Tonårsnostalgi

11Jan09

Det var länge sedan jag lyssnade på Sutcliffe Jügend. I tidiga tonåren kom jag i kontakt med dem när jag från hårdsynthen hade trillat dit på industri och noise, och främst Whitehouse. Whitehouse var soundtracket till mina något förvirrade mid-teens, och ja, mitt i all tonårsångest och hat mot hela världen kanske jag tog de genretypiska flörtarna med misogyni, totalitarism, seriemördare och liknande JVVF-teman på lite väl stort allvar. Sutcliffe Jügend dök upp i jakten på mer av samma vara (Kevin Tomkins från SJ var medlem i Whitehouse en period), och det första jag hörde av dem var en låt som jag vill minnas hette ”Born Victim”. Den bestod av en extremt minimal musikalisk fond (oklart om det faktiskt var några instrument över huvud taget, eller bara inspelningsbrus) och en distad röst som skrek osedligheter om kvinnor. Häftigt, tyckte jag. Jag köpte Sutcliffe Jügends skiva ”When Pornography is No Longer Enough” men blev inte helt övertygad; jag tror jag var på väg ut ur perioden då jag som mest uppskattade låttitlar som ”First Victim : with Knife : Left to Die with Many Cuts”, och sången lät mer pojkrum än genuint obehaglig (något Whitehouse lyckas avsevärt bättre med). Skivan hade helt klart sina poänger, om inte tematiskt/textmässigt så rent musikaliskt, men jag har nog inte lyssnat på den på kanske tre år.

Jag kom i kontakt med IRM när jag besökte Slussens (numera Stockholms) Serie- & Skivhandel, en eminent butik för mina två på den tiden gryende intressen; industri- och synthmusik samt halvobskyra skräck- och sci-fi-filmer. Jag hade antagligen redan något begrepp om skivbolaget Segerhuva, eftersom jag köpte vinylsplitten med IRM och Skin Area helt på grund av att jag kände igen deras logga på omslaget. Noise- och industrimusik var fortfarande nytt för mig och jag minns att jag kände en skräckblandad fascination inför skivan i den svarta plastpåsen. När jag lyssnade på skivan stillades dock min nervositet; det var helt enkelt riktigt, riktigt bra musik. Skin Areas sida består av pulserande oljudsmattor som staplas på varandra tills allting kollapsar i nervös frijazz, men det är nog IRMs bidrag ”Purple Screen” som jag lyssnat mest på. Ett långt stycke av psykedeliskt drönande synthmattor, pockande diskantbrus, klockspel och vad som låter som skeva bleckblås, och Martin Bladhs sång som kommer in först efter en sju-åtta minuter. Sedan jag hörde ”Purple Screen”, och genom mina vidarelyssningar av bandets övriga material, har IRM hållit sin plats som ett av mina absoluta favoritband från den svenska industriscenen, hyfsat opåverkade av vad jag lyssnat på i övrigt vid olika tillfällen. Jag har fortfarande inte lyssnat på senaste skivan ”Indications of Nigredo” eftersom min skivspelare är sönder, men jag är inte orolig för att den inte ska leva upp till förväntningarna.

Den 31 januari spelar Sutcliffe Jügend på Fylkingen, uppbackade av IRM och Agent Side Grinder. Mitt femtonåriga jag skulle dödat för att komma in på den spelningen, men samtidigt känt en tydlig essens av skräck i förtjusningen. Nuförtiden är inte industrimusiken lika mystisk och farlig för mig, men jag hoppas på en trevlig kväll ändå (eller kanske just därför).

/ HS



No Responses Yet to “Tonårsnostalgi”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: