Festivalhelgen närmar sig med stormsteg, och vi presenterar följande tillskott till den redan befintliga uppställningen:
LIVE:
David Eng (Ättestupa)
Estroboscorpio
Klarinettmusiken
MAG
Musette
Nolll
Originalljudet
Skeppet
DJ:
Christian Pallin (Koloni)
Mother
Viktor Sjöberg
SCENSAMTAL:
SHOWCASES:
KONST:
Håll utkik efter kommande uppdateringar!
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Ny musik för hållbar utveckling: Efterfest är den naturliga fortsättningen på Ny musik för hållbar utveckling: Festival. Lördagen den 14e november stänger Kulturhuset klockan nio och vi styr kosan mot Sugar Bar för att efterfesta till klockan tre.
14e november 21.00 – 03.00. Entré: 20 kr. Sugar Bar, Kammakargatan 9, T-bana Hötorget
Live:
TAR…FEATHERS
Med ett nytt släpp på Release the Bats på gång är Tar…Feathers vad efterfesten är för festivalen – alltså den naturliga fortsättningen på det showcase som Release the Bats står för alldeles innan dörrarna på Kulturhuset slår igen. Tar…Feathers har gjort sig kända som ett band som fullkomligt sprudlar av kreativitet och lekfullhet. Element av lo-fi, postpunk och ren och skär pop flimrar förbi hos ett band som konstant vägrar låta sig kategoriseras i någon av de tidigare nämnda genrerna.
http://www.myspace.com/tarfeathers
ESTROBOSCORPIO
Utan att ens ha ett skivbolag, eller särskilt många spelningar bakom sig är Estroboscorpio redan ett av Stockholms bästa och mesta liveband. Deras monotona och massiva ljudbild gör det liksom svårt att hejda sig. Den slår en rakt i ansiktet, kroppen och sätter exakt allt i rörelse.
http://www.myspace.com/estroboscorpio
DJs förutom NMFHU:
CHRISTIAN PALLIN
Mellan 1999 och 2004 ägde Christian Pallin och hans Distro Kulturhuset i Stockholm. Utan honom vore den svenska DIY-scenen ingenting. Idag driver han Koloni som är enligt Mr Koloni himself är en ”ambulerande konsertarrangör i Göteborg”, och är kanske den främsta anledningen till att Göteborg blir en dräglig stad att bo i.
http://www.myspace.com/kolonigbg
VIKTOR SJÖBERG
På det allra allra första NMFHU-arrangemanget (för nästan precis exakt ett år sedan) spelade Viktor Sjöberg med sin jazzensemble, en kväll värd att skriva ner i historieböckerna. Nu är han aktuell med nya inspelningar. Förutom att göra egen musik driver han etiketterna Structures Sonores och Elefantkvinnan Editions (tillsammans med Gustav Rosengren) som under festivalens gång kommer att presentera nya släpp.
http://www.structuressonores.com
http://vsnje.wordpress.com
http://elefantkvinnan.kalligrammofon.com
20 kronor i inträde, eller 50 kronor för inträde + mat.
Perfekt efterfest med andra ord.
Väl mött!
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Ny lineup för hållbar utveckling
Med bara tre veckor kvar till festivalen presenterar Ny Musik För Hållbar Utveckling stolt följande lineup. Fler akter och programpunkter kommer dyka upp inom kort, så håll till godo! Vi kommer även erbjuda en bred distro, där ett stort antal aktörer (förutom de nedan nämnda) kommer att distribuera sina alster.
LIVE:
Altar of Flies
Coca Cola 3
Daniel Karlsson & Henrik Olsson Duo
DZR:P
Mirrors are Black
Mole Says Hi
Optic Nest
Tsukimono
Summons
Seafoam
Telephone Melts
Moon & Sun
Spittin Ladyladys
Gustav Franklin
Tar… Feathers
Time Deleters
Viking Jews
David Eng (Ättestupa) *
Estroboscorpio *
Klarinettmusiken *
MAG *
Musette *
Nolll *
Originalljudet *
Patience Worth *
Skeppet *
SHOWCASES:
Kalligrammofon / Structures Sonores / Elefantkvinnan Editions
Release The Bats / Utmarken
Flacon Recordings
Hockey Rawk
Hästen & Korset / Kassettbolaget Svart Pyramid / Moptaco Dics
Vänskap
Koloni *
KONST/FILM:
Hockey Rawk
Push The Button
Bevisbördan
Linnea Puranen
Marlena Lampinen
Sebastian Rozenberg
Tobias Lund *
SCENSAMTAL:
DJ:
Christian Pallin (Koloni) *
Mother *
Viktor Sjöberg *
* = ny akt 4/11
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Festivaltider
Ny Musik För Hållbar Utveckling: Festival äger rum den 14-15 november på Kulturhuset i Stockholm. Två scener, två dagar, 19 timmar musik, ca 20 artister, långdistro, filmvisning, vernissage, scensamtal, efterfest, progressivitet, hembakat. Fri entré, som alltid.
En festival likt de som man vanligen besöker kommer det dock inte bli. Vi har bjudit in intressanta aktörer från hela landet som kommer att få representera sin verksamhet på olika sätt; visa upp sina artister och sin konst samt saluföra sina släpp på distrobordet. Dessutom kommer en av scenerna helt tillägnas nya spännande akter som vi i Ny Musik För Hållbar Utveckling tror hårt på, och som i många fall gör sin debutspelning.
Vi gör inte anspråk på att täcka in hela DIY-scenens mångfald, utan erbjuder snarare ett axplock som grund för vidare efterforskningar. Däremot gör vi definitivt anspråk på att ställa till med en riktigt rolig fest. Kom och fira den progressiva musikscenens nya guldålder tillsammans med oss. Välkomna!
Mer info kommer inom kort.
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
No Fun Fest 2: Bildkavalkad
Ectoplasm Girls inledde hela festivalen på Strand
Skull Defekts spelade ”kukrock”
Klistermärken är ju coolt
En av Wolf Eyes alla tusen skepnader under festivalens gång
Kratta sten-perfomancet av Sons of God
Emeralds svävade
Burning Star Core i välstruken outfit
Hockey Rawks välbekanta distro
Sewer Elections machinegazing
Oneohtrix Point Never och det nya svarta elpianot
50% av Religious Knives
Prurients smalben
Mats Lindström & Sören Runolf + support spelade cellonoise
Om jag hör en till säga att Noveller var snygg spyr jag. Hon spelade musik också. Kom ihåg det, era små pilska noisepojkar.
Testicle Hazard spelade antagligen festivalens längsta spelning
När Hair Police fortfarande hade tröjorna på sig
Och så får lite balla sladdar och annan elektronik avsluta denna bildkavalkad
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
No Fun Fest 1: Dialog
HS:
Trendspaning på No Fun #1: trummaskiner. Från Carlos Giffonis No Fun Acid, som blandade drones med tafflig analogtechno, till Enema Syringes primitiva rytmlådeindustri (troligtvis det mest lyckade försöket, men fortfarande inte direkt något av de bättre banden), via mer eller mindre pajiga truminslag hos mer renodlade noise- och droneakter som Burning Star Core och Astral Social Club. Överlag, som sagt, med ganska dåligt resultat.
Trendspaning på No Fun #2: Drones, ambient och allmänt proggflum. Om det kan ses som en trend i sammanhanget vet jag egentligen inte, det är väl snarare helt enkelt en viss genre som festivalgeneralen råkar vara intresserad av, men det kändes ändå som att droneströmningen delvis dikterade villkor för festivalen. Jag var lite nyfiken på om Religious Knives skulle köra full bandsättning, om det skulle bli släpiga jams eller hård monotonirock, men det blev ekopedal och ljudmattor för hela slanten. Fortfarande en bra spelning, men ett annat stuk hade brutit av mer mot band som Emeralds, Oneothrix Point Never, Noveller m.fl. proggiga delayekvilibrister. Samtliga dessa var ju bra spelningar, men det skulle knappast varit någon förlust att stryka ett av banden och ta in något som bröt av.
AE:
Jag håller med HS om dina trendspaningar, även om jag personligen tillhör skaran som gillar ”drones, ambient och allmänt proggflum” och därför helst inte alls skulle vilja kategorisera in varken Noveller eller Emeralds som någon form av ambient direkt, men nu ska vi inte vara picky på den punkten. Men jag tycker faktiskt att alla de banden var ganska olika varandra. Även om det här med flummiga, episka, böljande och atmosfärsiska synthslingor verkar vara något av en ny favoritgrej. Det skulle i sådana fall vara det som var den gemensamma nämnaren. Men inte mig emot!
Jag skulle dock vilja lägga in en tredje trendspaning på No Fun, och det är dudesen. Jag vet inte om detta mer blev någon form av internskämt oss emellan, eller om det faktiskt är så att det kändes som väldigt mycket sköna dudes som gjorde lite skönt oljud för lite andra sköna dudes, och att det i sin tur blir ett internskämt i sig. Okej att män som gör musik för män alltid finns exakt överallt, men ändå. Hair Polices freakshow till spelning var det bästa exemplet på detta dude-fenomen. Hair Police är tre snubbar, varav en av dem gitarristen i dudebandet-Wolf Eyes, en annan av dem bar solglasögon och bar överkropp. Han är också den som hoppar upp på ställningarna bakom scenen och gör någon form av sexigt, skönt och dudeigt perfomance till publikens och fotografernas stora lycka. Framme vid/på scenen stod en skara hängivna fans – 90 % kompisar till bandet, jag tror jag kanske ser två – fyra inhemska dudes tokröja i denna nästan religiösa akt (se film) tillsammans med amerikanernas kompisar. Hair Police spelade sist av alla på hela festivalen, så efter fyra dagar av dudes i varje hörn måste jag erkänna att mitt mått var rågat. Jag lämnade spelningen i ren protest, eller okej, mest för att det lät rätt tråkigt.
Nu tycker jag att vi låter ganska negativa. Så var det ju inte. Om jag inte minns fel lämnade MH i princip varje spelning med att utbrista ”bäst hittills!”. Tyckte du verkligen att allt var bäst hittills?
MH:
No Fun Fest är ju en direktimporterad festival från Brooklyn, New York – så jag är föga förvånad över psykadeliskt droneflum och dudes som säljer sina skivor mot hasch. Det är väl snarare vi i Sverige som är lite ovana vid det fenomenet.
Men för att återkomma till banden; jag gillar ju som bekant att tycka om saker jag ser live. Följaktligen hade jag något positivt att säga om (nästan) varje band på festivalen. Det som däremot var en glad överraskning för mig, var att våra lokala artister skrällde högst. Ectoplasm Girls anordnade en orgie i ockulta rytmer, ylanden och mörka synthsvep, Sons Of God krattade stenar i festivalens kanske visuellt roligaste performance, Pär Thörn läste en fantastisk novell om en korvmoj, Sewer Election eldade upp publiken till bristningsgränsen, CM von Hausswolff upptäckte dittills okända subsoniska klanger, och Enema Syringe visade jänkarna hur man gör riktig industri; opretentiöst, stenhårt, dansant, och inte dränkt i delaypedaler.
Det var generellt sett inget fel på varken amerikanerna eller britterna, och nog är det kul att se såhär många influgna oljudskändisar. Men svenskarna stack ut, och det hade inte varit fel att låta fler inhemska artister få chansen. För att använda en sportreferens; det är ju på hemmaplan man spelar som bäst.
Däremot blev jag under festivalens gång än en gång påmind över hur få bra lokaler det finns för denna typ av musik i Stockholm. Fylkingen var trångt och svettigt, långt ifrån optimerat för den här typen av folkstorm. Köerna till baren och toaletten blev ibland bisarrt långa, och man hann knappt köpa sig en öl i pausen mellan akterna utan att missa en halv spelning. Dessutom kunde festivalen ha tjänat på senare stängningstider – feststämningen uteblev ofta för en mer renodlad efterfeststämning.
HS:
Om man ska gnälla lite mer innan vi slutar tycker jag att det egentligen är ett lite konstigt tilltag att bjuda in massor av amerikaner som skulle komma och spela för svenskarna, när vi har en så bra scen för den här typen av musik i Sverige. Visst är det kul att få se utländska akter som man annars inte har chansen att kolla på så ofta, men nog känns det lite som att No Fun kanske kunde vara en aning mer intresserade av att exponera en ny & fräsch musikscen (två tredjedelar av svenskarna som spelade var ju minst sagt gamla i gemet). Så, nu ska vi bara lyfta fram bra saker.
AE:
Okej, bra saker: Distron! Den kändes relevant och täckte i princip allting som spelade plus så himla mycket mer. Jag tror samtliga av oss gjorde riktigt fina fynd. Men dem kan vi prata om i ett eget inlägg. Jag gillade också att Flacon och Hockey Rawk tog tillfället i akt och sålde sina grejer, även om de kanske inte var inbjudna från början. Sånt är fint, distros är fint.
Jag vill även passa på att ge en liten eloge till Sewer Election som i och med sin spelning på lördagen satte standarden för resten av den kvällen. Härj och spontanmoshpits! När spelningen var över kände jag mig genuint lycklig.
HS:
Jag håller med om distropeppen, uppskattar speciellt att den delvis roterade mellan dagarna så att flera olika aktörer fick möjlighet att sälja.
Sewer Elections spelning var onekligen bra, och det finns ett par runners-up som jag tyckte nådde upp i nästan samma intensitet och energi (bl.a. Prurient), men jag skulle vilja lyfta fram ett par personliga favoriter som inte känns lika självklara.
Den första är Regression, dvs. Nate Young från Wolf Eyes solo. Han torde ha spelat ca 15-20 minuter, satt på en stol och byggde loopar av metallskrammel och ljudet av micken skrapad mot golvet, blandat med feedbackbrus och muttrade dikter. Innan Regression hade Sten Ove Toft spelat, och jag hade konstaterat att det var väl framförd harsh noise, men ändå fått en lite konstig känsla i bakhuvudet. Musikaliskt var det såklart bra, men känslan man fick av konserten var lite som att se på ett sånt där band med duktiga och samspelta musikskoleelever: det är för bra, för mycket skyddsnät, nånting som saknas, och gäspningen ligger och trycker bak i gommen. Proffsnoise, på ett lite trist sätt. Det sympatiska med Regressions konsert var de tvära kasten mellan riktigt bra och riktigt uselt. På ett konstigt sätt gjorde detta faktiskt helhetsupplevelsen mycket bättre.
Den andra var Dead Machines, bestående av Tovah Olson och hennes make John (som också spelar i Wolf Eyes). När spelningen började var det extremt trevande, paret stod vid varsin station med elektronik och verkade mest lyckas åstadkomma rundgång och brus (på ett dåligt sätt, innan ni börjar dra fyndiga noiseskämt). Men nånstans mitt i konserten vände det. Jag minns inte om det var när Tovah började visksjunga i konservburksmikrofonen eller när John tog fram sina allestädes närvarande konstiga blåsinstrument och blåste fram lågmälda David Lynch-kulisser, men mot slutet av konserten hade jag gåshud på riktigt. Det var nog en av få spelningar på No Fun som kan kallas intim. Det kändes som att sitta under en mörk filt med nån man är hemligt kär i – farligt och fint på samma gång.
MH:
Och jag ska väl passa på att kort hylla några av de mer melodiska inslagen. Emeralds framförde ett arpeggiorikt synthcrescendo som urartade i världens djupaste basdrone, och hann med både lite svängig Prophet T8-bas och ett lökigt gitarrsolo. Helt fantastiskt. Noveller lät sig ganska lik från den otroliga LPn »Paint On The Shadows«, och spelade ett fenomenalt set med loopade gitarrmelodier och gnisslande drones. Religious Knives å sin sida var måhända lika psykadeliska som brukligt, men trummorna och rytmen hade skalats bort till förmån för ett elpiano dränkt i trevlig delaysås.
I noiseväg var förutom de säkra korten Putrefier som överraskade mig mest positivt – med ett set fylld av glitchigt, brutalt oljud som sköljde över en i rytmiska vågor; nästan dansant, om man ansträngde sig lite grann.
Som alltid är det väldigt trevligt när det vankas festival i staden, och jag kan verkligen förstå konceptet bakom No Fun Fest. En sorts turné för det amerikanska noisefestivalkonceptet, samtidigt som amerikanerna får en chans att möta några av våra skandinaviska jättar på hemmaplan (Testicle Hazard, Guds Söner, Dror Feiler, Enema Syringe, osv). Det absolut trevligaste, och det som svårligen kan skildras i ett blogginlägg, är dock den goda stämningen som skapas under fyra dagars oljud som avnjutes tillsammans. Man äter middag med gamla vänner, efterfestar med främlingar, byter kassettband med göteborgare och går hem med nya bekantskaper. Ett stort plus i kanten var arrangemanget på Rönnells Antikvariat där Pär Thörn, Mattin, John Olson och Dylan Nyoukis gjorde sin grej. När festivalen breddas till mer än en samling konserter i en och samma lokal, känns det för första gången som en riktig festival. Det enda tråkiga var att man inte bjöds på fler sådana aktiviteter.
Men huvudsaken är väl att vi hade roligt på festivalen, vi och amerikanerna. Och det verkar ju alla ha haft. Så nu gäller det väl bara att hålla ut tills nästa års upplaga.
Filed under: Uncategorized | 4 Comments
Live at Lava
Den första mars 2009 spelade Thomas Ekelund (aka Dead Letters Spell Out Dead Words) ett fantastiskt liveset på Ny Musik För Hållbar Utveckling. Livesetet spelades in av oss och släpptes på CDr som ”Produkt №2″; en limiterad gåva som besökarna på vårt Malmö-tema fick mottaga. Och skivan blev uppskattad – Joakim Sandström från Intuition Told Me skrev:
Det var en knäckande bra konsert, kan jag lova er. Det hade ju inte behövt betyda att skivinspelningen skulle vara det, men vid Teutates! Jag har aldrig hört Thomas Ekelund bättre än här! Ljudet är verkligt bra, med ful-livemått mätt är det rena Daniel Lanois-kvaliteten, och det är lite drygt 39 minuters ytterst känsligt framförd deppdrone. Sagolikt vackert, och som jag sa: Dead Letters har i mina öron aldrig låtit lika bra. Snäppet vassare än ”Lost In Reflections”, jo, det menar jag verkligen. I början av veckan möblerade jag runt lite i bokhyllan och lyssnade på den ett flertal gånger i sträck. Inför konserten hade jag väntat mig en mer uppskruvad kaskad av ljud, ett visst oväsen, men det här är ju nästan…behagligt! Så ljuvligt mörkt och snyggt med de små, små precisa gitarrplocken ovanpå det dova bruset. Drone för hela familjen, kan jag meddela. Veckans skiva, alldeles säkert.
Nu har den till allas stora lycka släppts igen – denna gång som en kassett på den göteborgsbaserade etiketten Utmarken. Kassetten innehåller förutom livespelningen även ett äldre Dead Letters Spell Out Dead Words-släpp, som tidigare bara var släppt i femton exemplar på etiketten Spanking Ritual. Så passa nu på att lägga vantarna på ett exemplar, innan det är för sent!
/MH
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Tappa andan
Med anledning av Deerhoofs spelning på Hornstull Strand på torsdag, hänvisar jag till deras cover av My Bloody Valentines Lose My Breath. Om det är några som ska göra MBV-covers, är det väl ändå Deerhoof.
Ses på Strand
/AE
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Hanna Hirsch »Tala Svart« (Klorofyll Kassetter, 2009)
Förra årets bästa svenska skiva släpps på två format till. Det är Hanna Hirsch-albumet »Tala Svart« som nu är tillgängligt på CD, kassett och snart även vinyl (från tyska Adagio 830). Eftersom jag själv medverkar på kassetten ska jag akta mig för att göra allt för mycket reklam, men jag kan nämna att om det någonsin har funnits ett stycke viktig svensk musik som bör ägas på tre olika format, så är det »Tala Svart«. Ljudkvaliteten på kassetten må kanske inte vara den bästa, men sådant spelar faktiskt ingen roll.
A-sidan är albumet i dess ursprungliga form, och B-sidan innehåller remixar och covers av Anna Järvinen, Sewer Election, Street Drinkers, Martin Herterich, Wood Salad och Nattskift. Värt att uppmärksamma är Anna Järvinens version av »Svarta Hundar«, som visar att Hanna Hirsch-låtmaterial funkar både som lågmäld pop och högenergipunk; samt Nattskifts stenhårda tolkning av låtarna »Ingen Kommer Sakna Oss« och »Sanningen Om Oss«, där sångerskan Siris röst ekar bland vilda trummor och täta gitarrmattor. Ni som såg Nattskiftet på punkkvällen kan föreställa er vad jag talar om.
/MH
Lust For Youth
Jag vet inte varifrån denna kassett kommer eller vem som ligger bakom. Det är inget jag kan minnas att jag läst om eller beställt. Kuvertet var poststämplat i Göteborg och det finns bara ett fåtal personer där som jag vet känner till min nuvarande adress, men jag ska hålla inne med mina spekulationer. Det är roligt att inte veta.
Jag var lite osäker på vad jag hade att vänta mig, då låttitlarna tillsammans med kassettens/bandets titel, låter sig tolkas på helt skilda sätt: ”Chains” och ”Treat Me Cruel” av Lust For Youth (att åtrå ungdomar?) låter som snaskig knullnoise, medan ”Remember Your Name” och ”Memories Of You” av Lust For Youth (längtan efter ungdomen?) låter nostalgiskt och vemodigt. Efter lyssning skulle jag säga att det senare läget stämmer bättre.
Ibland påminner det om ett kärlekskrankt Street Drinkers, ibland som ifall John Carpenter gjorde soundtracket till en fin kärleksfilm, eller som om Suicide sitter i en lägenhet i Göteborg och odlar sin fäbless för smutsig smörsång istället för att göra house och konstutställningar i New York eller vad de nu pysslar med nuförtiden. Denna kassett har fått gå åtskilliga varv sen den trillade ner i min brevlåda, och jag måste säga att det var länge sedan som ett släpp av den här typen grabbade tag i mig på samma sätt. Det är nog delvis anonymiteten och den totala bristen på förväntningar och hajp innan som ger den där svårfunna känslan av att det finns något att upptäcka här, mellan fotostatomslaget, de mystiska låttitlarna, delaysången och de monotona syntslingorna. En stämning att låta sig sjunka ner i totalt.
/HS
The Great Northern Compilation 4 (Great Northern Recordings, 2009)
Den här lilla fina kassetten köpte jag på The Great Northerns releasefest i fredags, en tillställning som höll till på galleriet Hangup vid Skanstull och avslutades med en spelning av The Magic State.
The Great Northern Recordings har tidigare gett ut tre andra liknande samlingar, och tanken bakom bolaget är att sammanställa några aktuella nutida och svenska artister.
Den här samlingen innehåller material av artisterna Lakes of Grass and Gold, The Magic State, Tape och Tsukimono, och alla fyra bidrar med två fantastiska låtar var. Samlingen gavs ut både på CD-R och som kassett, 100 respektive 30 exemplar.
Lakes of Grass and Gold är tydligen ett hemligt sidoprojekt av en lite mer känd artist (även om det inte tog särskilt lång tid innan jag fick reda på vem det var, så värst hemligt verkar det inte alls vara), och låtarna i sig låter som någonslags folkig glesbygdsdrone kryddat med lite distade ökengitarrer. Jag hade inte hört talas om Lakes of Grass and Gold förut, och blev positivt överraskad av den mystiska stämningen som genomsyrade de båda låtarna. Jag hoppas på att få höra mer av detta i framtiden.
The Magics States två bidrag är väldigt The Magic State; drömska, suggestiva och ockulta. Och även om musiken live fokuserar väldigt mycket på visuals, tycker jag ändå att man nästan hör visualiteten i det såhär även i stereon hemma. Hur man nu kan höra visualitet, men uppenbarligen går det. Jag hörde någon i publiken under Magic States spelning viska att det var ”som Fever Ray! Fast bättre!”, och även om jag tycker att kopplingen känns ganska överflödig kan jag ändå förstå referensen. Jag är helt övertygad om att vi bara sett början av The Magic State.
Jag måste erkänna att jag nästan hade glömt bort Tape, jag har inte lyssnat på dem sedan 2005 då de släppte skivan Rideau på Häpna. Det hela låter sig likt, mysig och akustisk plinkplonkelektronika för trötta bakismorgnar som idag. Jag gillar det, det känns soligt och opretentiöst. Kanske lite finare och mer avskalat denna gång till och med. Jag gillar verkligen pianolåten ”Brakes” som de inleder b-sidan av denna samling med, och det får mig att vilja ta reda på vad jag missat med Tape sedan Rideau.
Övergången mellan Tape och Tsukimono är knappt märkbar, så pluspoäng till The Great Northern och kassettreleasen för att de lyckats skapa en sådan bra helhet, det hela gör mig först nästan lite förvirrad, men efter ett tag känner jag dock igen Tsukimonos ylande fiol och loopar. Så vitt jag förstått det är Tsukimonos låtar de enda två som verkar vara någorlunda till åren, och det tycker jag hörs lite grann. Kanske för att det överlag känns som att jag hört dem förut? Låtarna är fortfarande bra, men sist jag såg Tsukimono (på Krets i Malmö) lät hans sound ganska annorlunda jämfört med detta, fiolen hade fått en mer central och oljudig roll, och jag är faktiskt mer nyfiken på det, än på detta.
Överlag känns det här som en väldigt välgjord samling, låtarna är valda med omsorg och omslaget likaså (även om jag och mina ögon hade lite svårt att läsa den svarta texten på den svarta bakgrunden, men det känns ändå värt det). Allt för att skapa en sammanhängande helhet. Det känns som ett värdigt dokument som sparat ner lite av det finaste av vad 2009 hade att erbjuda.
/AE
Diskoteket-tändaren (Egen utgåva, 2009)
Svart tändare, tillverkad av Unilite. Diskoteket-loggan och adressen till bandets hemsida printad på tändaren. Ställbar låga, piezoelektrisk tändning. Väldigt bra glöd när den är på maxlåga, så var rädda om ögonbrynen! Väl värd det facila priset på tio kronor.
/MH
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Postrock & höst
Vissa genrer har verkligen sin tid och sin plats, sitt sammanhang. Imorse när jag var på väg till jobbet öste regnet ner över Liljeholmstorget, och min mp3-spelare valde att slumpa en låt med det helt fantastiskt bortglömda svenska postrockbandet Lemko Hall. Ibland undrar jag verkligen om sådana där maskiner kan tänka, för jag kan inte tänka mig någonting som passade väderlaget, årstiden, tidpunkten och mitt allmänna humör bättre, än den gamla dängan Audrey av ovanstående.
Det är intressesant det här med genrer och deras liv. Den svenska postrocken har redan hunnit uppleva sin uppgång och sitt fall, det var väl där nånstans i början/mitten av detta milleniums första decennie, och jag slukade hela genren med hela mitt hjärta. Jag skulle till och med vilja påstå att mitt nutida musikintresse inte skulle varit någonting, om det inte vore för hur mycket jag älskade Godspeed you! Black Emperor, Tortoise, Slint, alla de där skäggiga männen och dess svenska motsvarigheter.
Det har länge varit pinsamt för vissa att tala om postrock. Det pinsamma ligger dock inte i att säga att man faktiskt gillade postrock på den tiden det begav sig, det gjorde ju nästan alla. Det pinsamma ligger i att säga att man fortfarande gillar postrock (men det är okej att gilla nutidskraut och noise!).
Själv har jag dock aldrig någonsin lämnat genren, jag lyssnar fortfarande på instrumental rockmusik med mycket delaypedaler. Bara det att ingen vågar kalla det postrock längre.
Det var väl det här med att leva upp till någonting. Postrocken skulle representera framåtanda, någonting som stred mot den gamla vanliga rockbandsuppsättningen med vers/refräng/hit och dit. Men ganska fort genomskådade man konceptet och insåg dess homogenitet (först långsamt, sen hårt, sen långsamt, sen hårt, stirra ner på pedaler, klia sig i skägget-spelningar och så vidare i all dess oändlighet), det kändes nästan som att det kom som en blixt från klar himmel. Helt plötsligt var postrock det töntigaste som fanns. Och det är väl bara ännu ett exempel på det här med trender och deras känslighet.
Dit jag vill komma lite grann är att jag tycker att varje genre har sin tid och sin plats, både i dåtid och i nutid. Jag tycker fortfarande att Lemko Halls skiva Lemko Hall är det bästa exemplet på svensk postrock när den lät som bäst. Och jag tycker att låten Audrey är lika bra idag som jag tyckte för typ hundra år sedan när jag lyckades snubbla över en liveversion från Oslo på Audiogalaxy.com (rip!).
Ibland gillar man ett sound såpass mycket att all det där andra, om homogenitet och trender, liksom bara faller bort. Det ena utesluter inte det andra, vi har plats för allt. Är det höst, är det postrock, för att citera en gammal skunkgrupp.
/AE
Filed under: Uncategorized | 4 Comments
Nya inlägg:
Kategorier
- Uncategorized (45)
