) och hans bidrag »Defiance Of Good« är kanske den största överraskningen. En distad synthbas så fruktansvärd tung att den skulle göra dupstepproducenter gröna av avund rullar på och avbryts enbart av pratsång i bästa Alan Vega-stil. Förtjänar att spelas på oförskämt hög volym.

Det känns visserligen som att man upprepar sig här; men Ättestupa har med »Änglamakerskan« återigen överträffat sig själva. För er som inte känner till bandet, så kan deras ljudbild bäst beskrivas som någon sorts ockult, spöklik oljudskraut där generationer av nordiskt svårmod kanaliseras genom en kvartett bestående av gitarr, trummor, orgel och diverse oljud. »Änglamakerskan« kommer att vara soundtracket till din egen personliga domedag.

Kontentan är att detta är en skiva som behöver köpas. Om inte för den fantastiska musiken, så för att det är ett unikt tidsdokument från en av Sveriges mest kreativa och intressanta lokala scener just nu.

/MH



No Responses Yet to “»Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur skall man då kunna uppfatta vad som spelas?« (Dagens outfit)”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: