Masskultur & Solna HQ 6/4: HANNA HIRSCH, LOVERS, IRON PILLAR, STEFAN KORPAR

27Mar12

OBS! OBLIGATORISK FÖRANMÄLAN gäller till detta arrangemang, läs mer nedan! Det räcker INTE med att vara medlem i Masskultur!

Det som är mest fantastiskt med den svenska scenen, och speciellt den Stockholmska, är att den inte går att knyta till en genre, en rörelse, en grupp personer. Det är därför scenen lyckas överleva och återuppfinna sig själv gång och gång. Masskultur har försökt spegla mångsidigheten i en serie spelningar under de senaste åren, och denna gång är vi extra stolta över att ha lyckats klämma in hela mångfalden under en enda kväll, utan att ett enda band känns out-of-place. Från tropisk gotik till öronbedövande industri, från cold wave-pop till Stockholms just nu viktigaste punkband. Allt hänger ihop. Välkomna tillbaka till en helkväll bakom den svarta dörren, där vi firar vår/er mångfald.

HANNA HIRSCH
Storslaget och småskaligt, innerligt och lättsamt, pop och punk. Hanna Hirsch är poesi.

http://www.youtube.com/watch?v=shL4GgFc3Uk
http://www.youtube.com/watch?v=hsawclfjcjc

LOVERS

Hemlighetsfullt Stockholmsband som härstammar från våra gamla vänner i Tropiska föreningen i Örnsberg, och som under den slickt vemodiga ytan kombinerar konceptualitet med rena känslor. Än så länge har bandet gjort mycket lite väsen av sig, men en LP är planerad någon gång i en inte alltför avlägsen framtid.

http://soundcloud.com/winelovers

IRON PILLAR

Smutsigt pang-på-noise från en gammal NMFHU-/Masskultur-veteran. En röra av hård feedback, effektprocessad sång och halvt begravda synthar. Hittills har projektet gett ifrån sig en kassett på Järtecknet och ett bidrag till den nyligen utkomna Posh Isolation-samlingen.

http://soundcloud.com/jartecknet/iron-pillar-part-iii

STEFAN KORPAR

Till vardags är Stefan en kreativ kulspruta; ingen får idéer som han. I detta soloprojekt får idéerna tid att landa och gestaltas via knorrig och minimalistisk syntpop med fantastiska texter och melodier.

http://www.youtube.com/watch?v=0-8Kyzvf5-M

DJ: Rebecca Digby (Mole says hi) & Masskultur

—

I vanlig ordning måste alla som inte är medlemmar i Solna HQ föranmäla sig för att få komma in. Även Masskulturmedlemmar måste anmäla sig. Det kan göras på följande länk: http://hardworkingbiff.com/2012/03/26/masskultur-2/

(T): Solna Centrum (gäster som inte varit på Solna HQ förut kommer få mail med vägbeskrivning osv.)

Inträde 60 kr. Endast kontanter i dörr och bar.

21:00 – 03:00

6/4

Hjärtligt välkomna!

Postat i:Spelning   |  Lämna en kommentar

»Love knows no borders« (dagens outfit)

14Mar12

DJ Cannabiz »Rippin Private Bowls« CS (Nymph, 2011)

Om första släppet på stockholmsbaserade Nymph rörde sig någonstans i närheten av rituell dronemagi, är andra släppet enligt etiketten själva en ”[...] tribute to the female voice, the dirty south and the herb”. Och mycket riktigt så kommer du friktionsfritt kunna sortera in DJ Cannabiz bland dina hipster-rap-producent-favoriter Clams Casino och Evian Christ. DJ Cannabiz är dock långt mer fyrdimensionell än exempelvis Evian Christ, och har dessutom något av den stockholmska smutsen kletad vid kassettbandets glatta yta. Oavsett om det är Kate Bush eller Enya som hackas upp i samplern, så lyckas Cannabiz alltid transformera originalets popkänsla till det tunga hiphopformatet – vilket förstås bäddar för något så fint som ett gammaldags hiphopmixtape fyllt med klockrena hitlåtar.

Fableous Fires CS (Moptaco Dics, 2011)

Lite oförtjänt har denna kassett också fått vänta ett par månader på att bli omnämnd. Bakom det mystiska namnet Fableous Fires döljer sig ingen annan än popmystikern Luva, känd för att producera södra Sveriges mest fantasifulla och egensinniga poplåtar. Här är dock de karibiska tongångarna utbytta mot något som snarare skulle passa till Twin Peaks icke-existerande tredje säsong. Samtidigt som man drömmer sig bort till fuktig mossa, höga tallar, mörka skogar och nattliga ritualer runt lägereldar så indikerar låttitlar som »Allmoge Sleepous« att vi kanske borde placera handlingen i norra Bergslagen istället för nära den amerikansk-kanadensiska gränsen. I vilket fall som helst så är det vacker dronemusik som har den perfekta åttiotalsbadalamentiska balansgången mellan melodi och mörker.

/MH

DJ Cannabiz [1]
Fableous Fires [1] [2] [3]

V/A »Port Out, Starboard Home« 2xCS (Posh Isolation, 2o12)

Denna dubbelkassett släpptes lagom till Posh Isolations treårsjubileum och samlar en hyfsat stor del av de band som släppt på labeln. Det kan bero på att det säkert i många fall är samma människor i olika konstellationer som ligger bakom musiken, men det finns ändå något där som antyder ett typiskt danskt sound.

Jämfört med den samtida svenska noisescenen, där ljudbilden ofta är ganska massiv, låter dansk industrimusik utpräglat elektronisk och strukturerad. Det ligger ofta en djup, pulserande basig synthpad i botten och sätter låtens stämning, och ovanpå detta rör sig mer hårda distade ljud, kanske feedback, skrotmangel, andra synthljud, ofta distad sång. Hit räknar jag t.ex. Damien Dubrovnik och Assault Guard, som gör närmast klassisk 90-2000-tals-power electronics (återväxten på såna band har varit rätt liten i Sverige de senaste åren). Även de band som inte faller inom riktigt samma ramar har en tendens att dra åt det strukturerade och rytmiska. Puce Mary bidrar med ett spår som är ännu mer återhållet, där krasch-boom-effekten och rundgångsdyrkan är helt avskalad och bara rytmen och strukturen finns kvar.

Det finns även en tydlig ådra av minimalistisk synthmusik, t.ex. Hvide Sejl, och band som Alleypisser som med vemodiga loopar och smutsiga orgeldrön bygger upp stämningar som påminner om Street Drinkers och (äldre) Lust for Youth. Man undrar hur stor del av detta släktskap som är slump och hur mycket som är resultat av den dokumenterade Göteborgsk-Köpenhamnska vänskapspakten.

Iron Pillar, ett av två svenska bidrag, sticker faktiskt ut genom att just sakna det där grundfundamentet av stämningsskapande synthar, så det kanske ligger något i min teori. Detta spår håller jag nog högre än kassetten som kom på Järtecknet för ett tag sen, här är det strikt krossande feedback och hård sång med mycket effekter på. Mindre tydlig struktur, men stämningsfullt för det.

Undertecknad kände inte alls till den levande köpenhamnska undergroundscenen fram tills för något år sen, och för andra nyfikna bör ”Port Out, Starboard Home” vara en utmärkt introduktion. Även om det är ren industrisamling finns det en lekfull spretighet och öppenhet, det känns väldigt tillgängligt utan att kompromissa. Det skulle inte förvåna mig om denna dubbelkassett kunde fungera som inkörsport för flertalet unga skandinaver som ännu inte riktigt torskat på industrimusik.

/HS

Postat i:Dagens Outfit, Uncategorized   |  1 kommentar

New brigades del 2: På månen

08Mar12

Max Park Sigbjörn och Filip Mesko är kända från bandet Famnen, men också som flitiga konsertbesökare, psykiska krigare och allmänt ute i svängen/scenen. I samband med att Famnen tog en paus kände Max och Filip ett behov av annan aktivitet, och kassettlabeln På månen föddes. I vintras träffade jag Max för att prata lite om etiketten och deras tankar och planer.

Max skötte tidigare Främmande tapes & records som hade en aningens mer sporadisk utgivningstakt – det blev väl ett par CD-Rer med Famnen och en kassettsplit med Pleasure Trail och Socrates the Evil. Relationen mellan bolagen är ganska typisk för utvecklingen av ett DIY-initiativ. Främmande släppte lite allt möjligt, där låg kanske fokuset på den starka viljan att göra nånting. Jag tror många kommer in i indie-DIY-undergroundvärlden på detta sätt: en vilja att skapa och delta, och sedan tar man det man har att tillgå och slänger in i mixen, och om det blir ett eller hundra släpp beror helt på stundens humör. Med tiden knyts nya kontakter och en viss scen eller strömning börjar ta form. Kärleken till DIY finns fortfarande där men bolaget, fanzinet eller vad det nu må vara får en mer tydlig profil, skaparen blir mer ambitiös. Detta är både på gott och ont; oftast är dessa nya kontakter nödvändiga för att bygga upp ett nätverk och hitta intresserade människor som kan bidra med energi (spretigare pojkrumslabels brukar ofta hamna i ett vakuum och ha svårt att nå ut), men man kan behöva jobba för att behålla spontaniteten och peppen när allting blir mer ”seriöst”.

- Det är svårt att tänka sig några alternativ till DIY, att göra det själv, säger Max. Jag skulle inte vilja ha ett ”riktigt” kommersiellt bolag. Vi gör det här för att det är kul, är det roligt för oss att driva bolaget är det värt mödan även om vi inte tjänar pengar. Det finns inga krav på att man måste vara ”seriös” och släppa saker hela tiden, men just nu är vi så peppade att vi råkar ha väldigt mycket på gång. Vi håller på så länge det är kul helt enkelt.

Trots att (eller kanske just för att) det känns extremt o-konstigt att släppa på kassett nuförtiden frågar jag ändå varför På månen valt detta medium. Svaret är väl rätt väntat: det kändes naturligt, helt enklet.
- Vinyl är för dyrt att släppa och CD vill ingen ha nuförtiden ändå. Kassetter är fina och det känns som den roligaste kanalen för musik just nu. Jag inspireras mycket av hela ”kassettscenen”.

Max och Filip gillar olika sorters musik och säger sig själva mest släppa ”sånt som är bra” snarare än att de riktar in sig på en särskild typ av musik. De undviker att lägga sig i för mycket när de ber en artist släppa något – ”Man ska inte rucka på den fria konsten” säger Max. En halvouttalad känsla som dock genomsyrar bolaget är dock en lös och öppen koppling till sci-fi och rymden – något som hörs redan på namnet. Filip ger sin syn på saken via SMS: ”På månen finns inga normer och regler, man är fri att göra precis som man vill, och det är det vi gör med vår label”.

Vissa beröringspunkter i de tre första släppen, t.ex. att det är huvudsakligen analog elektronisk musik, inte så mycket attityd och tuffhet utan mer intellektuellt, får mig att tänka att dessa band har en sorts nördighet gemensamt. Är På månen ett nördigt bolag?

(skratt) Jo det låter som att det stämmer rätt bra, jag älskar ju själv gamla synthar och har utvecklat en viss samlarmani så det speglar väl mina intressen. Det går ju också ihop med sci-fi-känslan som vi själva tänkt på, sci-fi anses väl också som ett nördigt intresse. Hoppas inte det är ett problem för folk.

Många som släpper kassetter jobbar mycket med kassetten som ett objekt. Som en motreaktion mot mp3or som finns i överflöd och är rätt anonyma har många anammat exklusiva kassetter i små upplagor, ofta med såpass omsorgsfull design att omslag och till och med själva kassetterna blivit egna små konstföremål. Andra kassettetiketter gör tvärtemot, man dubbar upp kassetterna i stora upplagor för att nå ut till så många som möjligt. Man kan även se en viss motreaktion mot konstskolifieringen av kassetten: Peter Henning  skriver i fanzinet ”Med örat mot marken”#2 ”När kassettandet blivit den senaste accessoaren för en trendkänslig huvudstadselits musikaliska godtycke kan det framstå som en direkt livsnödvändig åtgärd att klamra sig fast vid det billiga kopieringspappret”.

Frågan är dock om dessa olika strategier utesluter varandra, eller om det finns en medelväg.
- Vi skulle gärna släppa stora upplagor, för det viktigaste är att folk hör musiken, men det handlar om tid och pengar, säger Max. Vi försöker lägga upp all musik för nedladdning om artisten går med på det, så kan folk lyssna i sina mp3-spelare eller telefoner eller vad dom nu har. Alla har kanske inte ens kassettbandspelare, många vill ha det digitalt. Sen om man väl köper släpp kan det ju vara kul med speciella limiterade och numrerade upplagor och så vidare, men det är väl inget vi tänker så mycket på.

Ultra EL!s kassett på På månen finns i 100 ex, de första 20 är på gröna kassetter, i gröna askar och med gröna etiketter där mönstret på omslaget är unikt för varje ex. Sen när de är slut finns det 80 till med annat omslag. Som Max säger: ”Jag gillar att göra kreativa saker och på det här sättet kan jag göra något som ger något både till mig själv och till andra.”

Vad har ni för framtidsplaner? Vad finns det för kommande släpp, har ni några tankar på vilken riktning bolaget ska gå i allmänt? Hur länge tror ni att ni kommer orka?

- Vi har precis släppt Stefan Korpars kassett ”Vänskapens gåtfulla lycka”, sen har vi lite olika kassetter på gång: en med Cosmic Letters, där det ingår 3D-glasögon och ett omslag i 3D! Sen planerar vi också släpp med Super Jam från Malmö, Cryme och En fruktansvärd vilja. Det skulle vara kul att sälja kassetter på fler distron som det NMFHU hade i Göteborg, och även arrangera spelningar – inte regelbundet, men åtminstone nån gång, någon sorts showcase med ”våra” band, men det är ju svårt med lokaler osv. Vi vill även nå utanför Stockholm mer och få ut våra kassetter till Göteborg, Malmö osv. Vi kör så länge det finns tid och ork och är roligt, sen kan man ju pausa eller sänka tempot under perioder. Vi kompletterar varandra bra så det känns som att det kommer gå bra även i fortsättningen.

På månen diskografi:
Ultra El! – III (C40)
Gaerra + She – Besynnerlighetens rymd (C20)
Målgrupp – En rektangel av renaste laser (C20)
Flowers Must Die – ST (C35)
Framtid – Cellkontroll (C25)
Stefan Korpar – Vänskapens gåtfulla lycka (C20)

Kontakt & mer info:
Facebook
Soundcloud
filip.mesko (a) gmail.com

Postat i:New brigades   |  Lämna en kommentar

Masskultur & Solna HQ 29/2: DAMIEN DUBROVNIK (dk), PUCE MARY (dk), FORZA ALBINO (dk), O (se)

24Feb12

 

 

Affisch: Molly Håkansson Johansson

OBS! OBLIGATORISK FÖRANMÄLAN gäller till detta arrangemang, läs mer nedan! Det räcker INTE med att vara medlem i Masskultur!

Under de senaste åren har den danska industrilabeln Posh Isolation gjort sig ett namn på den internationella scenen. Laguppställningen är en diger blandning av äldre noiseproffs och slyngligare förmågor och musiken sträcker sig genom alla sorters inriktningar av industrimusik, från smutsig minimalsynth till harsh noise. I höstas teambuildade Masskultur med Posh Isolation under en gemensam resa till festivalen Servataguse Muusika i Tallinn, och att vi skulle dra ihop någon sorts samarbete kändes självklart. Ikväll presenterar vi:

DAMIEN DUBROVNIK

Ett av Posh Isolations veteranband. Damien Dubrovnik framför strukturerad industri/noise byggd kring drönande elektronik, feedback och brutal sång. Bandet har ett visst rykte om sig som bra liveakt och det är med glädje vi presenterar deras första spelning i Stockholm. Vi hoppas på lika stor succé som när Loke från Damien Dubrovnik spelade som LR i höstas.

http://www.youtube.com/watch?v=wM7JdKi-FfE

PUCE MARY

Frederikke Hoffmeiers soloprojekt Puce Mary har de senaste åren pulvriserat ljudsystem med ett spektrum som sträcker sig från krossande feedback till djupa oscillatordrones. Med bejublade liveframträdanden och samarbeten med bland annat LR och Sewer Election har hon snabbt etablerat sig som en av de mest spännande akterna som har vuxit fram ur den nya danska industrimyllan.

http://www.youtube.com/watch?v=T5Yj7Rdpmyk
http://www.youtube.com/watch?v=JgjRSZU3cGQ

FORZA ALBINO

Forza Albino gör industri för finsmakare: oldschool power electronics byggd kring tjutande, pulserande synthar och otrevlig processad sång. Minimalistiskt, precist och kraftfullt.

http://www.youtube.com/watch?v=8RXpvqz_sT8

O

Joel Danielsson, tidigare rikskänd för sina minimala rundgångstjut under namnet Rännstensungar, har med sitt nya projekt O snabbt intagit en framskjuten plats inom den svenska industriscenen tack vare tunga släpp på Styggelse och Coniunction Releases. Där det tidigare projektet var aningen mer nedsmutsat i klassisk bemärkelse är O mörkare och mer ritualistiskt – likt Joels konst som ofta får ackompanjera musiken.

http://soundcloud.com/coniunction
http://www.liljevalchs.se/varsalongen-2012/joel-danielsson/

DJ: Charlott Malmenholt (Honeybadger)

—

I vanlig ordning måste alla som inte är medlemmar i Solna HQ föranmäla sig för att få komma in. Även Masskulturmedlemmar måste anmäla sig. Det kan göras på följande länk: http://hardworkingbiff.com/2012/02/15/tba/

(T): Solna Centrum (gäster som inte varit på Solna HQ förut kommer få mail med vägbeskrivning osv.)

Inträde 40 kr. Endast kontanter i dörr och bar.

20:00 – 00:00

29/2

Hjärtligt välkomna!

Postat i:Spelning   |  Lämna en kommentar

Masskultur & Mother: HELLVETE (BE), BEAR BONES LAY LOW (BE), TAR… FEATHERS (SE)

19Jan12

Affisch: Charlott Malmenholt

Bland de mest intressanta platserna som har dykt upp på vår stockholmskarta de senaste åren är Walla Scen i Årsta. På bekvämt spårvagnsavstånd från både Gullmarsplan och Liljeholmen finns en liten magisk teaterlokal som har bjudit på allt från kaotiska punkkvällar till en fantastisk nyårsfest. Masskultur och Mother ser fram emot att presentera ett av våra festligaste samarbeten hittills denna mörka januarifredag.

TAR… FEATHERS
Som ett musikaliskt projekt kretsande kring Marcus Nyke, är Tar… Feathers en institution inom den svenska scenen. Genom att blanda det bästa från The Cure och tidiga K Records skapar Tar… Feathers högst personlig dagbokspop, som man kan både dansa och drömma sig bort till. Någonstans i ljudbilden gömmer sig även ett melankoliskt mörker, som på ett magiskt sätt knyter ihop TF med kvällens övriga akter. Bandet har genom åren haft en flytande livesättning med bland andra Frida-Li Lövgren (Quiltland), David Eng (Ättestupa) och Björn Jansson (Word Wood Salad), men trots mängder av spelningar och otaliga europaturnéer är dock liveframträdanden i hemstaden ganska ovanliga. Det är alltså med stor ära vi välkomnar Tar… Feathers till Walla Scen denna fredagkväll.

http://www.youtube.com/watch?v=jUGhMOt7bDg
http://www.youtube.com/watch?v=JrU8O0K1jnA

HELLVETE (BE)
Från de öde flamländska slättländerna kommer Hellvete, en del av det belgiska Funeral Folk-kollektivet. Begravningsfolk, som det skulle kunna heta på svenska. Med inspiration från såväl black metal och noise som medeltida folksånger och psykadelika är han den drivande kraften bakom ökända frifolk-kollektivet Sylvester Anfang II; men i sitt soloprojekt utforskar han mer rituella, svartsynta tongångar. I februari är Hellvete aktuell med en split på tyska SicSic Tapes med nedan nämnde Bear Bones Lay Low. Musik för dina inre spöken.

http://www.youtube.com/watch?v=ZdUCfxgUoNQ
http://www.youtube.com/watch?v=cpu6lburYgs

BEAR BONES LAY LOW (BE/VE)
Någonstans i mötet mellan Funeral Folk samt Sylvester Anfang och den nya experimentella belgiska syntscenen (Dolphins into the Future, Floris Vanhoof, Innercity etc) befinner sig den unge analogsympatisören Ernesto González, Bear Bones Lay Low. Hellvete och Bear Bones målar upp samma ockulta landskap, men där den förstnämnda placerar den i senmedeltiden placerar BBLL den skickligt i yttre rymden istället. Med låttitlar som ”Smoked the whole thing” och ”Cosmic Herbs” skulle man kunna tro att det handlar om ännu en belgisk gräsrökande syntjammare, men bakom den smutsiga ljudbilen döljer sig en lång, hypnotisk tunnel som drar lyssnaren ner i psykedelikans mörkaste djup.

http://www.youtube.com/watch?v=7JRsRaP4wk8

DJ: Maria & Marlena

————————————-

OBS! OBS! OBS!
Alla som inte är medlemmar i Masskultur måste OSA i förväg för att få komma in.
OSA via mail till masskultur (a) gmail.com.

Walla Scen, Valla Torg. Hpl (Tvärbanan): Valla Torg
Inträde 60 kr, 18 år. Endast kontanter i dörr och bar.

27/1
21:00 – 01:00

Detta arrangemang sker i samarbete med MOKS.

Postat i:Uncategorized   |  Lämna en kommentar

DIY eller jippo – del 2

09Jan12

(bild snodd av Prekariatet)

Januari kallas tydligen för ”galamånaden”, månaden då vi summerar det gångna året och delar ut prestigefulla priser i form av baggar eller gyllene statyetter till alla dem som lyckats göra något iögonfallande. Detta gäller inte bara P3-galor, Elle-galor eller Kristall-galor, utan tydligen har även den ”oberoende” musiken en alldeles egen gala. Galan (som visserligen hålls i februari…) kallas Manifestgalan och går under parollen ”Vi stöder RIKTIG MUSIK – oberoende och stolt”. Galan är ett initiativ av den ideella föreningen SOM (Svenska Oberoende Musikproducenter) som är en intresseklubb för alla oberoende svenska skivbolag. Med oberoende skivbolag menar SOM ”att bolagen är fristående från de s.k. majorbolagen”.

Detta är så klart någonting som Ny musik för hållbar utveckling uppmuntrar. Vi ser gärna också att skivetiketter och musiker är fristående från stora skivbolag. Men tittar vi en gång extra på Manifestgalans lista över nominerade artister ser vi att ”årets liveakt” presenteras i samband med det multinationella företaget Grolsch. För er som minns skrev NMFHU en text i somras om Grolschs osympatiska försök att ta patent och göra business på oberoende kultur (läs här) i och med det årliga arrangemanget Grolsch Block Party.

Vi vill poängtera vikten av, och gärna också ifrågasätta, värdeladdade ord som ”oberoende”. Vad är det för poäng med att vara oberoende från ett majorbolag, när man istället stöds av ett majorföretag? Vad är det för skillnad?

Vi känner så klart mer medkänsla för de etiketter som företräds på Manifestgalans hemsida än med EMI och Virgin, men de verkar ändå spela på marknadens villkor där de ser publiken mer som kunder än som deltagare i en gemensam kultur.
Bara för att man håller på med musik ska man inte behöva ta emot pengar från skitiga storföretag (det krävs väldigt lite research för att hitta osmickrande info om Grolsch ägare SABMiller). Vi ser att det finns ett stort värde i att vara oberoende från marknaden och krav på vinst, inte bara att slippa skriva kontrakt med en major, när du ska ge ut din skiva. Vi tror att det går att jobba på det sättet så länge vi samarbetar, både inom kulturen och i samhällslivet.

SOM skriver att de vill värna mångfalden i musiklivet, men vi menar att det är när man går emot kapitalismen och försöker existera på andra villkor som riktig mångfald kan uppstå. Som det ser ut idag är vi alltid beroende av någon, frågan är vem. Marknaden eller varandra?

Postat i:Uncategorized   |  Lämna en kommentar

Grattis på födelsedagen, konst (revisited)

04Jan12

För två år sedan var jag på ett arrangemang som hette Art’s Birthday Party, arrangerat av Sveriges Radio i samarbete med Södra Teatern och EMS. Det var inte första gången jag var där, och det var inte första gången jag gick därifrån besviken. De ambitiösa pretentionerna att fira ”konsten” med en progressiv musikkväll infriades inte alls; och när jag kom hem publicerade jag en ganska sur text på bloggen där jag klagade på evenemangets brist på just progressivitet. Kanske bottnade lite av min ursprungliga skepticism i det småfåniga namnet som skulle anspela på fluxuskonstnären Robert Fillious konst-happening från 1963. Som Rasmus Fleischer så träffsäkert förklarade på bloggen Copyriot:

Handlade detta, som nu P2 påstår, om en “hyllning till konsten”? Knappast. Ironin torde vara uppenbar. Fluxusrörelsen ville visa på det absurda i att separera konsten från livet. Ett sätt att göra detta var att överaffirmera konstens myter, exempelvis genom att hävda att Konsten skulle ha uppstått över en natt.

[Läs för övrigt även Fleischers andra text om arrangemanget här]

Med andra ord verkade Sveriges Radio antingen anordna en stor ironisk elektronikafest, eller så vill de helt enkelt bara, i likhet med till exempel vår regering, befästa konstens status som någon sorts hobbyverksamhet, alternativt elitverksamhet. Separerad från samhället, politiken, vårt dagliga liv.

Nåja, riktigt såhär hård ville jag dock inte vara; anledningen till dylik irritation är ju att Sveriges Radio P2 borde veta bättre. Och årets Art’s Birthday har visserligen inte bytt namn; men skärpt till sig ordentligt – för att använda ett uttryck lånat från småskolan. Borta är tonvikten på laptopdub (även om det visserligen fortfarande finns representerat – och inget fel med det!), och även om det inte är särskilt nydanande bokningar i år heller, så kan det inte förnekas att det kommer bli kul att uppleva Ectoplasm Girls, Quiltland, Hans Appelqvist och Ikue Mori. En annan spännande nyhet är att klubben Mother har fått utrymme på Etablissemanget, och bjuder där på Masskulturfavoriter som Lust for Youth, ryska Love Cult och danska Family Underground. Som DJs kommer vi i form av Masskultur bjuda på den sedvanliga blandningen av anarkopunk och dancehall.

När man inte är nöjd med något så kan man antingen gnälla på det, eller försöka styra det upp det. Vi är väldigt glada över att Sveriges Radio indirekt har bjudit in oss som DJs. Vi kommer tillsammans med Gavin Maycroft från Mother propagera för att konsten tillhör dig och mig, varje dag, hela tiden. Häng med, börja fira konstens födelsedag redan nu.

/ MH

Postat i:Spelning, Tips, Uncategorized   |  Lämna en kommentar

Gästcomeback: Tempus fugit

03Jan12

Salvete discipuli!

Om någon skulle få för sig att i dag, i skrivande stund, låta kategorisera vårt lands metropoler till en musikgenre skulle det förslagsvis kunna se ut så här: Göteborg (oljud), Malmö (flumljud) & Stockholm [hjälp, förf anm] … Det är nämligen först i min exil från Uppsala till Stockholm, på tryggt & behörigt avstånd i tid & rum, som jag har förärats med en betraktares blick. Härmed tänkte jag dela med mig av mina iakttagelser. (Enligt samma princip är jag, som ni sålunda bevittnade, fullkomligt oförmögen att dra några som helst slutsatser om den stad som jag just nu har valt att leva i, dvs Stockholm.)

Då: Uppsala.

Det fanns en tid i Uppsalas historia – jag kan inte minnas exakt när, ni får ursäkta, men det måste ha varit 2004–2005 någon gång – då staden nog borde ha positionerats till ett litet epicentrum för techno. I tidningarna – måhända i texter signerade Jenny Dumberg eller varför inte Emelie Tourettes – skrevs det om att indiepop bytte ut gitarrer mot synthar (precis som att ett band som The Field Mice aldrig någonsin hade existerat). Det var poptechno (eller technopop, om man vill vara kraftwerksk för en stund), kompakt living, och så vidare. I den lokala dagstidningen UNT skickade skribenten Emil Arvidson ut förfrågningar om att samåka svarttaxi från Marie Laveau [nattklubb i Stockholm, red anm] hem till Uppsala. I retrospektiv framstår det som tämligen onödigt, men nu börjar vi att gå händelserna i förväg.

Först måste ni nämligen beakta en av mina ytterligare betraktelser.

Till skillnad från våra tre storstäder har Uppsala fler likheter med Lund – även det en studentstad, men också en stad nästan hälften så stor eller liten som Uppsala. I städer av ovan nämnda slag har jag observerat & lärt mig följande regel: det existerar två ytterst slutna cirklar/kretsar; studenternas respektive civilisternas. Inget membran mellan de tu existerar. (Slussen är förstörd.)

För studenterna i Uppsala fanns nationsklubbarna Dynamic och Physique – den tidigare omnämnd i P 2:s program Ström, den senare med den inte direkt fjäderlätta bokningen Jerome Sydenham. Civilisterna tillbringade kvällarna på Orange, under den här tiden stadens kanske enda vattenhål. Vad som nu återstår är blott en hägring, men under sin storhetstid regerade klubbarna Rotor (som drevs av bl a Unai och Crystal Fake), Modem (med Martin Herterich och Anja Enerud, som ni säkert redan känner till) och FAP, som snart blev ett band med samma namn (och sedermera etiketten Stupid Dream). Dynamic och Physique utmynnade i technoetiketterna Kurbits respektive Aniara – två för övrigt ursvenska namn, om man får/bör/ska säga så – vars skivor numera spelas långt bort ifrån det döende ljuset från dess hemstads gatlyktor.

Sorgligt nog är detta en epok sällan uppmärksammad, omtalad, omhuldad. (Av anledningar som jag ämnar lämna därhän, måhända kan det konstateras att vi inte var särskilt många som var där!) Denna så väldigt vitala strömning riskerar därmed att falla i glömska, att raderas ur vårt kollektiva minne. Om det nu inte vore för er magister och dagens historielektion. Tur att man finns, elever!

Nu: nutidshistoria. Utöver redan nämnda technoetiketter finns Technogenic med Unai, Differnetsidoprojektet Liminals och snart även Crystal Fake i katalogen. Samtliga med – mycket riktigt, elever! – Uppsalaanknytning. Faktum är att dessa tre akters inspelningsstudior ligger inom en radie om, låt säga, 500 meter; samtliga huserade i studentbostädernas källarvåningar. Källartechno. I den motsatta änden av stadskärnan anordnar Konserthuset det återkommande arrangemanget Brus (till vilket undertecknad har gjort affisch vid ett tillfälle, för genomskinlighetens skull) och festivalen Volt, som företrädesvis har – mycket riktigt, elever! – techno i fokus.

Om någon skulle få för sig att i dag, i skrivande stund, låta kategorisera staden till en musikgenre skulle det således förslagsvis kunna se ut så här: Uppsala (techno).

Det var allt för i dag.

Valete discipuli!

/NK → KO → SO

Postat i:Uncategorized   |  2 kommentarer

»Om vi ska leva måste alla andra dö« (Dagens Outfit)

20Dec11

Hanna Hirsch – Gå hem över himlen LP (Adagio 830, 2011)

»Det vilda, det oskyldiga Hanna Hirsch« är tillbaka med fåtal koncentrerade minuter episk stockholmsk ångestpop, som känns helt rätt och riktigt att rivstarta 2012 med. Egentligen är det svårt att sammanfatta i en bloggtext varför Hanna Hirsch är Stockholms mest relevanta band sedan några år tillbaka, trots att de sällan eller aldrig spelar live. Man hamnar vanligtvis i en diskussion kring så eviga ting som kärlek, litteratur, filosofi, politik, och punk. Livet i ett nötskal, med andra ord. Och allt detta förmedlas i korta, fokuserade punkpoppärlor, med bitterljuva melodier som ekar i huvudet långt efter att vinylen har slutat snurra. De lyckas sätta ord på vad en hel generation desillusionerade storstadsbor känner: »Och samma platser, samma saker / samma ljus och samma mörker / kommer åter var du går / och vem kan säga att det hemska är det värsta? / Här händer ingenting, men / lyckan är arbetsam / så arbeta, min vän« och »Jag är så trött på staden där jag bor / fast jag är anspråkslös känns allt meningslöst / och minsta spektakel bemöts som mirakel hos oss«. I någon textrad finns även en Sewer Election-referens om jag har förstått det rätt. Pluspoäng för sådant. Sångerskan Siris röst uppmanar till att man lyssnar på henne; the capital of scandinavia har aldrig sett så dyster ut som i Hanna Hirschs punk-noir. Skivan levereras med låttexter, Imre Kertész-citat och nedladdningskod. Ny musik för hållbar utveckling säger välkomna tillbaka.

/ MH

Postat i:Dagens Outfit   |  Lämna en kommentar

New brigades del 1: Kassettkultur (intro)

02Nov11

I samband med distron för några veckor sen blev vi även intervjuade i P3 Populär. Det är alltid roligt att folk är intresserade, men intervjun satte även fingret på någonting som skavt lite i våra hjärnor på sistone, nämligen fokuset på kassettband. Trots att inslaget tar upp mycket av det som vi tycker är viktigast med NMFHU (do it yourself-tänkande, experimentlusta, nyfikenhet) är det ändå kassetten som blir någon sorts rubrik.
Detta är som sagt inget unikt för P3, och visst kan man förstå att folk som inte är vana vid musik på kassett behöver vrida och vända lite på fenomenet, men NMFHU är ingen intresseklubb för kassettband. Ibland har vi hamnat i situationer där vi nästan fått försvara kassettbanden, fast hela diskussionen egentligen borde handlat om något helt annat (t.ex. politik).
Rasmus Svensson, känd från bl.a. Smycken, säger vist i vår film att do it yourself, precis som punk, ofta blir en estetik, men att det egentligen handlar om ett sätt att tänka, som går bortom estetik, genre etc. Det är den svårdefinierade andan av DIY vi är intresserade av, inte särskilda medium eller genrer.

För säg 8 år sen hade nätet kommit till den punkten att började det dyka upp fler och fler möjligheter att sprida sin musik på internet, och man kunde ladda hem piratkopierade ljudprogram utan att behöva ha tillgång till nån obskyr FTP-sida. Det blev helt enkelt extremt lätt att skapa och dela musik digitalt. Väldigt många la upp sina verk, men ofta mest som en sorts ”demos” för att få feedback, och inte direkt något man blir nyfiken och vill botanisera i. Det påminner väl om internet i stort: det finns mycket information och det är lätt att själv tillföra något, men det är svårt att sålla bland utbudet, informationen riktar sig ofta till ”alla och ingen”: alla kan hitta det, folk vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt, men det är svårare att verkligen få nån sorts verklig kontakt med sina mottagare eller ”fans”. Internet är en arena där man kan nå väldigt många människor, men de gemenskaper som uppstår är ofta löst uppbyggda. Människan på internet är alltid individ. Som MH skrev för ett tag sen så tror vi i NMFHU att ”det är när människor möts som den verkliga magin sker”.

Sedan dess har det dock bara dykt upp fler och fler kassettsläpp. Det finns inga exakta brytpunkter, men någonting förändrades. Jag tror att mediet i sig inspirerar till att tänka nytt, eftersom det på många sätt funkar tvärt emot internet. Det krävs mycket mer arbete än om musiken publicerats på mp3 – någon måste bry sig tillräckligt mycket för att skaffa tomma band, dubba, vika omslag, posta ut, osv. Det spelar roll var kassetterna befinner sig: hamnar de i en låda under artistens säng är det ett misslyckande, de måste helst förflytta sig till andra människor. En mp3 på en server ligger där den ligger, oavsett hur många som är intresserade. Det är svårt att se hur mycket engagemang som ligger bakom en mp3, men ett kassettsläpp utstrålar all tid och energi som lagts ner i det. Kanske var folk lite svältfödda på den här typen av tankar.

På något sätt verkar kassettens fysiska, långsamma och lite krångliga karaktär ha att göra med en vilja att hitta gemenskaper av ett annat slag än den mer typiska masskommunikationen på internet. Det finns nog massa förklaringar till den här bredare längtan, men poängen är att kassetten bara är en symbol för detta. Analoga och fysiska format kan få oss att tänka utanför internet och därmed också utanför den typ av individualiserade, anonyma gemenskaper som uppstår där, men sen kan vi självklart överföra det tänkandet på andra saker än just kassettband.

Under rubriken ”New brigades” kommer vi framöver att titta närmare på några nya och spännande aktörer på den svenska musikscenen. Först ut är tre nya kassettetiketter: Pissoar, Nymph och På Månen. Inte för att de släpper på kassett, men för att de har rätt tänk, att de verkar vilja något med vad de gör.

Postat i:New brigades, Uncategorized   |  2 kommentarer