Volt, en självrannsakan & det svenska Berlinkomplexet

21Jul09

När jag först hörde talas om Volt, Sveriges nya festival för elektronisk musik, höll jag på att tappa hakan. GAS i Uppsala? Va? På Musikens Hus? Jamen egentligen, var annars?

När jag gick i gymnasiet i Uppsala tillhörde jag den skara som tyckte att det var synd att kommunen skulle riva ner de gamla Klarakvarteren, som fungerat som tillhåll för hemlösa, för det nya skrytbygget Musikens Hus, eller Uppsala Konsert & Kongress som det egentligen heter.

Idag har jag dock svårt att tänka mig en bättre lokal, och bättre stad, att hålla Volt på än i just Uppsala på UKK. Tanken på att GAS spelade i stan som för mig förknippas med Bob Hund-vrål i en studentkorridor eller lokalband på Ungdomens Hus (i alla ära dock!) kändes på något vis hisnande, i snudd på surrealistiskt.

Volt är alltså UKKs tillsammans med radioprogrammet Ström i P2s nya satsning på att försöka skildra den elektroniska musikscenen med hjälp av interaktiva ljudkonstinstallationer, livespelningar med både nationella och internationella akter, VJs och allmän teknik- och ljudnörderi. Med ett fullsmockat schema för kvällen och natten den sjätte juni lyckades arrangörerna fylla hela UKK med bubblande, sprakande och gnistrande elektronik. Och det verkade vara ett vinnande koncept. Jag var lite orolig över att besökarna skulle vara fega och lysa med sin frånvaro, men kvällen var absolut välbesökt.

Personligen tycker jag dock att urvalet av artister inte var särskilt spännande. Förutom GAS då, men han är ju ett kapitel för sig och det är ju nästan lite tråkigt att jag resonerar på det viset.

Jag måste erkänna att jag tycker att alldeles för många av artisterna som skulle representera den elektroniska scenen har man sett och hört förr, och kanske kanske att jag även tycker att det typiska elektroniska soundet som representaterades nästan börjades kännas lite trött, i överflöd. På ett vis var bredden på artister och bokningar stort, men ändå på ett vis inte. Låt gå för att det är stor skillnad på hur Daniel Skoglund låter, jämfört med den fylletechno som Håkan Lidbo levererade eller den drömska elektronikan som Differnet stod för. Men jag tycker det var alldeles för många genres som uteslöts. Vad hände med exempelvis noise?

Jag började nästan känna mig som en smutsig punkare som luktade illa i ett slott fullt av sterilitet. Kanske var det Musikens Hus och dess stora släta ytor, och hundratals toaletter på rad i ett långt vitt rum som för tankarna till ett sjukhus. Hör jag verkligen hemma här? Tycker jag verkligen om elektronika när det är så att dess sterilitet och perfektioner får mig att känna mig lite illa till mods? Lite som den felande länken.

Dock behövde jag bara vänta till klockan elva och GAS’ spelning innan jag kom på bättre tankar och jag började känna mig hemma igen, då hans spelning var något av det bästa jag sett på väldigt länge.

Det största problemet med kvällen låg dock hos oss besökare. Technobesökarna förväntade sig Berlin, men fick Uppsala. Det känns som en väldigt allmän uppfattning om musikklimatet och klubbmusiksutbudet just nu. Folk rynkar på näsan när de ser att ett ställe STÄNGER klockan tre på natten, och inte öppnar. Kanske har vi blivit för bortskämda med svartklubbar, deras generösa öppettider och bra bokningar i Stockholm den senaste tiden. Mokiras, eller Andreas Tillianders, spelning klockan nio var ju lite av ett, bokstavligen, stillastående skämt. Förhoppningsvis berodde den tidiga schemaläggningen och den totalt inaktiva publiken helt enkelt på att vi inte förväntat oss dödstechno från mannen och aliaset som just släppt det superambienta albumet »Persona«. Men det känns även som det är lite av Tillianders grej (då han ju faktiskt har en väldigt stor repertoar), att spela det som man inte alls förväntar sig.

Hur som helst tycker jag att den Berlinlängtan som vi verkar gå och bära inom oss, är till snudd på destruktiv. Till och med UNT avslutade sin artikel om festivalen med citat från en besökare som sa »Om samma sak hände i Berlin skulle det vara dimmigt, mörkt och fullt av pumpade bögar som satte på varandra«. Frågan är huruvida detta är relevant eller inte. Jag tycker faktiskt inte det är relevant överhuvudtaget och istället för att skylla på att vi inte befinner oss i Berlin, kanske vi som besökare också ska börja inse att vi faktiskt har lika stort ansvar som arrangörerna att göra en festival till en helhetsupplevelse. Vårt jobb är inte bara att betala för biljetter, utan även ta spelningarna till oss. Även om de är klockan nio och vi hade förväntat oss ambient.

AE



One Response to “Volt, en självrannsakan & det svenska Berlinkomplexet”

  1. 1 gustav

    jag kan inte annat än hålla med om att strömbiten av electronicatårtan alltför ofta känns steril. begränsande på ett tråkigt sätt. men ack, gas hade man ju ändå gärna sett.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: